Man söker gerna en Författares bild framför hans skrifter: man vill
se den i ansigtet, som man hör tala. Också ges det skriftställare, i
synnerhet skalder, hvilkas person är nästan oskiljaktig från deras
arbeten. Dels visar den sig sjelf i dem, och utgör stundom deras
förnämsta behag; dels förutsätta de, för att rätt kunna skattas, att
läsaren liksom lefver med auktorn.
Den skald, som i närvarande samling å nyo framträder för allmänheten,
har i det ena afseendet längesedan vunnit många hjertan; och i
det andra är en teckning af hans lefnads omständigheter det bästa
företal för hans skrifter. De förra torde äfven i sig sjelfa ej sakna
allt intresse för den, som finner nöje i betraktelsen af de oftast
obetydliga, stundom besynnerliga tillfälligheter, som bidraga att afgöra
en menniskas öde, och att dana dess snille och dess hjerta.
Hofpredikanten _Michaël Choræus_ var född den 15 Mars 1774.[1] Hans
fader var Comministern i Christinestad _Michaël Choræus_. Hans moder
hette _Hammar_. Vid detta exempel gäller ej Linnés idé, att barken härrör
af fadren och kärnan af modren. _Choræus_ hade ärft det inre endast af
sin fader, som var en man af utmärkt hufvud, ej utan studier, och
ryktbar för den gåfvan att oberedd kunna i predikstolen, med en sann
ingifvelse, väl utföra sitt ämne. Ett för tidigt giftermål hade bragt
honom i en bekymmersam belägenhet. Pastorsadjunkt nu i Vörå, nu i
Vasa, nu i Solf, nådde han ändtligen högden af sin lycka, då han i
Christinestad fick åtminstone en stadig boning. Sonen, som var född på
det första stället, hade således redan i späda åren det ödet att ofta
flytta; och man kan säga om honom, att han nästan aldrig haft något
egentligt hem på jorden.
Äfven så ovisst är det, till hvad nation han skall räknas. Alla de
nämda orterna, ehuru belägna i Finland, bebos af en Svensk koloni, som
i språk och seder fullkomligen skiljer sig från Finnarne, ehuru det
ena folket bor tätt invid, stundom midt ibland det andra. Också vilja
de Svenske bönderne ej kallas Finnar, ehuru deras Finske grannar, som
kunna räknas till de mest hyfsade af sin nation, lika mycket sätta
sig öfver dem, och om de öfverträffas i liflighet, umgängsamhet och
vänlighet, deremot tillegna sig företräde i stadigt allvar och lugn
rådighet. I anseende till språket var _Choræus_ blott Svensk, kanske
äfven till lynnet; men till sin härkomst var han förmodligen en
blandning, såsom de fleste af ståndspersoner, hos hvilka denna skilnad,
äfven af andra skäl, är mindre märkbar. För öfrigt var det för honom
lika, om han ansågs för Svensk eller Finne. Han öfverlefde ej den
tidepunkt, då man med bestörtning blef varse, att det var ett haf
emellan Sverige och Finland.
Också hade Försynen delat hans lefnad och hans lycka mellan begge
stränderna af Östersjön. En besynnerlig skickelse förde honom redan i
yngre åren till Sverige för att der uppfostras.
Hans fader, då han kände sig nära döden, kallade honom till sin
sotsäng, och sade: "Jag dör, och lemnar din mor med dig och dina syskon
i fattigdom. Vår Herre har gifvit dig goda anlag; men jag ser ingen
utväg till din uppfostran på din hemort. Res till Sverige: sök opp
Domprosten _Fant_ i Westerås, och säg att en döende fader skickat dig
till honom, och att din farmor hetat _Fant_."
På detta patriarkaliska vis blef den unge _Choræus_ skickad ut i verlden.
Men för att komma till Westerås, behöfde han en liten respenning. Någre
Handlande i Christinestad sammansköto den, och skänkte honom kläder. Så
kom han till Stockholm, utan ledsagare och utan rekommendationsbref.
