När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att
gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred,
forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade
man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala
sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot
vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal
träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick
vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus,
“der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra
steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal
vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller
tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda
upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför
sluttningen mot Söderport.
Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en
täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom
liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”.
Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en
åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade
Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det
yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och
tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle
uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster
genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro
äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der
bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.
Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan,
som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss
färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig,
som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att
tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare
några åmar spanskt vin i stadskällaren. —
Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen
allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der
nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne
stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar,
syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid
Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade
samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en
kopparkittel svängde af och an i röken.
En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid
pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta
någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och
hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det
vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade
icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring
lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla
muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på
qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i
hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos
väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar,
och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började
de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande
kitteln.
Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som
kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta
hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot
räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning
kring den i nacken nedhängande taftshufvan.
— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville
föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något?
Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt,
och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för
att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.
— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af
den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig
bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa
holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel
som du icke flyga hem till eget bo.
— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika
godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel.
— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de
gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju
riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.
Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans
ömhetsprof.
— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon
strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt
det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha
mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt!
Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster
Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han
alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden
snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa
henne ända fram till förstugudörren.
Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene
var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något
mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare.
När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och
aftog artigt sin hatt, i det han sade:
— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så
snabbt, när man sårat så många hjertan.
— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag inte vill följa Er.
— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll mäster Tistel ödmjukt — och
är icke hållen till dåliga lekar.
— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom — har
röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen
hvem jag är... Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade
knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen af er lust att
värfva dessa karoliner till sin pung?
Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången
slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som
följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det
torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin
myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från
denna farlighet.
Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett
djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på
att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna
grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När
knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i
djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl
hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina
förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började
svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen.
— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig — ropade
kavaljeren, när han upphann henne — der ute komma män, som på min vink
skola föra dig hvart jag vill.
Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet
vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.
— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. — Följ mig, och
paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka.
— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade hon och stötte honom
tillbaka!
— Diable, så skall du ändock följa mig.
Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom
allena var bördan för tung.
Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han
ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand
läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i
den bredskyggiga hatten framför honom.
— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon
gardesbuss.
Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man
såsom sin rival under nattliga kärleksfärder.
— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller
kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd?
— Monsieur!
— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?
— Allons!
I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de
stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver,
hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som
satte klingorna i rörelse.
Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares
omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat
uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett
kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det
glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram
under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares
gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han
vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett
så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång
mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon
nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar.