Nej! det är ändtlig tid att bindeln sönderrifva!
Se upp o menniska! och läs vid dagens ljus:
Af jord du kommen är, till jord du måste blifva;
Det är din dom, bestyrkt af sexti seklers grus.
Förmår du jäfva den? hvar äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
Snart skall du öka det, och rum åt andra ge.
Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
Bjud åren i sin flygt att bära dig sin skatt,
Och gif, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
Din hela varelse åt Evighetens natt.
Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
Du ser i detta råd en plundrande barbar,
Hvars arm i nattens stund emot ditt hjerta sträckes;
Och hänförd famlar du din kraft till ditt försvar.
Du hatar denna tro, du alldrig den förlåter:
Det är din fiende för lifvets hela tid;
Du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
Och går, att våga än en lika blodig strid,
Du bryter våldsamt in i hjertat af det rike,
Der verldarnas Regent en rättvis spira för,
Gör Gud till en Tyrann och dig till djurets like:
Nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.
Hvi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
Med villan af din tro, med sveket af din röst?
Nej, kasta från din barm den lönligt burna dolken,
Och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.
Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
Odödlighetens tro på lika gilltig grund;
De fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
Och föllo öfver dem, i dödens mörka stund.
Systemet, det är sannt, som tryggade en lära
För jorden mera huld, föll äfven ofta nog;
Men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
Och denna helga tro ur gruset återtog.
Hvad har bevarat den i trots af alla skiften?
Hvem tände detta hopp? men sjelft det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
Och ropar öfverljudt: o död! jag trotsar dig!
Ack! borttag detta hopp: och hvad är sedan lifvet?
Ett blandadt skådespel för löje och för qval;
Ett lån, som ej begärdt, blott som en skänk dig gifvet,
Dock fordras skall igen med dubbelt kapital.
Hvad är den vishets lön? för hvilken du ej tvekar
Att offra nattens sömn, och dagens tidsfördrif,
Hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
Och lär dig bättre se det usla af ditt lif.
Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
Döm sjelf att du är stark, och frukta inga jäf;
Gif namn af tålamod åt igeln som dig suger,
Och tag i farans stund din tillflykt till en säf.
Skrif huru skönt du vill till ålderdomens ära:
Den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älf;
Du kan ej bördan fly, du mägtar den ej bära,
Af alla andra glömd, och sviken af dig sjelf.
Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
Var billig och var god, var öm och känslofull,
Qväf hoppets tysta suck, och hjertats känsla mörda,
Och tag emot din lön -- i trenne skoflar mull.
O! nej en högre lön åt dig förvarad blifver.
En stormig aftonstund utaf en mulen dag
Är ej den sista gräns, dig skaparn föreskrifver,
Och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.
Ej att ett stolt begär ditt hjerta skulle ägga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
Din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjertat ur ditt bröst, och var ej menska mer!
Du ser en plan i allt, en afsigt i det hela,
Och dalens minsta ört är ej förgäfves till:
Skall endast menniskan sitt ändamål förfela,
Och är det henne blott, som ödet gäcka vill?
Oändlig i begär, och gränslös uti pligter,
Med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
Hon fordrar redlighet i lyckans dolda vigter,
Och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.
Hon fordrar, att den lön, för hvilken hon försmäktar,
Skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
Och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
Skall bli ett värdigt värf för evighetens dag.
Hvad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
Om yrkade så strängt, de alldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna lifvets gåta
Och fyllas måste det, odödlighetens hopp.
Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
Dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
De höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
Som bättre talas skall uti en evighet.
Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäfves deremot sitt hufvud tänkarn stöter,
Han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.
Men nyckeln till dess port bärs troget utaf döden,
Och han skall leda dig inom den helga rymd,
Der sammanhanget röjs af lifvets mörka öden,
Der Skaparns stora plan ej längre blifver skymd.
Förbida denna tid, välsigna denna lära,
Och samla de bevis, du för dess visshet fann,
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
Och är ditt hopp dig kärt, blif ej dess baneman.
Men detta ljufva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjernan släcks, och tändes alldrig mer?
Och alldrig någon skymt utaf en morgondager,
Från glädjens högre rymd, emot ditt öga ler?
Om allt hvad hjertat tror, allt hvad förnuftet bjuder
Är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens hvalf af falska läror ljuder,
Och evighetens natt gör slut på lifvets lek?
Och om förskrifningen på evigt sälla öden;
Som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjerta bär;
På sin förfallodag, rifs midt i tu af döden,
öch kastas på din graf att multna med dig der.
Och om den högre hand, hvars aftryck du der söker,
Och hvars signet derpå du trodde vara satt,
Med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
Och straffar dig derför med undergång och natt?
Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
Och gå till grafvarne, att öfvertyga dig:
De kunna gifva dig en lärdom, ty de tiga;
Äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!
Lid, hoppas, och gör godt, hvad öden du ock pröfvar,
Och alldrig mer mot skyn förgråtna ögon hvälf.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du öfvar,
Så skall i dödens stund, din dygd sig löna sjelf!
Dock nej du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
Och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
Dem hjertats ångest skref; och faller till din fot.
Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
Ett heligt allvare din dolda thron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
Så tydligt jag din lag, och mina pligter ser.
Hvart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
Så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
Fly till sin gamla tro, och hvila sig på den.
Dess första grund är dold; jag sörjer ej deröfver:
Den lades af en hand som säkert kände sig;
Jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöfver,
Och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!
Jag vet ej, hvem du är, ej hur du uppenbaras,
Ej hvilken väg till mig din dolda anda sänks:
Det är en hemlighet, hvars upptäckt kanske sparas
Åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.
Nej, alldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
Om i en gränslös följd af dagar och af år
Du flyttade min själ från stjerna och till stjerna
Hon dock i evighet din dolda thron ej når.
Men hvad jag veta bör, har du ej velat dölja:
Du lefver i min själ, du verkar der, och vill
Att mina gerningar i evighet mig följa;
Ditt väsen är så visst, som att jag sjelf är till.
Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
Af ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
Så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
Uti min sista suck bevittna dig till slut.
Men ingen löser opp det samband, som är knutit
Emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
Då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.
O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
Och vore hvad jag bör, och icke hvad jag är:
Du skulle som en far dig till mitt hjerta närma;
Jag skulle finna dig uti din himmel der!
Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt remna,
Och evighetens hvalf skall öppnas för min själ,
Och jag skall se, att du ej velat öfverlemna
Åt ödets fala gunst, mitt slägte och dess väl.
Ack! jag skall tacka dig, hvars omsorg har bevarat
Den tro, jag af din hand tog, såsom barn, emot;
Som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
Hvars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.