Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken.
Greta stod vid ett av fönstren i matsalen och såg nedåt gatan och ritade
krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig högre och högre upp
över glaset.
-- Se, det snöar, sade hon lågt och lät handen falla. Det är den första
snön i år!
Det var andakt i hennes röst. Och hon stod länge tyst och betraktade
snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och
fönsterblecken vita och mörkret vitt.
Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma tangent.
Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton än de
andra.
Slutligen tröttnade han, och det blev tyst.
Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett ögonblick bakom Tomas och
strök honom några gånger lätt över håret med ena handen. Då han vände
sig om, nickade hon åt honom med en ljus blick och var åter borta.
-- -- Klockan var ännu icke sex. Vid halvsjutiden skulle han vara hemma
hos sig, ty Märta hade lovat att komma.
Den gick så långsamt, tiden.
Greta stod alltjämt rak och smal mellan bladväxterna framme vid fönstret
och såg på hur snön föll.
Så vände hon sig plötsligt om emot Tomas.
-- Säg, Tomas -- Johannes Hall, är det en bra människa?
Tomas svarade icke strax. Frågan hade kommit så hastigt över honom.
-- Jag tror det, sade han till sist. För övrigt är det visst en mycket
sammansatt natur.
Greta stirrade på honom envist, som om hon ville uppfordra honom att
säga något mera; men Tomas teg. Slutligen kvävde hon en liten gäspning
och gick in i sitt rum för att sträcka ut sig på soffan och sova en
stund, ty det var mörkt och tråkigt och dessutom var hon sömnig. På de
sista veckorna brukade hon ligga så länge vaken om kvällarna, innan hon
somnade.
Tomas satt ensam kvar vid pianot och hörde klockan slå sex. Den slog så
långsamt och lät så trött. Efter de första fem dröjande och tveksamma
slagen trodde Tomas att den aldrig skulle nå fram till det sjätte.
-- -- Vad allt därinne hade åldrats på det sista året. -- -- Klockan och
pianot och hela salen -- -- alltsammans.
Han reste sig och gick ut.
Gatan var redan vit av snö. Tomas hörde icke ljudet av sina egna steg.
En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl förföljd
av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar av lös
snö över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan
husväggarna, avlägsnade sig och blev borta.
Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden. Snön
virvlade upp och ner, tindrande i båglampornas vitblåa ljus.
En droska körde förbi i rasande fart med ett skrikande och stojande
sällskap, damer och herrar. Skratt och skrik ströddes ut på deras väg,
blandade med refrängen av den sista varietévisan.
Var icke en av dem Hall?
-- -- Jo, det var säkert han. Hall var svag för livligt sällskap numera.
Några steg framför sig upptäckte Tomas plötsligt sin far och sin
farbror, som var bokhandlare på Söder. De båda bröderna sågo varandra
ytterst sällan, men då de någon gång stötte på varandra i ett gathörn,
brukade de alltid stanna och prata en stund.
Tomas vände på sin paraply, så att han kunde komma förbi dem osedd,
ty han ville icke låta uppehålla sig. Han uppfångade ur de båda gamla
herrarnas samtal ordet "Helgeandsholmen".
Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, som
löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt
fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig
nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram
mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det
Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...
Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne...
Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck
vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank.
Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till
vid att någon lade sin hand på hans arm.
-- Tomas -- --
Det var Märta.
-- Har du väntat?
-- Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det
var ingen som öppnade...
Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom
tillbaka och drog sig undan.
-- Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem.
Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.
-- Men varför -- -- Märta -- -- mår du inte bra, eller har det hänt
något?
-- Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem!
Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port.
Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var
det tomt och ensamt.
Och åter drev han ut i snön.
Märta ilade hemåt. Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången
utanför Tomas' dörr och knackade och väntade och knackade på nytt,
oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att
fråga sig själv: varför står jag här?
Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det
var slut.
Och vad skulle sedan komma?
Vad allt var annorlunda för ett år sedan. Veckans alla dagar gledo henne
förbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde på sitt broderi
eller läste i sin bok och tänkte på ingenting, och synden var något
underligt och avlägset, som icke kom henne vid. _Det_ var rätt, och
_det_ var orätt. Det skulle man göra, och det kunde man aldrig tänka på
att göra. Det var ju så enkelt och klart! Och nu... Hon visste icke
längre vad rätt och orätt var. Det hade blandats ihop alltsammans och
blivit så besynnerligt.
