Hvart femtionde år slår en blomma ut
Mot afton
Natt
Vid Raiala mo
För ett silfverhjärta
Far och son
När lindarne blomma
Hvart femtionde år slår en blomma ut.
Fru Lamström försökte tända sin brasa gång på gång, men det ville inte
ta'. Näfvern brann, knottrade ihop sig, men tände icke de stora våta
björkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe
ljusbrun vätska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var
kallt och mörkt inne i kakelugnen.
»Nu blir jag arg», puttrade gumman, tog häftigt ut alltsammans, slog
klabbarne den ena emot den andra och lät dem sedan ligga en stund på
golfvet för att lugna sig.
Emellertid tände hon sin lampa och såg på klockan.
Redan sju, och madamen, som inte kom.
Hon ställde lampan på byrån framför sin gamla schatullspegel, tog fram
kammen och började kamma sitt långa, tunna, men ännu sträfva och
ostyriga hår.
Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamström handskades
med de rester af en fordom yfvig hårväxt, som försynen låtit henne
behålla; hon slet och drog, flätade ihop alltsammans i en lång, tunn
piska och fäste upp den i nacken med en tandfattig, så kallad spansk
kam, som en gång för fyratio år sedan blifvit köpt af en på landsorten
kringvandrande Arkangelit, då hon var en tjugusju års ung fru.
Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det,
så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och
så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager.
Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del
af viken. Om hon bott i staden, såsom Schana Immanen, nå, då hade det
varit en annan sak, men här i förstaden, nästan i själfva naturens
sköte.
»Om ni inte nu tar eld, så kastar jag minsann ut er allihop i snön»,
sade hon, knöt en yllekjol stramt kring höfterna -- den ville aldrig
sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knöt hårdt till den --, och så
stack hon bränslet in i kakelugnen igen.
Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade
några af de knotiga björkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och
formlösa rörde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden från
tändstickorna och skenet från den lilla lampan där borta på byrån.
»Det tar sig, ta mig fanken, inte ändå!»
Hon sprang upp, rusade ut i köket, ett litet kyffe med en liten, liten
spis samt ett skåp, ett bord och ett par stolar såsom enda inventarier,
drog fram en liten bleckkanna, gick in igen och lade sig på knä framför
kakelugnen.
»Jag vill nu slå mig i backen på att ni ä' trollade, era odågor»,
mumlade hon, »men jag ger mig inte! Vill ni inte brinna efter det här
badet, så vet jag, att jag får en olycka ... och inbillar ni er, att jag
går och dränker mig för det, så misstar ni er, ska jag säga.»
Hon tog korken ur bleckflaskan och i samma ögonblick spred sig i det
lilla rummet en intensiv lukt af petroleum.
Så hällde hon öfver klabbarne en god portion, bar flaskan åter bort på
sin förra plats och gick ännu en gång in till sin eldstad och sina
vedträn.
»Upp med spjället, käring», kommenderade hon sig själf, »och dörren på
glänt, när du ska' till att osa fan ur veden med petroleum!»
Kraftigt drog hon i snörena -- spjället var redan förut så öppet det
kunde bli -- och så sköt hon ifrån rigeln för förstudörren och öppnade
den.
Vinterluften strömmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin
fina arom af färsk snö och isbunden jord det trånga rummet.
»Sicken surpris!» frun strök stickan och nu tände det präktigt. Sedan
stängde hon kakelugnsluckorna och lyssnade förnöjd till det sprakande,
sjudande och lifliga ljudet där inne. Ett triumferande leende syntes å
hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de små ögonen lyste godmodigt.
»Hva' sa' jag», resonnerade hon, »ni kunde inte stå på er, när jag
riktigt satte hårdsidan till och kom med mina nymodiga fuffens, hva'sa'.
Men -- den kostar pengar den här värmen, det gör den!»
Hon erinrade sig nu att hon frös, halfnaken som hon stod där vid öppen
dörr i bara lintygsärmarne, barhalsad och bararmad. Det ångade från den
nakna huden, och en tjock, bolmande rök stod ut från hennes mun vid
hvarje andedrag.
