Innehåll: Midianiterne infalla i landet österut, härja bygden; en
flykting räddar sig; undkommer ytterligare Moabiterne; men faller i ett
af Ammon utlagt försåt. Profeternes söner båda detta åt Samuel.
I den tiden trädde någre af de Profeters söner[1] inför Samuel i Siloh,
sägande: Abba, välsigna oss, att vi må draga hinsidon Jordan till att
besöka vår slägt; men Han svarade: Drager i frid, och så drogo de hädan.
Vinterns kulna dagar lyckta,
Våren ned till jorden drar,
Och de tunga molnen flykta
Från en himmel blå och klar.
* * * * *
Ren Midian har flyttat tälten,[2]
Och springarn, tyglad af Hans hand,
Ren skymtar fram vid fästets rand;
Och från de aldrig-sådda fälten,
Från öcken-hafvets brända sand
Mot våra skördbetyngda land --
Han, stödd på lansen, dystert skickar
De giriga, de skarpa blickar.
Men dagen flyktar, mer och mer
Sin skugga Han förlängas ser,
Och nu Hans fåle sporren känner,
Och vingad öfver slätten spänner,
Der sanden under hofvens lopp
I täta hvirflar häfves opp.
Och denna sky af damm och stolt,
Som närmar sig allt mer och blänker
Så mildt uti det purpurdoft,
Som qvällens sista stråle stänker;
-- Utur dess sköt likväl en flod
Af jemmer, tårar, brand och blod
Sig störtar ren, o Israël!
Utöfver Dina trygga tjell.
Ty ej Hyænor, hvilka hasta,
Med hop på hop, i Röfvarns spår[3]
Mer skonslöst på den skörd sig kasta,
Som stridens lia åt dem slår,
Än sjelf Han ses mot likar rasa
Och sprida kring sig död och fasa.
-- Och väckt i tid af deras skrän,
Som värnlöst för Hans mordlust falla,
Knappt _en_ den undgår bland dem alla,
Och flyr med dödens ångest hän.
Ja fly! en säker fristad sök
Åt hvad Du räddat -- barn och maka;
Förgäfves ser Du Dig tillbaka;
Din hydda har gått upp i rök,
Din hjord är fiendernes rof,
Förtrampad är af hingstars hof
Din vingård, som så herrlig stod,
Och klingor, hvilka änn sig färga
Af Dina stamförvanters blod,
Från Dina tegar skörden berga.
Men ren Du tror, Du stanna kan
Då skogen Ephraim Du hann.[4]
-- Ser Du då elden ej, som flammar
I natten mellan trädens stammar
Och på ett svärd sig speglar der;
Ty blank är klingan, hvasst är stålet,
Det mot en ovän slipadt är,
Och i Din barm det hunne målet!
-- Vet, Moab har mot landet dragit[5]
Och der Hans skaror läger slagit;
Men vägen dit bär till Din graf.
Och flyktingen med fasa ryggar,
Som fågeln midt i flygten skyggar,
För dunsten från det Döda Haf;[6]
Han sin kamel mot bergen styr,
Och redan Han dem lyckligt hinner;
Men ej Han Ödet undanflyr
Och stunden Honom _der_ ock finner.
Ty Tigern lik, som springer opp
Från Meroms hvass och, med ett hopp,
Sig mordiskt kastar på Gazellen,
Som nalkas vattnet under qvällen[7]
Och knappt sin ovän kännt igen,
Ja, knappt en fara anat än,
Då ren Hon spörjer i sitt hjerta
Den hvassa klon och dödens smärta;
Så lömsk, försänd af osedd hand,
En pil på flyktingen sig kastar,
Der sorglös Han i skuggan rastar
Och hugger i Hans barm sin tand.
Af dödens natt Hans blick betäckes --
Dock nej, utaf de Sinas skri
Han till förnyad jemmer väckes
Och skådar, hur i slafveri
En Ammons krigar-flock dem för,[8]
Och tiofallt Han döden dör.
Ty allt hvad lifvet bittrast har,
Och allt hvad tanken hemskast äger
Än med en här af fasor drar
Förbi Hans själ på smärtans läger.
Ack! träla skall med hopplös sorg
I Rabbat-Ammons[9] stolta borg
Hon, som ändock Din maka var
Och tjenarinnor van befalla;
Du sjelf, som, ansedd inför alla,
Förtrycktes värn och usles far,
Ibland de äldsta af Ditt folk
I porten satt, en lagens tolk,[10]
Ej samlas skall till Dina fäder
I klippans tysta grifte-städer;[11]
Men obehedrad, bortglömd är
Ett rof för himlens fåglar här.[12]
En fremling tar Din arfvelott;
Ditt namn bland folket dör och blott
Med hån skall af en ovän nämnas,
Ty han, som bordt Ditt minne hämnas,[13]
Din mandoms fröjd, Din ålders stöd,
Din Son, som här ifrån Din sida
Så späd man slet, att brist och nöd
Och lifstidsbojans smälek lida --
Hvem lär väl Honom lagens bud
Och fädrens namn och Jacobs Gud?
-- Så vardt Hans klagan länge hörd,
Men nu Hans barm en suck ej sänder,
Och dubbelt hemsk, sen hon blef störd,
Till nejden tystnan återvänder.
Och Profeternes söner vände hasteliga till Samuel tillbaka. Men då Han
såg dem, sade Han: är det frid med Eder? Då bådade de Samuel det som
skedt var. När nu Samuel detta förnam, ref Han sin mantel, klädde sig i
säck och asko, fastade och bad till Herran från solens uppgång allt till
dess nedergång.