Hon kom från sitt sofrum, när han stod i begrepp att gå, efter att ha
lagt sitt visitkort på hennes arbetsbord.
-- Tänk så glad jag skulle ha blifvit, om jag kommit in och funnit
visitkortet! Jag har knappt varit borta i fem minuter.
Han ville draga henne till sig i rättighet eller vana; och så kom kylan
öfver henne. Hon rätade upp sig och mötte hans blick, tillbakavisande.
-- Hvarför gör ni så här? Han härmade hennes rörelse, när hon drog sig
tillbaka från att möta hans läppar.
-- En stämning, ett ingenting! Kan man alltid göra sig reda för sådant?
-- Hvad för en stämning?
-- Jag känner mig främmande för er.
Han skrattade och ansiktet klarnade upp.
-- Så-å! Vi ha blifvit främmande för hvarandra! Är det ingenting annat
än det?
-- Nej.
Han drog henne till sig i kraftiga famntag och lidelsefulla kyssar,
gladt, friskt, med kropp intill kropp. Hon var lugn, glad och harmonisk
igen, på en gång älskande och lidelsefri, just som hon hittills alltid
känt sig i hans armar. Hon gjorde intet motstånd, och hon log mot det
välkända ansiktet, trygg under detta yrväder af smekningar, som icke
talade om kallsinnighet eller fysisk afsmak.
Han grep med sina händer kring hennes hals, som om han ville strypa
henne, han slängde henne härs och tvärs, som om hon varit ett viljelöst
ting eller en tom klädnad, och hon skrattade friskt och ungt. Främmande
för hvarandra -- de två!
-- Jag har sådan lust att misshandla dig! sade han. Och hon skrattade
vid en jämförelse mellan denna hårdhändta kärlek och den förra
själstortyren.
* * * * *
Hon längtade sinnessjukt de dagar som följde. Han kom sällan.
Nu hade han ägt henne helt. Hon hade brutit alla gamla fjättrar och gett
sig naturen i våld för en half timme. Och så var han nöjd, så hade de
intet mer att säga hvarandra, så kunde de skiljas.
Nu var det tid att gå. Men att gå var icke att bli fri; det var att lida
en långsam och kvalfull död.
Bättre att dö strax. Bättre att lidandet blefve kort.
* * * * *
Hon satt ensam och skref till honom ett bref, däri hon frågade, om han
önskade att hon skulle resa eller att hon skulle stanna kvar.
Hon kände den ständigt gnagande smärtan i bröstet, tomheten däri hvart
andedrag försvann utan att ge lättnad, det stora, svarta djupet af
lifsleda. Där låg öfver rummet en stor, död, tung tystnad; bullret från
staden, vagnarnas aflägsna skrammel gjorde den endast dess mer påtaglig.
Nu skulle det börja, detta som hon alltid fruktat, det som hon från
första stund vetat måste komma. Det hade redan börjat: det gradvisa,
förödmjukande nedsjunkandet till likgiltighet och sedan motvilja. --
Hade hon då icke ägt kraft att bryta dessförinnan?
Dörren öppnades. Det var han.
Hon gick emot honom, hon lade sina händer på hans axlar, och hon såg in
i dessa ögon, som hon snart skulle ha sett för sista gången. Hon log mot
honom, men hennes strupe sammansnördes af allt lefvandes ångest för att
dö. Hon höll sig på armslängd från honom och stirrade in i detta ansikte
med de skiftande uttrycken, de djärfva dragen med deras grundton af
själsadel och nästan kvinnlig vekhet. Älska och dö, älska och dö! Hade
detta varit lycka? Hon log. Ja, ty hon skulle ju icke vilja ha det
ogjordt; hon skulle icke vilja börja sitt tomma, solskensfattiga lif
från början, äfven om hon då kunnat stryka denna smärta därur.
Hon kunde icke tala. Det var ett sådant jubel att se honom, och det var
en sådan ångest att dö.
-- Hvad är det med dig? Du ser så underlig ut, sade han vekt, med sitt
varma leende.
Hon andades djupt innan hon kunde svara:
-- Jag blef så glad öfver att se dig. Jag hade längtat, längtat så.
-- Längtat? Efter mig? Kan man tänka sig något så dumt.
-- Ja, det _är_ dumt. Men jag kan icke annat.
-- Hvad vill du mig då?
-- Bara _se_ dig. Om jag sett dig en enda minut, är jag nöjd, är jag
glad för en hel dag.
Där låg sol öfver hans ansikte, och stämman var mjuk, som om han talat
till ett kärt barn. Han drog henne till sig, och hon lade sitt hufvud
mot hans axel. De smögo sig in till hvarandra att smekas och le mot
hvarandra, bekymmerslöst, barnsligt tillgifvet -- tyckte hon.
Det var tryggheten af hans närhet, tryggheten af att hvila sin vilja i
hans. Det var att vara kvinna: älska och ge. Hur kunde hon orka att
spela komedien, när hon var så trött. Han fick begära hvad han ville,
bestämma hur han ville. Med hela sin natur, med allt hvad hon ägde af
vilja och känsla och tanke var hon hans.
Som en lysmask glimmade den lilla lampan inne i sofrummet med blekt sken
från höjden; eljes var där skumt.
Hon begärde intet. Hon fruktade. Det var hans närhet, hans åsyn, hans
ömhet hon åtrådde, hon skulle kunnat köpa det med sin ära, sitt blod,
med allt hvad hon ägde att ge. Skilsmässan var döden, att se honom var
att lefva, och hon älskade lifvet.
Hon stod stilla framför honom på mattan, med armarna tryckta intill
kroppen, som en slafvinna inför sin herre. Och hon log mot honom med
hela sin dödsdömda hängifvenhet.
Han såg på henne liksom undrande.
-- Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta.
Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda
barn och smögo sig samman till ett långt famntag.
-- Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. -- Du skall taga det som
ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda.
Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt.
Att hon lidit sig trött till döden.
Hon skakade sitt hufvud med ett leende af sorg. Och så blef han varm
igen eller han ville gå eller hon visste icke hvad. Hon tänkte blott på,
att hon icke skulle se honom mer.
Hon stod framför honom i sin mörka klädning, tvekande, orörlig af
ångest:
-- Jag skall göra allt hvad du vill, blott du lofvar att jag får se
dig -- bara en minut om dagen!
-- Ja, ja! sade han afvisande. Hon kände hans händer hastigt knäppa sig
samman med hennes. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på
mattan.
Köpa dessa minuter -- -- köpa dem från hans likgiltighet, med armarna
kring hans hals, i sin gränslösa, lidelsefria, dödsdömda hängifvenhet!
Och hon log, emedan han tyckte om att se henne le; hon log i denna
stulna, brottsliga, hopplösa lycka.
* * * * *
Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så
vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned.
Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande,
som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars
kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut.
De smögo in i hennes arbetsrum, de satte sig tysta. Nu kände hon, att
han skulle gå, nu hade hon ingenting mer att betala med. Nu återstod
ingenting annat än att gälda sin skuld till samhället och moralen.
-- Hvad i all världen ser du hos mig att älska? frågade han. -- Jag är
ju rent af ful. Han gick bort och såg sig i spegeln. -- Min mun har ett
vidrigt uttryck. Har du aldrig lagt märke till det?
-- Nej.
-- Och du vet, att jag har många järn i elden på en gång.
-- Ja, jag vet!
-- Du med ditt goda hufvud och dina rena instinkter! Och vid dina år!
Det är ju rena vanvettet!
-- Ja.
Hvarje ord, han sade, stack som en knifspets i lefvande fibrer. Och
tonen var iskall, som af förakt.
-- Det där kan öfvervinnas. Låt bara bli att tänka på mig.
Hon skakade endast sitt hufvud, sorgsen till döden. Han gjorde sig i
ordning att gå.
-- Jag skall öfvervinna det, på ett eller annat sätt, efter du önskar
det, sade hon. I sitt sinne kastade hon skulden för sin död öfver på
honom.
-- Det är rätt! sade han. Och så skildes de.
Hon satt kvar på sin plats, sedan han gått. Det hade kommit öfver henne
en död, tung förtviflan med en tillsats af skam.
Hon hade icke endast varit ett tomt tidsfördrif för honom, hon hade
också i hans tanke varit en lättfärdig kvinna. Och han föraktade henne.
Döden var det enda som kunde rentvå henne. Endast med döden skulle hon
kunna bevisa, att hon varit en hederlig kvinna, som blott älskat honom
öfver allt.
* * * * *
Två dagar hade gått. Två dagar som varit evigheter af själskval och
dödsångest, två dagar som gjort henne till en gammal kvinna. Bara två
dagar. Och detta var den tredje.
All ångest för döden var borta. Hon grät icke längre. Hon var lugn. Men
det lugnet var ödsligt och ofruktbart.
Minuterna skredo fram så öfvermänskligt tunga.
Tanken på honom, som hon aldrig mer skulle se, var liksom utstruken.
Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade
lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang
till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och
svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö?
Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför
trapporna och öppnade. Och hon ryggade för det leende ansikte, som mötte
hennes blick, hon gick baklänges uppför trapporna igen, vikande tillbaka
för honom som för ett spöke, en invånare från en annan värld än hennes.
Det låg ju långa, långa år mellan deras förra möte och detta. Hon var en
gammal kvinna, en dödsdömd, för hvilken det icke mer fanns en tanke på
denna världen.
Den som skall dö, har intet att säga den, som skall lefva. Allt är tomma
ord. Döden har intet språk. Döden är stum, har blott sin kalla ande, som
kommer allt att vissna.
* * * * *
Jag har icke ätit ett ordentligt mål på flera dagar. Jag är så förplågad
till kropp och själ. Men det jäser i mig en dof harm; det första
hälsotecknet, kanske.
* * * * *
Är det Ivar Mörcke, som har knäckt mig? Nej, det är allt det falska, som
jag bäddat ner mig i för att behaga honom. Han har ympat in på mig
kvistar, som aldrig kunde slå an och som endast fört in förruttnelse i
min varelse. Han har väckt hos mig en sjuklig längtan efter lycka, när
begäret efter sundhet och jämvikt är det enda, som lifvet kan stilla.
Jag har låtit vrida mig bort från min egen väg, jag har af detta begär
efter lycka låtit leda mig in på skamliga gömslen för last och uselhet,
jag har kastats i landsvägsdiket att sölas i smutsen och höljas af
förakt.
Här ligger jag nu. Jag har intet kvar. Skam -- skam -- skam!
Jag är en kvinna. Men är jag icke, som författare, också något af en
man?
Hvad mer, om jag intet kan vinna af det, män ägna åt ungdom, skönhet och
behag? Kan icke min skrumpna, osköna hand ha kraft? Ej skall det synas
på mitt arbete, att jag själf är gammal och ful och fattig. Han har
kastat mig ned i smutsen utan att jag gjort motstånd, och han räcker mig
aldrig en hand för att hjälpa upp mig därur. Hvarför reser jag mig då
icke mot honom? Han vill icke veta af mig; hvarför kastar jag då icke
bort all pietet för min döda kärlek?
Han ägde intet att ge mig, ty tomhet var hela hans hjärtas rikedom. Hvem
säger mig att det snille, han diat sig till, är mera värdt än den
karaktär och erfarenhet, jag arbetat mig till, medan jag lifnärt mig med
verklighetens torra bröd?
Jag är en ful och fattig och föraktad gammal kvinna, din förkastade
älskarinna. Men låt se, om jag icke också är någonting mera. Jag har
varit vek; låt se om jag icke nu kan bli hård!
Jag skref, att jag ville offra mig själf hellre än att hata dig, och du
kastade bort offret med spott och hån. Som du vill då: tag hatet i
stället! Det hat, som sporrar till strid, men som aldrig gör låg.
Jag skref, att jag ville lida allt och kyssa hans hand och glida bort i
mörkret, ödmjukt, försvinnande som en skugga -- och han hade icke ett
ord af medlidande! Den kvinna han smekt, var mindre värd än ett kryp på
marken! Icke en skymt af tillgifvenhet eller ens af mänsklig medkänsla
fanns kvar efter alla ömhetsbetygelser.
Jag önskar, att jag fått dö utan att minnet af min kärlek måst fläckas
af denna bitterhet och leda; jag önskar att jag fått dö som en trogen
hund. Men han slog mig alltjämt, slog och sparkade mig alltjämt, slog
mig också för det jag ville dö.
Mina tunga, plågade andedrag hade generat dig, därför slog du.
Nu hatar jag dig. Med rätt eller orätt, det bekymrar jag mig icke om. Du
slog mig när jag var god och vek. Slå mig också nu! Jag skall icke känna
det, ty jag har blifvit hård.
»Fria kärlek», du har förgiftat mitt lif! Kärlek? hvilket namn för
slikt! Jag måste dö, ty jag kan icke lefva. Skam och nesa skall häfta
vid min död som vid mitt lif, men den skammen skall lyftas upp på en hög
schavott öfver mängdens hufvud, och jag skall med sammanbitna tänder
ställa mig vid skampålen, ty min smälek skall bli en varning, och min
aflifning skall också ge dödsstöten åt din lära, som jag alltid afskytt
men icke vågat resa mig mot, därför att du var starkare än jag, därför
att du band mig med sensträngar, skurna ur min egen kropp, därför att
min fysiska natur, lik en uthungrad våldsverkare, bländade min
klarseende tankes ögon och rånade till sig några smulor.
Men din lära hatar jag, hatar jag, hatar! Den har ingenting med kärlek
att skaffa. Ingenting!
Jag har känt dig länge, jag har ingen aktning för dig -- -- och jag
älskar dig ännu.