»Minsann om det osar! Drar gör det, och det så flinkt, som om det hade
hin i hälarne på sig.»
»Voj, voj, är då frun rakt tokig, som står här och isfryser sig utan
kofta i vinterkylan», ljöd madamens röst, där hon med stora ytterstöflar
kom traskande uppför gårdstrappan med en lykta i handen. »Hva' är nu på
färde? Frun får ju snufva, vet jag. Hvarför är dörren öppen så här
tidigt i dag?»
»Snyt sin egen näsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de
där våta snöplogarne, inte! Har hon mjölken med? Jo, frusen förstås! Nå,
slå hål i den nu den som kan; skynda sig, madam, får hon kaffe, spring
efter kryddsemla!»
Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon först aflämnat mjölkkannan,
vattenämbaret och sopkvasten.
Nu brann det präktigt, och när madamen om en stund kom med semlan, var
rummet uppvärmdt, frun klädd, kaffet på och morgonrodnadens första
blekröda strålar hittade väg till det lilla fönstret i fru Lamströms
koja borta vid Rödbergsgränd.
»Sopa nu ordentligt, medan jag gör kaffet i ordning, Bina», sade frun
och gick ut i köket.
Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig
man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när
hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga
mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt
gjorde han inte. Sof gjorde han för det mesta, när han inte var i
tjänsten förstås, för han var i kronans bröd -- såsom rättvisans
tjänare. Den tiden var polisen inte så kittslig och full af ondska som
nu, och min Petreus var så hygglig med både rackare och tjufvar, att de
aldrig hvarken förr eller senare haft ett sådant himmelrike på jorden
som under hans tid. Alla landets illgärningsmän borde ha gråtit, när Gud
tog honom från oss. Jag grät jag, och Bina grät med. Herre Gud, det var
ett gråtande! Det beskedligaste tabernakel på Guds jord! Bra var det
ändå, förstås, att han dog, för han bara skräpade. När en ska' ha det
ordentligt i ett hus, så är allt en karl ändå i vägen. Vår Herre bergar
dem allt i sin vishet. Inte tror jag någon änka länge sörjer en karl
inte, men den första tiden så...»
Hon hade också haft två söner. »Två välsignadt vackra pojkar, goda som
guld och så kloka som Salomos ordspråk.» Att det inte gått dem väl var
skolornas fel och öfverhetens, som alltid är kittslig.
Den ene hade dött på ett sjukhus -- det hade varit en vildbasare, som
druckit sig fördärfvad... Den andre hade rymt bort från handelsmannen,
där han konditionerade, och gått till sjös. Och på sjön var han eller i
den, det var inte godt att veta hvilket. Nåväl, dem sörjde hon inte, hon
lefde på de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en
liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushållade
med stor sparsamhet och njöt sitt sorgfria lif. Och så hade hon sin
ungdomsväninna -- Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter
dåtidens skick och bruk.
Denna »kusin» bodde borta på andra sidan Långa bron i den stora
arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, fått namnet »villan
Friden». Kusin Schana var ogift och lefde på sina täckstickningar. Men
som de icke allt för rundligt födde sin man, hade hon alltid
»inneboende» hos sig en eller annan ung flicka, som »konditionerade» om
dagen och bara behöfde tak öfver hufvudet till nätterna, helst i skydd
af »en äldre aktningsvärd änkefru», såsom det hette i annonserna.
Åtminstone en gång om dagen gick fru Lamström på en liten titt till
kusin Schana. Men hvar gång ett finare täcke blef färdigt, var Schana på
förmiddagskaffe hos kusin Lamström.
Medan madamen städade där inne, stod frun och tänkte på lifvets alla
fataliteter. Hon hade mest sinne för de glada sidorna, och när hon inte
var »arg», var hon alltid vid det lustigaste humör.
Månne Schana skulle komma i dag, och hvad skulle hon då ha att tala om
för nya historier från »Friden»? Det hade nog varit slagsmål igen hos
skomakarens, och inneboende flickan hade nog skaffat sig en ny fästman
vid det här laget, så som hon var? Kanske någon hängt sig på vinden --
usch! det var ett otäckt hus, inte lugn hvarken natt eller dag! Att de
inte en gång kunde ruska om hvarann ordentligt och så hålla frid! Att
jämt hålla på och bråka! Det var allt för lumpet. En ordentlig
kalabalik, så dammet rök om dem och så stillestånd! Men jämt! Fy då!
»Frun, frun, frun, kom hit!» Det var madamen, som skrek, och när husets
härskarinna öppnade dörren, såg hon den gamla surögda madamen med
händerna i kors stå vid fönstret.
»Hva' ä' det, du bortkollrade gamla markatta», ropade hon, »hva' hojtar
du för? Ser du en syn eller hva' ä' det?»
Madamen stod stilla med händerna alltjämt andäktigt hopknäppta och
ögonen lika envist fästa vid fönstret, där intet annat fanns än en
blomkruka med en stor klumpig kaktus uti.
Frun följde hennes blick. Nu slog hon ihop händerna med ett utrop af
ohejdad beundran och glädje.
»En knopp, välsigna mig, en knopp, en verklig, lefvande, ordentlig
blomknopp! Sa' jag inte, att jag hela natten drömt om eldsvåda och hvita
hästar! Där ha vi det! En knopp, en knopp, Bina, din hexa, vet hon hva'
det betyder, den blommar hvart femtionde år, hon! hvart femtionde år!
Och jag fick den af studenten, hon vet, Schanas student, som nu är
kamrer, han, som hon inte fick för hans föräldrar, som va' så högfärdiga
och hon...»
»Ja, si frun är då den lyckligaste människa på jorden», suckade madamen,
som insåg att det var nödvändigt att afbryta fru Lamström, när hon
började inveckla sig i släkthistorier. »Att få kaktusen i blom! En
riktig kärlekskaktus! Ack Herre Gud, hvad frun är lycklig!»
»Kärlekskaktus», skrattade frun och tittade i sin schatullspegel. »Hva'
menar hon? Tycker hon jag sysslar med kärlek jag, hvasa? Sa' hon
kärlekskaktus?»
»Å, jag menade bara ... att det betyder lycka, och jag får gratulera! Nu
ska' vi väl ha kusin Schana och saffranskringla? Jag kan ta' en från i
går, så är den billigare! Fruns enda kaktus -- -- det sku' då riktigt
salig polisen ha sett! Gud välsigne honom stackare, där han ligger i sin
kalla graf!»
»Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i
himmelriket», snäste frun och gaf madamen en puff. »Ja, gå hon efter
Schana, gå är hon snäll ..., säg, att kusin ska' vara här klockan elfva,
hör hon. Men stopp! jag springer själf, den fattiga halfmilen ä' ju inte
att tala om! Själf vill jag gå. Seså!»
Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att få i sig sitt
morgonkaffe, och så koftan på och hattskrollan.
Madamen hjälpte sin matmor på med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna
doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som på en
gärdsgårdsstör, slog veck både fram och bak och var för kort i ärmarne.
Men frun märkte det icke, hon knöt kjolarne högt upp, så att man kunde
se hennes tunna smalben i de grårandiga bomullsstrumporna och tygskorna
med tåhättor af blankläder, men utan klackar.
»Frun skall väl ha galoscher på?» frågade madamen.
»Har hon sett katten i stöflar och kråkan i skinnvantar, hvasa?» gaf
frun till svar och knöt sina hattband i hård knut under hakan. »Jag hör
inte till pjåsklisorna jag, därför ser jag inte ut som hon heller, hon,
som går och fryser och jamar och har takdropp, fastän hon har rysspäls
och ytterstöflar, som om hon ämna' sig till Rom. Sätt i sig nu hela
kaffepannan med cikorian och allt, så blir hon varm! Adiös!»
