Mitt tidglas skyndar sig och rinner:
Välan! förrän det tömt sin sand,
Så vill jag tömma, om jag hinner,
Det glas, jag lyfter i min hand.
Välan! J fängslade buteljer!
J skolen fritt få andas ut,
Jag några glada vänner väljer,
Som göra på er träldom slut.
Jag går ej ensam uppå stranden,
Och tårögd ser mot hafvets rymd;
Jag vinkar ej försagd med handen
Åt andra kusten, som är skymd.
Jag vandrar tyst min jemna bana,
Och i ett lugnt och fredligt tjell
Jag följer tryggt min gamla vana
Att le med vänner hvarje qväll.
Men kommer den obudna gästen,
Så tar jag höfligt honom mot,
Och säger: det är slut på festen,
Och följer honom utan knot.
Och då först vinkar jag med handen,
Tills jag förs bort med väldig fart,
Åt vännerna som stå på stranden:
Farväl, farväl, vi råkas snart!