Af de många slags förförelser, för hvilka en yngling är blottställd i
hufvudstaden, mötte honom en, som ej synes farlig, men som var nära
att göra honom olycklig för all sin tid, åtminstone föra honom på en
helt annan väg än den, dit han var ärnad. De förledande varelser, af
hvilka den stackars gossen, som aldrig förut sett något sådant, lät
dåra sig till den grad, att han på dem förstörde hela sin kassa, voro
-- körsbär och päron. Sedan han ätit opp de sista han köpt, och ej mer
kunde köpa något enda, öppnades först hans ögon: och han fann sig
ensam i en fremmande verld, utan husrum, utan mat, utan penningar. Det
fartyg, på hvilket han kommit, var försvunnit från skeppsbron, och
intet Westerås-fartyg fann han, som kunde emottaga honom med sitt
lilla bylte. Af de många ansigten, som mötte honom, kände han icke ett
enda; och ingen brydde sig om honom det minsta, om icke kan hända en
eller annan smålog åt den lilla sällsamt klädda figuren från landet.
Så gick han hela dagen, och glömde till slut all den öfriga sorgen
för hungern. Dock kunde han ännu icke förmå sig att begära allmosa,
då han blef varse ett par gossar, som fingo penningar af en Officer.
Han underrättade sig om orsaken, och fick höra, att de togo värfning.
I hast beslöt han att följa deras exempel, och lät inskrifva sig, som
skeppsgosse på ett krigsfartyg, som med det första skulle afgå till
Sveaborg. Detta hände år 1790, och Freden i Verelä lär då ännu icke
varit sluten, åtminstone ej kungjord. I alla fall såg det på fartyget
ganska krigiskt ut.
I ett ögonblick var hela hans utsigt förändrad. Gymnasium, akademi,
magisterkrans med mera dylikt, som vid namnet _Fant_ fäst sig i hans håg,
voro försvunna. I deras ställe stod nu, vid namnet Sveaborg, allt hvad
förskräckligt är, för hans inbillning. Dock kom ej ångern, innan han
ätit sig mätt: sedan först tänkte han efter, huru han sålt sig sjelf
för en måltid, och gret som Esau; ty äfven sin faders välsignelse
tyckte han sig hafva förlorat. Officern, som hade värft honom, blef
varse hans ängslan, och underrättade sig om alla hans omständigheter.
Gif dig tillfreds, min gosse, sade han; du skall få behålla din svarta
rock. (Han bar ännu sorgdrägt efter sin far.) "Blif prest: dertill
passar du bättre, än till knekt. Res till Westerås, och kom hädanefter
bättre ihåg, hvad din far sagt dig på sin sotsäng." Med dessa ord
gaf han honom sitt afsked, lät honom behålla värfningspenningarna såsom
en skänk, och skaffade honom rum på ett Westerås-fartyg. Mer än en gång
hörde jag _Choræus_ med rörelse beklaga, att han aldrig sedermera råkat
denne hederlige man, hvars bild stod alltid liflig och klar i hans
tacksamma hjerta, ehuru han med sin ålders lättsinnighet skilts ifrån
honom, utan att ens ftåga efter hans namn.
Vid ankomsten till Westerås var det första han gjorde, ej att gå till
Domprosten, utan att klifva opp i Domkyrkotornet. Ensam, som han der
stod, mellan himmel och jord, dit kastad öfver haf och sjö, långt ifrån
sitt hem och sin slägt, okänd af alla, i den stad och det land, han
såg under sig, med ingen annan tillflykt än ett fremmande hus, der
hans namn aldrig varit nämdt, med ingen annan grund till sin väntan
att der blifva emottagen, än en döende faders önskan, borde han finna
sin belägenhet bekymmersam, och bäfva för det ögonblick, som snart
skulle afgöra hans öde. Men den sorglösa ynglingens själ var sysselsatt
endast med det höga, henne upplyftande tornet, och med den vidsträckta
utsigten af hans nya fosterbygd: så ansåg han orten genast; ty att han,
på sin faders ord, ej skulle af Domprosten med öppna armar emottagas,
föll honom aldrig in, att tvifla.
Äntligen steg han ned till jorden igen, och sökte opp Domprostegården.
Doktor _Fant_ hade fremmande hos sig, då hos honom anmältes en liten
svartklädd Finnpojke. Han gick ut, och kom in efter en stund med
_Choræus_ vid handen, och visade halft leende, halft brydd, åt sitt
sällskap det oförmodade testamente, han fått ifrån Finland.
Domprosten _Fant_ var af det gammaldagsfolk, som röres af slägtkärlek;
och ehuru mycket aflägsen, och för honom oväntad, skyldskapen var,
erkände han den likväl, Slägten _Fant_ i Sverige härstammar i sjelfva
verket ifrån Österbotten. Dessutom kunde hans kända godhjertenhet ej
förskjuta den värnlöse fremlingen; och hans frus välgörandetankesätt
styrkte honom i det beslut, att anse sig bunden af ett blödande
fadershjertas sista suck, såsom af en pligt, och att emottaga den
faderlöse, såsom af Försynens hand.
Gossen sjelf intog snart genom sin qvickhet och sina öfriga goda
egenskaper begge sina fosterföräldrar. Upptagen som barn i huset, njöt
han i sju års tid deras ömma och frikostiga omsorg, som följde honom
från gymnasium i Westerås till akademien i Upsala, der han redan 1792
blef inskrifven. Den korta tid af blott tvenne år, som han förblef vid
det förra lärosätet, förutsätter icke endast en ovanlig lärgirighet
och fattningsgåfva, utan äfven en redan i Finland vunnen öfning i de
gamla språken, hvarvid hans fader sjelf måste handledt honom; ty vid
pedagogien i Christinestad kunde han ej lära annat, än det som hör till
en folkskola.
Doktor _Fant_ gjorde ej ett halfverk. Han öfvergaf ej sin fosterson,
innan hans uppfostran var fullkomnad. De skiljdes först 1797, då
_Choræus_ på hans bekostnad tagit magistergraden.
Nu lemnad åt sin egen omtanke, sökte han sin utkomst såsom Lärare i
enskilta hus, och kom dervid i en ny skola, som i början bittert nog lät
honom känna sin aga.
Domprosten _Fant_, sjelf glädtig och eldig, hade ej qväft _Choræi_
naturliga qvickhet; och Domprostinnans visa godhet hade emot dess
alltför fria utbrott sökt en motvigt endast i hans egen godhjertenhet.
Emedlertid fick han tidigt en vana att sticka omkring sig med små
infall, som hos den värnlöse halfvilde gossen från Finland hade ett
eget behag, men hos den från Upsala komne ynglingen ofta misstyddes,
och stundom i sjelfva verket ej kunde annat, än misshaga. Redan vid
Akademien hade han gjort sig känd, icke endast för kittslighet i
umgänget, utan för verser af en förolämpande art, dem han sjelf i en
mognare ålder aldrig kunde förlåta sig. Denna lust att retas hos ett
ungt snille, som vill försöka sin gadd liksom sina vingar, om den ej
alltid bevisar ett öfverlägset hufvud, såsom någre förmena, bevisar
icke heller alltid, såsom mången föreställer sig, ett ondskefullt
hjerta. _Choræi_ hjerta åtminstone var godt och oskyldigt, som ett barns.
Han var icke den enda yngling, som då han ifrån den Akademiska
parnassen, der han drömer endast om guddomligheter på molnskyar,
nedstiger i hvardagslifvet, med ett hemligt förakt anser alla dess
föremål, ända till dess hans erfarenhet lär honom att skilja den
verld, i hvilken man blott tänker, ifrån den, i hvilken man tyvärr
måste lefva. Det händer mången dervid, som det hände en viss resande
ungherre i en småstad. Han kom i en sal, der det dansades; men som han
ej fann sällskapet sig anständigt, och tyckte sig se ett inre rum,
der han hoppades finna en mera utvald cirkel, ville han skynda sig
dit, och märkte ej i hastigheten, att det han ansåg för en dörr, var
blott en stor spegel, som han stötte emot och slog sönder. En sådan
spegel är mångens inbillning, då han träder in i verlden. Hos några
är den ett verkligt trollglas, som visar dem öfverjordiska syner, och
fullkomligheter som blott kunna tänkas; och när de misstaga dem för
verkligheter, hafva de stundom den olyckan att stöta sönder glaset. Hos
andra deremot är det blott en vanlig spegel, der de betrakta endast
kopior, och dem stundom vanställda, af den hvardagsverld, i hvilken de
lefva; dem de likväl ge ut för idealer; och orsaken, hvarföre de hellre
se i spegeln, än rundt omkring sig, är förnämligast den, att ibland
bilderna derinne, deras egen alltid står främst.
_Choræus_, utan att egentligen höra till någondera klassen, ty han var
ganska öppen för det verkliga, och lemnade sig åt dess behag med en
naif känsla, kom likväl, äfven han, ifrån Lärosätet med hufvudet fullt
af idéer, som i den krets, der han nu inträdde, funno ingen ting
motsvarande. Hans redan förut satiriska lynne bröt derföre ut på ett
sätt, som stötande många omkring honom, studsade tillbaka på honom
sjelf.
Det var i synnerhet hans egen fosterbygd, som i det afseendet blef hans
skola. Han hade lemnat den såsom en rå gosse, och återkom efter sju
år såsom en bildad yngling. Genom en naturlig förvillelse flyttade han
i sin föreställning denna råhet och denna bildning ifrån sig sjelf, på
landet dit han kom, och landet der han varit. Redan på fartyget, som
förde honom öfver till Österbotten i sällskap med flera unga fruntimmer
ifrån Jacobstad och Gamla Carleby, hade han bort finna sitt misstag;
men den tagg, han fick röna hos dessa Finska rosor, verkade ännu hos
honom ej annat, än att han besjöng dem i verser, som läto äfven dem
känna taggen under rosen. En kraftigare varning väntade honom, sedan
han var landstigen. De pannor, han i de nämnde städerna stötte emot,
voro hårdare än hans; men kunde dock icke straxt göra honom varsam.
Såsom ett vidunder af qvickhet och förarglighet, blef han i en hast
ryktbar kring hela landet; och till slut väpnade man sig emot hans
tunga med ett medel, hvaremot inga infall förslå. Småningom förändrade
han sitt sätt att vara; och innan han lemnade orten, var han lika
allmänt älskad, som han i början varit illa ansedd.
Vid Abo Akademi, dit han begaf sig 1799, och der han kort derefter blef
Docens i Vältaligheten, förvärfvade han sig genast både sina förmäns
bifall och de studerandes förtroende. Såsom tillika Informator i ett
af Stadens förnämsta hus, hos Länets Höfding General-Majoren Baron
Willebrand, hade han tillfälle att känna verlden på en ny sida; och
hvad redan förut var bortnött af de kanter, han burit i den borgerliga
krets, der han förut varit, blef nu i den högre sällskapscirkeln än
mera jemnadt och glattadt. Likväl öfvergaf honom aldrig hans medfödda
öppenhet i lynnet och lätthet i umgänget; och den förekommande
vänlighet, hvarmed han nu mera intog alla menniskor, var så naturlig
och hjertlig och afsigtslös, att man omöjligen kunde tro honom någonsin
hafva varit annorlunda. Också hade han ej på det sättet förändrat
sig, att han antagit ett för honom fremmande väsende: han hade endast
bortlagt en ovana: en ovana, som åtföljer de bästa hufvun och hjertan,
och har sin grund i det misstag, att till de yttre formerna i umgänget
öfverföra den ton af sjelfständighet, som hör till det inre tankesättet.
Särskilta omständigheter af en egen art bidrogo vid denna tidepunkt,
att utbilda både hans karakter och hans snille. Den utmärkta godhet,
hvarmed han bemöttes af den vördnadsvärda Fru, hvars Söner han
underviste, den vackra belägenheten af de landställen, Runsala och
Jockis, der han till följe af denna förbindelse tillbragte sommaren;
ett vänskapsfullt umgänge med ett ungt fruntimmer af förstånd, känsla
och smak, som ofta vistades i samma hus, och hvars bild han tecknat på
hennes graf (se poem nr. 51), förenade sig att röra de innersta
strängarna af hans hjerta, och frambringa dessa harmoniska ljud, som
först väckte en allmännare uppmärksamhet på hans skaldegåfva.
Det var ibland Runsalas[2] namnkunniga ekar (om icke de enda, tminstone
de förnämsta i Finland), som han författade stycket Åskan (poem nr. 10)
och några andra af sina mest intagande sånger. Det var på Jockis, af
sin präktiga byggnad, sin vackra trädgård och sina Engelska fabriker i
det sköna Tavastland utmärkta gods, som ett i sanning poetiskt lif hos
honom utvecklade dessa älskvärda egenskaper, hvilka sedermera, hvar han
kom, tillvunno honom allas välvilja och bifall.
Ett af hans sätt att åstadkomma ett oskyldigt nöje må nämnas: helst
några af hans verser syfta derpå. På en holme i en å inom trädgården
stod en liten enslig hydda; der de promenerande gingo in att hvila sig.
Oförmodadt yppade sig der en osynlig invånare, som lät förnimma sig i
en bok der mången af de besökande öfverraskades med ett tankespråk,
en anmärkning, en fråga, som stundom träffade den hemligaste vrån af
hans hjerta. Snart blefvo hyddan och boken ett slags orakel, som man
nalkades, lika nyfiken, som fruktande; och sällan gick någon derifrån
utan en väckt tanke eller känsla, som med de sköna minnena af Jockis
och dess herrskap förenade en hågkomst af den så kallade _Gubben i
Hyddan_. Den i början okände anden, som under detta namn uppenbarade
sig, var för öfrigt ej alldeles ensam. En annan osynlig röst höjde
sig stundom med eller emot hans, och röjde en qvinlig genius, hvars
särskilta karakter upplifvade det romantiska spelet. Begge voro snart
försvunna. Endast boken låg qvar i hyddan, såsom en minnesbok, der hvar
och en, som besökte stället, antecknade sitt namn. Men mången, som
känt de tvenne, snart äfven ur tiden försvunna vännerna, tycker sig
ännu i lunderne af Jockis märka deras närvaro, åtminstone hvar gång,
som godsets förträffliga ägarinna, hvars ädla beskydd begge åtnjöto i
tiden, vistas på stället.
Om Runsalas och Jockis sommarnöjen ej voro obetydliga medel till
utbildningen af _Choræi_ känsla och smak: så gaf deremot vistelsen vid
Akademien i Åbo, och i synnerhet den oförgätlige Porthans handledning,
som tidigt insåg och uppmuntrade hans snille, en allvarligare
riktning åt hans bemödanden. Äfven för hans skaldegåfva erböd sig snart
ett högre ämne. På Akademiens vägnar uttryckte han fäderneslandets då
varande hopp om den nyss födde thronarfvingen i ett tal på vers, som
för ögonblicket gjorde ett stort intryck, och äfven efteråt,
då det af Akademien blef utgifvet, vann bifall och väckte en högre
väntan af den unga skalden. De tvenne pris, som vid samma tid af
Vettenskaps- och Vitterhets-Samhället i Götheborg honom tilldeltes,
bidrogo att fortskynda hans rykte. Dock var det i synnerhet hans mindre
stycken, som tillvunno honom den äran, att icke endast hans namn, utan
ock hans verser, flögo ifrån mun till mun kring hela riket. Deras
ovanliga lätthet och naturliga behag intogo äfven den större allmänheten;
och den lycka, som till exempel _Enkans Visa_ gjorde, skulle ej försmås
af skalder med högre anspråk, än _Choræus_; ty att äfven i den lägsta
hydda framlocka en sång och en tår, borde, om ej smickra deras
ärelystnad, åtminstone röra deras hjerta.
En ny förändring i _Choræi_ belägenhet synes hafva verkat både på hans
sinnes och hans lyras stämning. Under en landtlig enslighet på Tervik
i Nyland, der han tillbragte ett år såsom lärare för en ung Baron
_De Geer_, den samme hoppfulle ynglingen som under sista Finska kriget
olyckligen omkom i hafvet utanför Gefle, träffade han i några Elegiska
stycken en af de bästa tonerna i sin lyra. Se t.ex. _En tanke på min
egen graf_ (poem nr. 12). Denna melankoliska ton hade likväl redan förut
röjt sig äfven i hans gladare sånger. Till och med hans lärodikter
hafva en elegisk anda, som utgör deras mesta behag.
Oväntad var denna karakter af hans sångmö; icke endast för dem, som
hört omtalas hans första inträde i verlden, eller sett hans älsta
satiriska försök, utan äfven för dem som i en sednare tid närmare kände
honom och intogos af hans lekande qvickhet i umgänget. Det är väl
icke ovanligt, att en författare vid sitt skrifbord är en helt annan
person, än då han talar eller handlar. Likväl var denna motstridighet
hos _Choræus_ mera skenbar än verklig. Mellan satiren och elegien är ett
närmare sammanhang, än det först synes. I begge skaldeslagen är det
ett starkt misshag till det verkliga, som väcker känslan: den yttrar
sig blott olika efter det olika lynnet hos skalden, som antingen ler
eller suckar deröfver, antingen anklagar blott andra eller sig sjelf
tillika, och uppehåller sin uppmärksamhet antingen vid det felaktiga,
han erfar, eller vid det bättre, han tänker. För öfrigt är det med
_Choræi_ sångmö, som det var med honom sjelf. Så naift hon tycks fatta
äfven det minsta behag i det verkliga lifvet, och så lätt och sorglöst
hennes uttryck oftast faller sig: så är likväl hennes innersta väsende
sentimentaliskt. Och han sjelf, oaktadt den muntra och skämtsamma
liflighet, som alltid bibehöll sig i hans väsende, tärdes likväl af en
hemlig trånad och oro, äfven i de lyckligaste ögonblicken af sin lefnad.
Dessa väntade honom på andra sidan om hafvet. Kongl. Krigs-Akademien på
Carlberg öppnade för honom 1802 en ny bana, der han inom en kort tid
kom i åtnjutning af allt hvad man plär anse förmånligt. Såsom Kongl.
Hof-Predikant och Regemente-Pastor för Södermanländningarne, jemte det
han var Theologie Adjunkt vid Krigs-Akademien, hade han redan, inom
sitt stånd och för sin ålder, gjort ett betydande steg, och hoppades en
snar befordran till någon förmånligare plats. Såsom andelig talare, kom
han i ett sådant rop, att då fremmande åhörare ifrån Stockholm hotade
att alldeles uttränga de egentliga på Carlberg, nödgades Academiens
Guvernör bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få
inträde: en omständighet, som likväl gaf _Choræus_ mer oro, än hans
rykte gaf honom nöje. Vida större var hans tillfredsställelse vid det
tillfälle, då flere Kadetter, rörde af hans predikan, kommo till honom
och yppade okända förseelser.
Såsom skald, emottog han ett pris i Svenska Akademien, som i anseende
till hedern var det högsta, för ett skaldestycke, hvars patriotiska
ämne tillvann honom äfven Konungens uppmärksamhet.
Men en sannare lycka tillföll _Choræus_, än den tvetydiga att vara
berömd, som nästan alltid medför det ödet, att i samma mån vara tadlad
tillika. I sitt kall aktad och älskad, både af sina embetsbröder och
dem han underviste; i umgänget af högre och lägre väl ansedd; af sina
vänner (sjelfva hans medtäflare blefvo det) med den hjertligaste
tillgitvenhet omfattad: vann han slutligen 1805 äfven af huslig sällhet
en mindre vanlig lott genom sitt äktenskap med Enkefru _Sophia Christina
Robsahm_, född _Wester_.
Men sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej
tillskickas oss utifrån, skape vi den oss sjelfva i vår inbillning,
eller föds den inom vårt blod, i vår andedrägt, i de organer, hvarmed
vi känna och tänka. Stundom blir äfven ett öfverflod af lycka en
orsak till vår osällhet; och ett tillfälle att välja emellan tvenne
lyckliga belägenheter, kan göra ett böjligare sinne, åtminstone för
ögonblicket mindre lyckligt.
Alla dessa orsaker förente sig hos _Choræus_, att i sjelfva den
tidepunkt, då hans sällhet fullkomnades genom en Sons födelse, och
genom det mest sannolika hopp om befordran till en Theologie Profession
i Åbo, förbittra och kan hända förkorta hans dagar.
Troligen bar han länge hos sig sin egentliga dödsorsak i ett svagt
bröst. Åtminstone varnade han i det afseendet af en kunnig läkare många
år förut. Dock var hans hektik ej uppenbar förrän mot slutet af år
1805, efter en långsam och besvärlig resa ifrån Åbo, der han aflagt
prof för den sökta Professionen. Till den hastighet, hvarmed sjukdomen
utvecklade sig och fulländade hans upplösning, medverkade sannolikt
äfven en sinnesoro, hvars orsak jag tror mig böra förklara, då jag
derigenom kan rättvisa den döde, utan att såra någon af de lefvande.
Härvid måste jag gå tillbaka ända till första ursprunget af händelsen.
Kring hela riket, åtminstone i städerne, hade upphöjt sig en klagan
öfver den ringa uppbyggelse, man oftast fann af den offentliga
Gudstjensten, Änskönt förnämsta orsaken härtill låg hos åhörarne
sjelfve, i deras brist på andakt och tro, i deras större uppmärksamhet
på det yttre och menskliga, än på det inre och gudomliga i hvad de
sågo och hörde: så gåfvo utan tvifvel äfven presterne, i synnerhet de
yngre, anledning till detta missnöje. Det borde väcka så mycket större
uppmärksamhet, som det yttrades lika af olika slags åhörare. En del
klagade, att de ej fingo höra Guds ord; en annan del, att det
menniskoord, som för dem frambärs, var alltför ostädadt. Mången
församling stötte sig öfver kärfva afhandlingar i ett för dem
obegripligt skolspråk, mången öfver kärnlösa utrop i svassande ord med
tillgjorda åtbörder. I allmänhet saknade man hos unga Predikanter icke
endast öfning och erfarenhet, utan ock insigt och urskilning. Om
stundom äfven hos de äldre åtskilligt kunde klandras, och om i
synnerhet deras språk ej svarade mot tidens fordran; så öfverskyldes
likväl dessa brister af deras allvar i hufvudsaken, och af den trohet,
hvarmed de höllo sig till den Heliga Skrift. Roten till det onda låg
för öfrigt i den obenägenhet, att ingå i Prästeståndet, som röjde sig
hos de flesta ynglingar af natursgåfvor och grundligare studier. Ibland
de nitiska och verksamma kyrkans män, som begynde kraftigt motarbeta
detta förfall, var Biskopen i Åbo Herr Doktor Tengström. Ett
hufvudsakligt medel deremot syntes honom ett redan vid Akademien
öppnadt tillfälle att pröfva och utbilda de blifvande Predikanternas
embetsgåfvor. Med de eftertryckliga varningar, han sjelf både enskilt
och offentligen gaf emot de rådande felen, ville han förena den verkan,
som åtföljer egen åskådning så väl af det felaktiga, som af det goda.
Allt detta kunde åstadkommas blott genom ett Seminarium; och ett sådant
blef genom Akademiens i Åbo då varande förträfflige Kanslers, Hans Ex.
Grefve C.A. Wachtmeisters välvilja och nit, efter den plan, Herr
Biskopen i samråd med andra insigtsfulla män uppgifvit, bragt till
verkställighet; hvarefter dylika inrättningar skedde äfven i Upsala och
Lund. Afsigten dervid var visserligen icke, att för den praktiska
öfningen uppoffra de theoretiska studierna, och befrämja den ytlighet,
som var tidens llmänna fel. Tvertom skulle fordringarne både af
språklärdom och af philosophisk underbyggnad ökas och skärpas. Men så
länge bristen på Prestämnen gjorde ett visst öfverseende till ett
oundvikligt ondt, borde de, som skulle framträda såsom lärare inför
Guds församling, om de saknade en djup lärdom; åtminstone i sjelfva
embetets utöfning, äga någon färdighet och urskiljning.
Den nya inrättningens första framgång skulle naturligtvis mycket bero
på den man, som ställdes i spetsen för densamma; och som _Choræus_ vid
samma tid genom sina predikningar vunnit stort bifall i Stockholm, och
redan i Åbo var känd både för kunskaper och för talegåfva: så blef han,
ibland andra, uppmuntrad att söka den Theologie Profession, hvarmed
styrelsen af Seminarium skulle förenas.
Han sjelf, ehuru lycklig på Carlberg, frestades af kärleken till
sin fosterbygd, och af hoppet att der kunna uträtta något godt;
men oroades genast af den tanken att stå i vägen för andra sökande
af större akademisk förtjenst. Likväl, då all anledning var till
den förmodan, att vid denna nya syslas besättande allt afseende på
personer, äfven hvad deras för öfrigt ostridiga rätt angick, skulle
uteslutas: så tyckte han sig utan förebråelse kunna lemna sitt öde i
deras händer, om hvilkas allvarliga och oväldiga nit för saken allena
han var fullkomligen öfvertygad. Men så nöjd han skulle varit, att se
en medtäflare, hvars företräde i ålder, tjenstår och lärdom han gerna
erkände, och för hvars karakter han yttrade och hyste all aktning, sig
föredragen: så smärtsam var för honom den föreställningen, att hans
befordran, som ansågs otvifvelaktig, skulle åtföljas af missnöje och
söndring inom det verk, der han skulle inträda. Denna föreställning,
hvartill han både vid sin resa till Åbo och vid förslagets upprättande
funnit någon anledning, ehuru den mycket förstorades af hans lättrörda
sinne, oroade honom under hans sjukdom; och om hans själs ömtålighet
mycket härrörde af hans helsas svaghet, så verkade den likväl tillbaka
på hans kropps förstöring.
Redan i Februari månad 1806 kände han sjelf, att han bar döden inom
sig, ehuru han ej förklarade sig deröfver ens för sin maka. Efteråt
erinrade hon sig likväl, att han fyra månader för sin död sagt henne:
"Jag har haft tre svåra nätter; men nu är jag lugn: ske Herrans vilje!"
Ifrån det ögonblicket lefde han ej mer för verlden. Allt som förut
smickrat eller förtrutit honom, väckt hans hopp eller saknad, rörde
honom ej mera. Endast dem, han älskade, omfattade han ännu med en
stilla ömhet. Förut orolig vid den minsta kroppsliga smärta, bar han nu
med tålamod de största plågor. Till sista stunden bibehöll hans själ
sin eld och kraft. Mellan det han liksom räknade sina steg till grafven
vid den rörelse, han i sitt rum tog, der hans cirklat kring golfvet
blefvo, såsom han sjelf anmärkte, dag från dag allt mindre och färre,
skref han flere skaldestycken af religiöst innehåll, af hvilka likväl
endast det, som slutar denna samling, hann utföras. De sista raderna af
hans hand voro dessa:
Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas,
Och aftonen ger lugn, och bådar nattens frid.
Du trötte vandringsman! din heta törst skall svalkas:
Du källan finna skall uti behaglig tid.
På sjelfva sin dödsdag höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i
den inbillning, att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort
predikan om en christelig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de
aldrig hört någon ting mera rörande, och uppbyggligt; men äfven ett
mindre fullkomligt tal måste i en sådan belägenhet smälta det mest
hårda hjerta. Sedan han slutat, lade han sig ned liksom för att dö, och
låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar
till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget.
Han afsomnade den 5 Junii 1806 i en ålder af 32 och ett fjerdedels år.
Hans äktenskap hade varat endast ett år och fyra månader; och den son,
han lemnade efter sig, följde honom snart i grafven.
Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som
nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans
likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka,
skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta:
"De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu
mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra
hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade,
solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af
menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde
uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."
Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och
på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen
gråsten med endast denna påskrift: _Choræus_. Man har funnit denna
minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille
af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den
blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än
dem, hvilkas hjertan _Choræus_ i sin lifstid, antingen som vän, efter
predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen
fråga:
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?