En liten båt gled fram öfver ett haf utan strand. Fjärranifrån var den
blott som ett stoftgrand i det blå, på närmare håll liknade den ett
lefvande väsen, som sträfvade stönande framåt, mot vind och ström.
En ensam kvinna gick af och an på däck. Så hade hon irrat allt sedan
ångaren lämnade hufvudstaden. Allt sedan morgonen hade hon hört
pistongen slå som ett febersjukt hjärta och känt däckets plankor skälfva
som en till döds hetsad människas fibrer. Eljes hade hon ingen
förnimmelse af yttervärlden.
Hennes ansikte var gammalt, blekgult, vissnadt, ögonen blänkte tomma mot
det tomma blå. Hon andades tungt, som om luften vållat henne smärta,
utan att skänka någon näring åt hennes blod.
Hela hennes vilja var knuten omkring en föresats: hon ville lefva. Hon
ville undkomma frestelsen att dö. Hon ville gömma sig undan världen,
gräfva sig ned i arbetet och glömma. Hon klamrade sig som en drunknande
människa till arbetet, hon åkallade det i ångest, som en döende åkallar
sin Gud. Heliga arbete, mitt lifs starka kärlek, öppna mig din famn och
låt mig sjunka till ro vid ditt bröst. Lär mig att lefva, lär mig att
glömma, lär mig att se det förflutna som i en dröm. Lös den spännande
ångsten inom mig, välsigna mitt sinne med din härliga ro. Älskade
arbete, jag viger dig mitt lif, skänk du mitt hjärta fred.
Så bultade hennes pulsar, så sjöng hennes blod, så bad allt som ville
lefva inom henne, medan hon gick och gick.
Hon hade stigit ombord med ett så fast beslut att böja sig för lifvets
vilja; hon hade längtat till sitt arbete, som hon fordom längtade till
sin älskades famn. -- Men för hvart skrufslag, som förde henne bort från
den luft, han andades, kände hon sin viljas fibrer förlamas, och den
iskalla sanningen smög sig öfver henne: att skild från honom kunde hon
icke lefva.
Det fanns icke längre någon bitterhet i hennes sinne; där fanns icke
heller hvarken skam eller hat; och själfva smärtan hade sargat så länge,
att eggen mist sin skärpa. Det var blott så, att all hennes längtan,
hela hennes varelse var knuten till en annan; och hon kunde icke bli
fri, ty hon ville icke.
Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en låga, kämpande mot
mörkret, och viljans muskler sökte knyta sig på nytt. Hon gick och gick,
af och an, det gällde att gå frestelsen trött, det gällde lifvet.
Ångaren stäfvade österut, solen steg och dalade mot väster, det led mot
afton. Hon gick och gick, så försjunken i sin inre kamp, att hon
ingenting såg och ingen trötthet kände, förr än krafterna plötsligt
sveko, och hon sjönk i knä på däck. Då var det som om dimmor skingrats
framför hennes ögon, och hon förnam yttervärlden.
Hon såg solen som ett rullande eldklot balanserande på den hårfina
strimman mellan himmel och haf; och hon kände med en brännande saknad,
att lifvet icke lefdes annorstädes än därborta, dit solen gick.
Hon reste sig. Hon ville tänka på arbetet. Hon ville icke se tillbaka.
Hon vände sig om.
Hon såg sin hembygd växa ur hafvet: Tibble stad, kyrkogården vid
stranden, hamnens utsträckta armar, som hotade att sluta sig om henne
för evigt.
Hon ryste till, tänderna hackade mot hvarandra; så mörkt, så mörkt! Hela
hennes lif drog i en blink förbi, allt var mörkt. Hvad hon lidit var
blott skuggan af hvad hon brutit, men försoningen var i lidandet.
Hon kunde icke se framåt. Hon vände sig om. Hennes ögon bländades af
ljuset, som glindrade rödt i tårarna, medan hon, lik en sömngångerska,
med armarna sträckta mot den sjunkande solen, stapplade akteröfver och
kastade sig öfverbord.