Borta var hon. Hennes snabba steg förtonade snart, och madamen torkade
tårarne från sina trötta, rinnande ögon. Hon satte sig ned vid sin
kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten låg vid hennes fötter,
dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu gått upp.
I darrande strålar smög den fram och lekte med den förgyllda ramen, som
satt omkring »salig polisens» porträtt, -- en blyertsteckning utförd af
en tacksam och talangfull klient, en lösdrifvare, som hade att tacka
Petreus för en förlängd frihetstid någon gång i den gamla, goda tiden.
Madamen kastade en blick på porträttet. Ack, hvad han såg rar och mild
ut, den gode, snälle polis Petreus Lamström! Sådana stora, runda ögon
och ingen underläpp synlig! Likt var det, han såg alltid ut som en
bättre människa. Den tiden hade hon kallat honom »pedellen», hon tyckte
att det lät så lärdt. Hon mindes ännu hur han gick på gatan, from som
ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat
honom »fårbog», »åsnakind» och »hvita plåster», bara för det han lät
allt gå som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, när något
var på färde.
En sådan man skulle _hon_ ha haft! Ack, ack, ack, en sådan man! Inte
skulle hon ha gifvit honom några elaka tillmälen, inte! Hennes man! --
Egentligen hade hon aldrig haft någon, men Engholm, det nötet, han hade
haft lif i sig, han! Så han slogs och lefde! På ett par år tog han
totalt allt kuraget ur henne, och krafterna och »orken» med. Sen dess
hade hon varit en sådan här trasa, som alltid måste gråta och voja sig
för allting. Madam ens hufvud sjönk vid dessa vemodiga tankar sakta mot
bröstet. Solstrålarne värmde hennes rygg, glöden från brasan färgade
hennes skrumpna, gråbruna kinder mörkröda.
Hennes bröst höjde sig till jämnare andedrag. Hon sof med armbågen mot
bordet, där ännu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den
andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet
ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drömde. Ljufva drömmar om den rare
polisen, hvars porträtt hängde framför henne. Den söte, rare pedellen!
Ack, ack, ack!
* * * * *
I rummet n:r 46 i villan »Friden» satt Schana Immanen och vadderade
fållen på sitt nyss förfärdigade bomullstygstäcke. Hon hade svårt att se
i hvardagslag, när det var mörkt och molntungt i luften, men i dag, i
sådant solsken gick det riktigt präktigt att arbeta.
Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån,
skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att
möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå
brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små
jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas,
behängas och göras behagligt.
Hon, som satt där invid fönstret med ögonen fästa på arbetet, var en
kvinna på nära sjuttio år. En liten vek och sympatisk person med ett
rundlagdt ansikte och hög panna, uppnäsa och ännu tämligen fylliga
läppar. Öfver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro,
af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. När hon såg upp med de
svaga och kisande men klara ögonen, och snörpte ihop sin mun, liksom för
att hjälpa tråden att göra sig liten i akt och mening att lättare gå
igenom nålsögat, så var hon ännu täck och behaglig.
Den mörka ylleklädningen satt väl på henne, lätt och löst föll den öfver
hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kråsnål
hopfäst öfver bröstet. Också på hufvudet bar hon en svart duk, knuten
under hakan. Ett ljusbrunt, lätt grasprängdt hår syntes i tunna böljande
gardiner där inunder, nedre käken och hakan hade en tendens att
framträda något för mycket, eljest var allt harmoniskt i detta fårade,
bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.
Nu dånade det i stentrapporna och kraftiga steg ljödo i korridoren. De
stannade vid fyrtiosexan och dörren rycktes häftigt upp. Frun från
Rödbergsgränd stod i dörren, rak och kavat, icke olik en till hexa
utklädd rekryt.
»Pina och död, Schana, om jag vet hva' vår Herre tänkte på, när han tog
sig för att skapa de där karlstackrarne till världen! Bara jag går på en
gata, vimlar det af den ohyran, både halffulla och helfulla, och här ute
ä' det rent fördömdt! Olyckor gör di hvart di komma, och i vägen ä' di,
hvar di ä'!»