Var det icke likväl något förfärligt, det hon hade gjort, och var det
icke något förfärligt, som nu väntade henne?
Hon var blekare än vanligt, då hon kom hem.
Lampan var tänd i förmaket. Fru Brehm satt i ett hörn av den blekröda
soffan och läste i en engelsk bok, som hon ämnade översätta; ögonen
spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet,
medan hon vände blad efter blad. Tant Marie satt i en länstol och sydde.
Elsa och John hade sträckt ut sig på mattan framför kakelugnen, där det
ännu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. John
var nio år och trodde icke längre på någonting övernaturligt.
-- Var har du varit? frågade fru Brehm. Du ser trött ut.
-- Jag gick bara ett slag nedåt Drottninggatan för att få litet frisk
luft. Jag har ju suttit inne hela dagen...
Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna gingo.
Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och gick in
till sig.
Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna
samman.
Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något var det. Hon
var sig icke längre lik.
Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i
knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning.
Hon reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på
glänt.
Ja, Märta låg vaken och grät.
Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka hennes
kind.
-- Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit så underlig
på sista tiden. Tala om alltsammans!
Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i
luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära.
Och hon berättade allt.
-- -- -- Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det
starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. Fram på natten höll
hon en lång rådplägning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm
och Märta borde göra en resa till Norge över vintern.
Fru Brehm blev länge sittande i tankar, ännu sedan tant Marie hade gått
och lagt sig och allt var tyst i huset. Gång efter annan hörde hon Märta
vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande vaken.
Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strök hennes hår.
-- Märta -- lilla Märta -- --
Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt:
-- Säg, Märta -- vet du vem tant Marie är?
Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, vad
skulle nu komma?
Men fru Brehm mötte lugn hennes blick i mörkret. -- Hon är din mormor,
sade hon enkelt och blitt.
Tomas drev länge omkring, och då han gått sig trött, gick han upp på
Anglais.
-- Se, Gabriel, god afton -- --
Mortimer satt ensam i ett soffhörn med ett viskyglas och en tidning
framför sig. Han makade åt sig, och Tomas slog sig ner.
Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg
honom sist.
-- Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon
om det?
-- Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne
sällskap... En svartklädd tant.
Tomas beställde en visky.
-- Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer.
-- Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.
-- Så, då var det troligen i förrgår. Min hustru kände en kraftig lust
att gå på Södra teatern i förrgår, hon förebrådde mig att vi inte hade
varit där på fem år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var dum, men
moralisk.
-- Vad hette den?
-- Det minns jag inte. Man får se en rätt vacker äktenskapsbryterska
springa omkring i korsetten, en äldre borgare, som inte är hennes man,
hoppa på ett ben i skjortärmarna och en yngre herre komma utrusande ur
ett alldeles mörkt sidorum med hatten på huvudet och fracken i handen,
medan den svartsjuke äkta mannen springer omkring och skjuter med
revolver på allesammans. Piff, paff!
-- Är det moraliskt?
-- Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt.
Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit?
Han hade icke sitt vardagsansikte.
-- Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den
föreställningen, att kärleken är någonting.
Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens
sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade
undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands
språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan
förstå ett ord av en sådan rotvälska.
En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett någon gång
förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på honom.
Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och växlade
en förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den
motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i ett
smalt ansikte med kort, mörkt skägg.
-- Vem är det? frågade Tomas.
Mortimer nämnde hans namn och tillade:
-- Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera
sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild
överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är
ständigt lika nypolerat och blankt som glas.
-- Vad gör han eljest?
-- Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung fru, som
inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid märkte han,
att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina möbler.
Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång:
-- Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om en
hederlig vandel, och undvik kärleken!
Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något? Nej, det var ju
otänkbart...
-- Undvik kärleken, till dess att du får råd att älska en kvinna, ty
kärleken är till för oss, som ha löner och räntor. -- Och undvik den
sedan också!
Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till munnen.
-- Skål, sade han för att säga något.
Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om han
kunde få se något av ansiktet, som hörde till...
Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om
han icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i
mungipan och läppjade då och då på sitt glas.
Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och förstämt
i halv belysning.
Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg
upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom
uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje.