Hvart steg, min Nanny, som vi tage,
Oss närmare till grafven för;
Men tung blir vägen, om vi klage;
Nöjdt sinne honom treflig gör.
Låt oss med glada blickar stanna
Mot rymden af försvunna år;
Låt oss med styrka oss bemanna,
Att gå den väg oss återstår.
Låt oss med lifligt minne dröja
Vid hvarje utsigt som var skön;
Och tacksamt våra hjertan höja
Till den, som hörde deras bön.
Låt oss med lättadt sinne glömma
Hvart intryck af de mörka dar,
Och för vår framtid endast gömma
Den lärdom, som oss nyttig var.
De lärde oss att varsamt vandra
Den väg, som vi ej pröfvat än,
Att räcka handen åt hvarandra,
Och dubbelt troget hålla den.
Om solskensdar vår framtid hugna,
Så glädjoms utan öfvermod!
Men bli de mulna, varom lugna;
Och sökom vännen -- Tålamod!
Att går dock väl, blott vi förvara
Den ljufva samvetsfridens tröst,
Och lefva så, att vi bespara
Också en glädje åt vår höst.