Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas
far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars
Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta
torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare
öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor
hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men
trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var
derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade,
afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka
karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga
till på berget.
Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt,
der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I
smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i
det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans
vilja.
Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i
rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag,
som steg in öfver tröskeln.
— Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? — frågade han och
höll upp handen mot eldskenet.
— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen — svarade hon i
missnöjd ton. — Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus!
— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort.
Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär.
Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många
värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af
sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på
sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin
lott fram genom lifvet.
Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon
skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer
äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i
kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad
låda, som stod bredvid henne på spiselhällen.
Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern.
Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var —
i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka
ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina
dar sitta under fattigmans tak.
Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till.
— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det
icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och
icke behöfva svälta ihjäl?
— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången
förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa.
— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och
pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för
det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma
grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en
gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en
narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.
— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal
lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt
någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka
med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos
salig prosten.
— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i
svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem
en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen
faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för
djefvulen i våld!
— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på,
att det är stora böndagsafton i afton.
— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.
— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon
någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både
bittida och sent.
— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga
psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och
land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar
åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan.
— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara
här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när
han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af?
— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.
Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom
att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor
till de andra i bundtarne.
— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom.
Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden.
Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i
spiseln.
— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon
lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt,
när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln
— gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än
kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn.
— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för
gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar,
när hon kan och gråter när hon vill.
Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon
hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit
mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende
uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart
fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på
jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem
och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han
sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och
sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen.
Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det
var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta
tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de
förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon
dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.
Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa
längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så
likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var
derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så
lång qvällen var.
Så slutade den dagen.