En fluga ser ett ljus,
Och af sig sjelf förgäten
Och näsvis, som hon är,
Och hetsig och förmäten,
Hon flyger till, vill släcka det, blir vred,
Och dubbelt sina vingar spänner;
Men i det samma hon sig bränner,
Och faller vinglös ned.
Hvartill skall denna Fabel duga?
Jag svarar utan allsköns krus:
Man lär deraf att ej en fluga
Bör släcka ljus.