Det är en hugnad, att gå långt
I allt hvad man sig företager;
Men ärans tempel är så trångt,
Och tusen slitas om en lager.
Dock äfven den värderas ju,
Som, fast han icke spetsen hunnit,
Likväl det andra priset vunnit,
Och är en narr, så pass, som du.
Du nöjs med dina örons längd,
Du bär ej bucklor, som en fröken,
Och öker icke stadens mängd
Af granna karlar eller spöken;
Men själen, du utspökar den,
Du hvarje trampad ros begråter,
Och knapt en slugas mord förlåter:
Du är en narr, du ock, min vän!
Du tror ej, att hvart ögonkast,
Som en Corinna täckes blicka,
Beviser, att hon straxt är fast,
Och fast för evigt, stackars flicka;
Men hennes suck, du tror ju den,
Och hennes gråt, och hennes eder,
Och hennes dygd, och hennes heder
Du är en narr, du ock, min vän!
Du vandrar icke torgen kring,
För att din vackra själ så visa
Åt hvem som helst för ingen ting,
Och för att bli en allmän visa;
Men inom hus du blottar den:
Du låter dina vänner skåda,
Och nagelfara hvarje låda:
Du är en narr, du ock, min vån!
Du bär ej i ditt öppna krås
En gyldne Zittra, som ett minne
Af sånggudinnan, det förstås,
Som herskar ännu längre inne;
Men du, din lyra stämmer än,
Och tror ej folk ha annat göra,
Än att dess rara visdom höra:
Du är en narr, som jag, min vän!