Otta och ett halft år äro förflutna, sedan Choræi död gaf anledning att
vänta en upplaga af hans samlade arbeten; och sju år har man väntat den
af min omsorg, efter min förbindelse med hans Enka. Också ärnade jag
redan 1808 i Åbo uppfylla denna väntan, hvad hans Skaldestycken angår;
men kriget, som afbröt gemenskapen emellan Sverige och Finland, betog
mig tillfälle att sammanleta åtskilliga på hvardera sidan om hafvet
kringspridda blad, som ej borde saknas i denna samling. Äntligen är
det, genom en oväntad ledning af händelser, i nejden af Hjelmaren, som
dessa till större delen Finska alster utgifvas.
Hvad deras värde angår, vore det lika fåfängt, som obehörigt af
utgifvaren, att vilja förekomma läsarens omdöme. Dock må mig tillåtas
en anmärkning, hvilken, om den ock ingen ting betyder i afseende på
de här meddelade arbeten, som hvarken kunna eller bara bedömmas efter
annat, än hvad de i sig sjelfva äro, likväl torde vara ej alldeles
öfverflödig för dem, som mer granska Auktorn, än hvad han författat.
Utom det att _Choræus_ slöt sin bana nästan vid en ålder, då mången
skald först begynner sin, eller åtminstone upptäcker sin rätta kallelse;
måste han af sin korta lifstid använda den mesta delen får sitt stånds
yrke, som, ehuru nära sammanhang det i sin grund har med poesien,
dock i sin utöfning lägger ett band på den frihet, som hvarje konst
fordrar: en af orsakerna, hvarföre _Choræi_ sångmö så ofta framträder
såsom lärarinna, oaktadt sin naturliga fallenhet för det lekande och
naiva.
"Den äkta skalden kan endast sjunga." Denna anmärkning, som jag
nyligen sett, om jag rätt mins i Iduna, torde i vissa fall kunna
vändas om. Mången skulle blifvit en äkta skald, om han ej gjort annat
ån sjungit. Men få kunna det i vårt land, utan att göra sig olyckliga.
Icke heller vore det nyttigt, om denna regel följdes af hvarje yngling,
som tror sig född med en poetisk ådra. Man blir så lätt bedragen i
denna inbillning, icke endast af sig sjelf, utan af andra. En annan
sak är det med stora genier: de tvingas fram af en inre magt. Deras
valspråk är, som _Kellgrens_: omnis in hoc sum; om de än skulle
förspilla dervid hela sin timliga välfärd.
Äfven den tidepunkt, i hvilken _Choræus_ framträdde, var törhända
ej den förmånligaste för utvecklingen af poetiska anlag. Flere
omständigheter hade vållat, att vitterheten ej mer skattades för sin
egen skull: hvaraf följde, att hennes idkare genom den moraliska,
religiösa eller politiska vigten af de ämnen, de behandlade, sökte att
bibehålla hennes anseende. Derigenom frambragtes väl många förträffliga
stycken, som tillvunno sina författare en tvåfalldig aktning, den som
man lemnar skalden eller vältalaren, och den som tillkommer medborgaren
eller sedoläraren. Men någon gång hände derigenom också, att ett mått
af snille och talang, som i en liten lyrisk blomstersång med fördel
kunnat användas, på ett didaktist sädesfält nästan förspilldes. Om
närvarande samling i något blad ger anledning att beklaga den sednare
verkan af en i sig sjelf alltid berömlig åsyftning; så ger den äfven
tillfälle, att gladas öfver den förra. Jag nämner blott det första
stycket: Sången öfver _Ehrensvärd_.
Ett särdeles missöde har likväl, efter Författarens död, öfvergått
detta hans förnämsta skaldestycke. Ämnet deri har genom tidens
händelser blifvit sådant, att man endast med smärta kan läsa det,
oaktadt dess beundransvärda skönhet.
Äfven öfver _Choræi_ Psalmer rådde en oblid stjerna. Ostridigt hade han
till detta skaldeslag, icke blott den yttre kallelsen genom sitt
stånd, utan en inre genom sin varma känsla, sitt enkla och lätta språk.
Men utom det, att hans försök deri ej hunno fulländas innan hans död,
hade man den tiden andra begrepp om den reform, vår gamla Psalmbok
borde undergå, än man sedan fattat. Visserligen funnos då redan de
ypperliga Kyrkosånger, med hvilka Doktor _Ödmann_ gjort epok i Svenska
Psalm-poesien; men detta mönster gällde egentligen i afseende på nya
Psalmer, och _Choræi_ bemödande åsyftade endast de gamlas förbättring.
Den rätta konsten dervid var då ännu icke funnen, icke ens af hans
medtäflare och vän Doktor _Wallin_, som sedermera till förtjensten af
så många egna mästerstycken, tillagt den mindre lysande, men dubbelt
skattbara, att på ett förundransvärdt sätt hafva räddat de flesta
af de gamla. _Choraeus_ är för öfrigt ej den ende, som i detta svåra
och grannlaga skaldeslag behöft tidens hjelp genom öfning och prof.
Emellertid vunno hans Psalmer ett utmärkt bifall; och tjena ännu till
mångas andakt: hvarföre de äfven här blifvit å nyo aftryckta; helst
större delen saknas i den nya Profpsalmboken.
Men det är nu mera ej Författaren, utan Utgifvaren af denna bok, som
behöfver en apologi.
Ofta villrådig i valet af de stycken, jag skulle upptaga, har jag
liksom rådfrågat Författaren sjelf, och, jag tillstår det, ej blott
hans smak, utan hans hjerta, som mången gång för sin välvilja
uppoffrade sin ärelystnad. Likväl äro ganska många tillfällighetsverser
uteslutna; och ibland de bibehållna synas mig några ej vara de minst
vackra i denna samling.
_F. M. Franzén_.