Stilla dygd jag sjunger till din ära
Du är misskänd af en ovis tid;
Men jag går, att mina likar lära
Bittert känna sin förlust dervid.
Stilla dygd! bland dina vänner hylla
Skuggans skald, från alla anspråk skild;
Och kom sjelf, att med din glans förgylla
Taflan der han tecknade din bild.
Hvem har mod, att offra åt sitt slägte
Sitt exempel, följdt men oberömdt?
Unge man! ditt hjerta frågan väckte:
Blifve svaret i dit hjerta gömdt.
Men du vise! bort med dina frågor:
Hvarför menniskan i alla dar,
Liksom barnet, hvarken sina plågor,
Eller deras läkedom fördrar.
Ack! så länge dagens rika flamma
Blickar ner, välsignande vår jord,
Finner hon oss menniskor de samma,
I begrepp blott visa och i ord;
Sysselsatte att hvarandra plundra,
Eller att bereda eget ve,
Häftiga att lifvets glans beundra,
Tröga att dess inre värde se.
Gäck då, hjelte! sväng en blodig glafven,
Strid och segra, blända och förskräck;
Höj din arm med stolthet öfver hafven,
Och aflägsna verldars häpnad väck.
Bjud din dolk sin heta blodtörst släcka
Uti barmen af en thronrival.
Gå att mensklighetens böner gäcka
Och förläng ett sekel hennes qval.
Men i dödens natt, när smickret tiger,
Som ditt blinda högmod underhöll;
När en vålnad opp ur grafven stiger
Af det offer, för din grymhet föll;
När han tränger till din bädd, och talar
Hämdens språk om oförsonadt blod:
Vittna sjelf, om du ej dyrt betalar
Dina segrar och ditt öfvermod.
Att välsignas, är det ingen ära?
Att förbannas, är det ingen blygd?
Bland de lagrar jorden tvangs att bära
Fans då ingen för en verklig dygd?
Är det ingen tackvärd lott, att ärfva
Efterdömet af en vis och god?
Det vill mod att ryktets gunst förvärfva
Att försaka den, vill mera mod!
Åt hvem tron J då att fosterbygden
Hembär tacken för sitt sanna flor?
Åt den verksamma, men tysta dygden?
Åt den fåfängan att synas stor?
Eller hvad begär er sammanlefnad,
Ej till en och annan högtids glans,
Men till friden, till sin hvardagstrefnad,
Hvad begär hon? Tjusning eller sans?
Du, som går att lyckans stoj försaka
Och att gagna i en bortgömd krets:
O! hvi skådar du likväl tillbaka
Åt det stolta tornets gyllne spets?
Vacklar du i det beslut du fattat,
Att bli glömd men god och vördnadsvärd?
Ångrar du, att du för litet skattat
Åt ett stolt förderf, en präktig flärd?
Alla taflor af din bildningsgåfva
Vecklas hop af ödets kalla hand.
Dina stolta drömmar evigt sofva,
Sträckta längs med glömskeflodens strand.
Blott en enda bild är öfrig vorden
Af din ungdoms härjade förråd:
Tron på dygden, möjlig uppå jorden,
Detta ädla själars öfverdåd.
Nå, välan! du all slags flärd har pröfvat,
Endast dygdens flärd dig återstår.
Ingen hjeltemodig bragd du öfvat;
Gråtit ingen ädelmodig tår.
Skynda då att denna vällust njuta,
Denna enda som är öfrig än:
Skilj dig ifrån verlden, för att sluta
Spelet med en rol af menskovän.
Nej, med bäfvan hör den inre rösten
Af en Lag, hvars fordran aldrig svek.
Fåfängt söker veklingen den trösten
Att hans lif är blott en flygtig lek,
Fåfängt vill en lättsint verld förvandla
Pligt och dygd, och allt till tidsfördrif:
Nej för himlen måste menskan handla,
För en evighet är hennes lif.
Men förgäfves i den vises tafla
Lyser dygdens rena ideal,
Om hon endast högmod mägtar afla,
Eller vanmaktskänslans bittra qval.
Fåfängt menniskan sig hänförd drömmer
Opp till högre andars rena sfär,
Om hon i sin ljufva dvala glömmer
Hvad hon har att först fullborda här.
Trädet blomstrar af des gömda safter,
Deras minskning följs af dess förderf.
Ingen dygd förutan inre krafter,
Inre krafter föda yttre värf!
Stilla dygd! du är ej sorglös dvala
Nej, ditt verktyg är en driftig hand,
Är en röst, som höjer sig att tala
Så för mensklighet, som fosterland.
Verka då, så länge dagen räcker,
För ditt kall, med varmt och värdigt nit:
Natten kommer, och för evigt stäcker
Dina framtids planer och din flit.
Är det fält som mättes åt din möda
Mindre vidsträckt: sköt det dubbelt väl;
Öka för en eftertid dess gröda,
Nyttans vän, men alldrig vinstens träl.
För din lycka är ditt nöjda sinne,
För din ära blir din vandel nog.
Guldets välde, efterverldens minne
Med ett flyktigt skimmer dig bedrog.
Hvad! blott mörker du i skuggan finner?
Hvad! dess lugn förgäter du min vän?
Ser blott högdens pragt, dit du ej hinner,
Ej den storm, som hviner öfver den?
O! hur djupt i dalen du må flytta,
uppgår likväl samma klara ljus
Öfver dig, till glädje och till nytta;
Och du bor i samma faders hus.
O! hvar helst din hydda är belägen,
Uppå hvilken bortgömd öde strand;
Löper han dock dit, den stora vägen,
Hvilken leder till ett bättre land.
Nöjd att dina dagar ej förnöta
Utan syftning till ett värdigt gagn:
Sök ej värf, dem du ej mägtar sköta;
Nej, låt Phœbus köra sjelf sin vagn.
Låt den vise vid sin lampa vaka
För en efterverld, som sofver än;
Och gäck du att hvilans stund försaka
För en lidande och bortgömd vän.
Blif ej låg att bland de höga nämnas,
Sälj ej samvetsfriden bort för guld.
Tålamod min vän! -- de skola jemnas,
Allas lotter, uti samma mull.
Var ej främmande med likars öden:
Blif den trycktas värn, den svagas stöd;
Öppna för den sysslolösa nöden
Flitens väg till redlighet och bröd.
Styr den trotsige med ditt exempel,
Led den vilseförda med ditt ljus,
Efterdömlig i den högstes tempel,
Efterdömlig i ditt eget hus.
Alltid färdig att dig evigt skilja
Ifrån pröfningens och sorgens land,
Säg med lugn: ske skapare din vilja!
Jag förtror mitt öde åt din hand.
Om jag utan buller njutit lifvet,
Byggt min lycka på en rättvis grund:
O! så låt det lugn, min dag blef gifvet,
Icke vägras åt min aftonstund.
Dygdens frö jag sökte odla troget;
O! men straffa ej min svaga hand,
Att det här i stoftet ej blef moget:
Låt det mogna i ett bättre land.