»Kära kusin», smålog Schana, »nog gör ju fruntimren också olyckor,
gunås!»
»Nej, aldrig om di ä' allena! Ä' något galet med ett kvinnfolk, så kan
man vara viss på, att det har varit ett karlkräk med. Hur var det icke
nyss här ute, gick han inte in på utskänkningen den där Juko, fast
gumman hans drog i honom för att få honom till fabriken tillbaka. Jag
sku' gett honom ett mått brännvin, jag, så han aldrig stigit upp mera!»
»Nu blir kusin het igen -- tänk på grannarne! Jag har hyrt ut rummet
här till tre nattliggare nu», sade Schana saktare och för att byta om
samtalsämne, »det är för hyran nu till april.»
»Det är väl inte till karlar, Schana?» skrek kusin och gick närmare --
»du har väl inte gått och blifvit tokig heller, du också?»
»Nej, det är till fabriksflickor ... jag ligger sjelf på golfvet, jag
sofver så godt, så det gör ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?»
Med undran hörde Schana kusin Lamströms berättelse om kaktusväxten, som
fått en knopp. Aldrig hade hon tänkt sig, att hon skulle få upplefva
detta! Hvart femtionde år! Tänk, att det var femtio år sen! Hon mindes
den dagen, som hade det varit helt nyss.
»Jag minns alltihop jag med, du!» sade fru Lamström. »Jag var sjutton år
och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och så sa' far, att vi
skulle få sjökaptens-främmande till kvällen, och därför skulle vi ha nya
klädningarna på, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska,
men jag sa' stopp! Det var för groft den tiden, kan tänka.» Kusin
Lamström talade med sin djupa baryton, långsamt och med små pauser,
liksom hade hon läst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig
och uttalade en sats kort och brådskande, liksom ett slags oväntadt
impromptu.
»Jag var nästan nitton», hviskade Schana. »Ack, hvad jag var lycklig!
Minns kusin att han ... student Asp brukade komma till oss om
söndagarne?»
»Jag hade utom sjökaptenen två andra galna friare», fortsatte kusin utan
att svara, »repslagaresonen ifrån Kronohagen och sjukvaktar Kloss från
gamla Klinikum. Herre Gud!»
»Och minns kusin den söndagen kusin läste högt postillan och stack ett
bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan -- ett par
dagar efteråt.»
»Schana, du har alltid varit ett sjåp! Hva' i all världen smussla du
under bordet för? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ärligt
och ordentligt ha gått till fostermamman och sagt: 'Den här narren
tänker jag ta'. Hva?»
»Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen på nåder som egen, men
hållen som en slags pass opp ändå, och han var ung och en bättre karl,
som hade förmögna föräldrar och allt.»
»Tacka tusan! Bättre karl! Sådan där dromedar! Puh! kamrer, en
karlkrake, och du...»
»Kusin, betänk att det är om kamrer Asp kusin talar! Betänk, han har det
godt, han, så fin och förnäm nu, i kejserliga senaten! En hög person har
han blifvit, han, medan vi två stackare... Ja, kusin -- -- han har gått
den ljusa vägen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt än om
oss andra.»
»Strunt! karl ä' karl, om han också ä' i själfva kejserliga senaten! Jag
extimerar dem föga, när di ä' gifta, men ogifta ä' di då oförlåtliga!
Manspersoner ä' i och för sig själf oförlåtliga, men när di därtill inte
ens haft vett att gifta sig för att åtminstone göra _den_ nyttan, så...»
»Kusin, kusin!» Schana såg upp på sin högresta väninna och hennes
blekblå ögon fästes med ett besynnerligt uttryck af förebråelse och
beundran på den stolta fru Lamströms ifriga fysionomi med dess lifliga
grimaser och knyckar.
»Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin
glada Katrin. När fostermor fick fatt i _hans_ bref, -- jag har det så
tydligt för mig, som om det varit i går, -- herre Gud, hva' hon blef
ond! Och så kom glada Katrin till, just i det värsta!»
»Ja, du stod och tjöt, Schana, och såg ut som en mörderska, ditt
oskyldiga nöt! Jo, det kommer jag nog i håg. Naturligtvis tog karlen
till fötter på vanligt hjältemanér. Och din fostermor dammade dig om
öronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kläcka ur dig att
du inte annat ondt gjort än suckat för den där studentstackarn.»
»Hon hörde ju inte på, hva' jag sa', och inte du heller! Sådan skam, att
hon andra dagen, -- det var en fredag och det småregnade, så att hon
måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, -- att hon
andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika
föräldrar; sådan skam!»
»Det högfärdiga packet, kommerserådets!» »Och ställde till ett
förskräckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit
något, och Gud vet att det bara var, att han ... att han tyckte jag var
beskedlig och snäll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han
ibland skref verser!»
»Nog var Petreus oduglig», afbröt fru Lamström, »men _så_ galen var han
inte! Verser, fy...»
»Och i verserna stod en del sådana ord, som kunde missförstås af andra,
inte af mig. Allt nog, hans föräldrar ville inte höra talas om någonting
utan skrattade åt fostermor, som kom och friade för mig. Då blef
fostermor ännu argare, förbjöd studenten vårt hus -- och så blef det
slut. _Det_, som varit så litet, så att det aldrig kunde växa och bli
något.»
»Visade han sig därefter inte mer hos er, den tappre hjärteriddaren
din?» frågade änkefrun med ett obeskrifligt föraktfullt tonfall i
rösten.
»Nej!» Kusin Schana såg ut genom fönstret och följde med blicken röken
från skorstenen på huset invid. Den slog rätt upp mot den blå himlen och
försvann i allt vidare ringlar högt upp. »Ibland i skymningen gick han
förbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Två gånger möttes vi
händelsevis, och han kom då och talade några ord med mig -- ungefär
likadant, som det stod i brefven...»
»Verser?»
»Neej, men det var väl sådan där poesi.»
»Poesi!» Fru Lamströms grofva röst uttryckte, då hon uttalade detta ord,
en hel värld af koncentrerad indignation.
»Det var», ursäktade sig Schana med sitt stilla leende, »på våren, och
han reste bort till sommaren och dröjde borta i flera år. Gud vet, hvar
han var. Jag tror han se'n kom till Åbo, eller hvart det nu var
någonstäds, men _det_ blef slut för mig, riktigt slut.»
»Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men -- bra såg han ut, det kan inte nekas!
Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom,
när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan
tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga
kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade
krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den,
så det var en ynk! Jag skrattade åt honom jag, och sa' att det inte
behöfdes några mutor för den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag...»
Hon tystnade. Bägge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart
fortsatte frun: Och när han gick, tyckte jag det var synd, för han sa'
så underligt adjö, och -- jag har inte sett honom se'n ... han var ju
borta i många herrans år, och han har väl blifvit så förändrad, så jag
skulle nog inte känna igen honom nu.»
Schana såg alltjämt utåt, hennes trötta ögon följde mekaniskt
rökhvirflarne, men tankarne voro långt borta.
»Glada Katrin» hade satt sig på sängkanten. Under det hon talade,
vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf på samma gång
med fötterna ett litet slag i golfvet. Händerna höll hon stödda mot
knäna, och hennes blickar sväfvade liksom Schanas ut i det obekanta.
»Ja, vi ha blifvit förändrade», återtog hon efter en stund, »och gement
förändrade! Emellertid så skötte jag minsann ordentligt om plantan!
Fanns det en solstråle någonstäds, så nog fick _hon_ den alltid! Och
kusin --, det var en, som kom och påminte, kältade och hjälpte till, och
det var du, det!»
»När du var borta de där åren och tjänte i Borgå, Katrin, så hade _jag_
den... Då var den min glädje.»
