Efter Horatii 34:de Ode i Första Boken.
Galenskap var visheten, jag öfvat;
Glömdt var templet, glömdt hvart heligt namn
Från ett strandlöst haf, med irring pröfvadt,
Söker jag den fordna trygga hamn.
Fåfängt, Evige! du kallar åter
Till din dyrkan en förvillad verld,
Fåfängt du från molnens fästen låter
Glänsa mot dess öga straffets svärd.
Men i dag du thordönsvagnen körde
Ofver himlens spegelklara hvalf,
Jorden skalf, då hon ditt under hörde,
Och Tenarens mörka afgrund skalf;
Floderna från sina utlopp vände,
Stygens tröga bölja kosan vred;
Sjelfva Atlas darrade, och kände
Längst vid verldens gräns, att du var vred.
Gränslöst, som ditt väsen, är ditt välde,
Allt förvandlar du, och lagar ger;
Gömda dygder du på högden ställde,
Stolta pannor flyttade du ner.
Lyckan lydig, när din vink befaller,
Sträcker ut sin arm kring jordens krets:
Der! ett tempel dånar högt och faller,
Der! ett annat lyfter stolt sin spets.