O! din klagan sondersliter mig!
Nej, det är ej min, ej himlens vilja,
Att du dör förut. Ach! nej från dig
Skall ej sjelfva dödens hand mig skilja,
Du mitt ädla stöd, min ljufva tröst!
Skulle ödet för min böneröst
Döft sig sluta, och mitt väsen stycka,
Och mitt hjertas hälft ifrån mig rycka:
Hvad skall se'n den andra hälften här?
Ensam, öfvergifven, hopplös lida,
Och förblödd med döden stundligt strida!
Nej, din dödsdag skall bli min: jag svär.
Svär jag skrytsamt? nej, jag följer, följer,
Om det ock på stunden för oss bär
Till den mörka strand, Cocyten sköljer:
Redan står din Flaccus resklädd här.
Från ditt, vida afgrunds svalj, Chimæra,
Kasta flamma uppå flamma du!
Hundra armar lyft och sväng ännu,
Stolte Gyas: hvad är detta mera?
Jag dock följer: så vill hjertats bud,
Så vill ödets och naturens Gud.
Hvilken stjerna, Vågen, Skorpionen,
Eller Capricorn, du hafstyrann,
Vid min födslotimma mägtig brann:
Samma magt ifrån himla-regionen,
Samma stjerna vakar, underbar,
Öfver begges våra lefnadsdar.
Från Saturni våld, som re'n sin lia
Öfver dig med hastad vinge bar,
Hvilken hand förmådde dig befria?
Sjelfva Jupiters den handen var.
Rom det såg, och ifrån glada händer
Hördes trefallt genljud på dess stränder.
Och med krossadt hufvud låge jag,
Träffad af det fallna trädets slag,
Om ej Faunus, skyddsgud för de vittra,
Sträckt sin hand, och stött dess fall från mig
Att jag än min murgrönskrönta cittra
Skulle stämma till en sång åt dig.
Frälsta begge, må vi ej förhala,
Att vår skuld åt Gudarna betala.
Du! befall ett tempel träda fram
Jag till offer bär ett ringa lam.