»Och när jag flck pojkarne, så fick du också sköta'n, Schana, då var du
lycklig, ditt sjåp. _Hans_ blomma!»
»Och en gång, när jag hade lunginflammation och inte visste till mig,
höll hon på att vissna för oss, minns du? Då kom du hem från landet och
var nära att slå till mig för krukan, som stod torr som krut midt i
sommarhettan.»
»Ja, var du inte ett nöt, Schana, då med», röt frun, »ett nöt, då som
alltid! Att inte ha så mycket vett kvar för att du hade en smula
hufvudvärk, så att du kunde komma ihåg blomman; men du har nu alltid
haft dåligt hufvud, Schana», tröstade hon, »ett fasligt dåligt hufvud!»
»Men se'n dess, de sista tjugu åren, så har hon alltid stått hos dig.
Och nu, Herre Gud -- efter femtio år, nu skall hon blomma! Ack, ack!»
»Hon är nog färdig i morgon eftermiddag, Schana», sade glada Katrin och
steg upp från sängen. »Kom i morgon och stanna hela dagen! Adjö.»
Hon gick mot dörren men stannade plötsligt framför den med ryggen vänd
mot väninnan. Så stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen
vände hon på hufvudet en smula och yttrade till hälften för sig själf,
eller som om hon talade till väggen:
»Det är riktigt synd att han är karl, riktigt synd! För det är inte att
fördra det. Och hvem vet, hvar han bor... Han var allt bra beskedlig
eljest, när han kom med den där krukan... Och själf hade han planterat
den... Riktigt synd! Kamrer! kantänka. -- Hva' sa' du, kusin Schana?»
hon vände sig häftigt mot den gamla mamsellen, som åter var inbegripen
i monteringen af sitt täcke. »Jaså ingenting. Så adjö då!»
Nu öppnade hon dörren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba,
kraftiga steg och svängande med de långa armarne likt en skolpojke,
trafvade åstad genom korridoren och utför trapporna.
Ett litet varmt och matt leende lekte å kusin Schanas läppar. Hon hade
förstått glada Katrins ofrivilliga monolog. Tänkte hon på att bjuda
honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anstå hennes från
alla sådana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle säkert slå
den tanken ur hågen. Så synd! Att få se honom ännu en gång, få se honom
så nära sig, honom, som hon aldrig kunde glömma!
Bara man vågade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis på
stor taktlöshet. Må hända till och med för oförskämdhet, så förnäm som
han var.
Men -- det var ju ändå _han_! Han, som en gång hållit af henne, ännu då
de sista gången talades vid.
Han var så vacker då, lång och rak och med mörkt, vågigt hår. Han hade
ett eget sätt att nicka vänligt, att böja hufvudet åt höger och se på
henne -- fostermodern påstod, att han vindade och var krokig i nacken,
men det hade hon då aldrig märkt.
Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stället
i munnen, där en af tänderna var borta, fann hon klädsamt. Sedan när
mustascherna växte och kinderna blefvo brunare, blef han ännu
ståtligare. Och allt hvad han sade var så egendomligt klokt, han yttrade
sig alldeles som en äldre person, nästan som en kvinna, så moget, så
känsligt och förnuftigt.
Tänk att en sådan inte skulle få sköta sig själf utan måste rätta sig
efter föräldrar! Världen förstod honom naturligtvis icke. Han var för
ädel och god för den. Och när ändtligen -- det var ju helt nyss, för en
tjugu, nej, det var kanske redan tjuguåtta eller trettio år se'n hans
föräldrar dogo, ja, då var allting alldeles för sent.
Gud vet hvarför han förblifvit ogift? Tänk om ett minne...?
Schana sydde så länge solen var uppe, hennes nål gick så märkvärdigt
lätt, nästan som förr, när arbetet icke var arbete utan lek.
Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på
den klara vinterhimlen.
Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för
att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom...
Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom.
Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den
nästan som brottslig.
Att tänka sig att hon, en kvinna, skulle gå upp till en ensam ungkarl!