Det var en av höstens stora dagar.
Humlegårdens glesnande träd stöda röda och gula. Likt jättestora
flyttfåglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde förmörka
solen och lägga jorden i skugga, drevo söndertrasade molnflikar i hast
och oro fram över en oktoberhimmel så bjärt och blå, som om den varit
ämnad att lysa över en varmare och mera sydlig höst. Det hade blåst upp
till storm under natten. Gångar och gräsmattor lågo strödda med kvistar
och vissna blad och hela lösryckta trädgrenar, och ännu alltjämt sjöng
vinden i kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena
vansinnigt dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga
döda blad.
Tomas och Märta hade stämt möte med varandra i parkens norra del, vid
den fläderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade väckt honom
genom att kittla honom på munnen med ett strå.
-- Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på något!
-- Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på något...
Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon sig
omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och kysste
honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som böjd
och krokig gick på gräsmattan och krattade blad.
Därefter föll hon i gråt.
-- Vad fattas dig? frågade Tomas.
Hans röst var upprörd.
-- Ingenting, ingenting...
Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik,
leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna,
som sorlade omkring dem.
Det var livligt på gatorna.
På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en
droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade
hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten.
Konsuln strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm.
Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden,
medan han räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.
-- Han såg dålig ut, sade Märta.
-- Ja...
Det hade kommit en hemlig oro över Tomas i samma ögonblick han tryckte
konsul Arvidsons hand. Varför hade han fallit på den idén att just
skriva hans namn -- hans och Gabriel Mortimers -- på tegelhandlarens
papper? Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han
icke kände och aldrig hade sett -- ett par namn helt enkelt, vilka som
helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas
hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom
pengarna. Han hade smålett på ett sätt, som helt enkelt var oförskämt.
Nå, det kunde vara likgiltigt, han måste i alla fall kunna skaffa
pengarna om tre månader, och ingen skulle få veta något. Ingen i hela
världen skulle få veta något, och han ämnade också glömma det själv, när
det en gång var förbi och papperslappen var sönderriven, uppbränd,
borta. Vem skulle sedan kunna minnas det, när han själv hade glömt det?
De hade kommit ut på Kungsträdgårdsgatan.
Löjtnant Gabel gick tätt framför dem; röken från hans cigarr slog dem i
näsan, så att Märta måste nysa. Han var klädd i helt vanliga mörka,
randiga byxor. Historien om Gabels byxor hade nämligen genom fru
Wenschen fått en så vidsträckt spridning, att han icke längre kunde
använda vare sig dem eller några som helst byxor av uppseendeväckande
natur.
Tomas kände ett lätt slag av en hand på sin axel; det var fadern, som
gick om honom med brådskande steg och en vänlig nick, medan han hastigt
lyfte på hatten för Märta. Han hade mycket bråttom, han skulle upp i en
bank. Professor Weber hade på sista tiden varit mycket nöjd med sin son,
ty det hade icke på länge varit tal om pengar. Han antog därför, att
Tomas hade börjat stadga sig och väntade endast att han skulle flytta
hem igen, ju förr dess hellre.
-- Nå, vad ska vi göra? frågade Tomas. Det är kanske inte så många
vackra dagar kvar nu... Och i eftermiddag är du ju bortbjuden.
Professorn var redan långt förbi dem, då Tomas såg honom växla en knapp
hälsning med en kortväxt herre i rutig sommarkostym under den uppknäppta
överrocken. Tegelhandlaren... Kände också fadern honom?
I nästa ögonblick hälsade också löjtnant Gabel på samma herre, och
därefter var det Tomas' tur. Tegelhandlaren smålog förbindligt diskret,
då han besvarade hälsningen; han tog likväl icke cigarren ur munnen.
-- Vem var det? frågade Märta.
-- Det var en av mina förra lärare, svarade Tomas. Det är en skicklig
matematiker, men han är mycket disträ. Eljest skulle han troligtvis ha
tagit cigarren ur munnen, då han hälsade.
Solen brände på trottoaren. De gingo över gatan och kommo in i alléerna,
där lindarnas grågula löv dansade kring deras fötter.
Häradshövding Ratsman gick förbi i en av sidoalléerna; han vände bort
huvudet och hälsade icke. Tomas hade förut hyst en oförklarlig antipati
mot honom, men sedan han nu visste, att Ratsman en dag i juli hade fått
en korg av Märta, kände han nästan ett slags vänskap för honom. Det var
också i alla hänseenden en korrekt och behaglig man.
-- Vi ha otur i dag, anmärkte Märta. Eljest gå vi ju nästan aldrig och
promenera tillsammans, och så möta vi just i dag alla våra bekanta, den
ena efter den andra. Vi måste gå på några vägar, där ingen ser oss.
Hon hade knappt talat ut, då Gabriel Mortimer gick förbi dem; han var på
väg till sitt ämbetsverk. Han hälsade halvt förtroligt, medan han
betraktade dem med en på en gång leende och svårmodig blick ur sina
kupiga, närsynta ögon.
-- Om vi skulle fara ut till Drottningholm, föreslog Tomas. Där bör vara
vackert en sådan dag som denna. Och vi behöva inte vara rädda att träffa
några bekanta, nu sedan alla sommargäster ha flyttat in.
-- Ja, Drottningholm... Där är vackert. I parken, vid svandammarna...
De hade kommit in på en av de sidogångar, som föra till Molins fontän.
Ett par små gatpojkar lågo på magen över bassängens stenkant och
plaskade med händerna i vattnet; de disputerade om en dresserad fisk,
som skulle finnas där och till vilken den smutsigaste av dem påstod sig
vara husbonde. Eljest var det tyst och ensamt i rundeln kring fontänen.
De silverbleka pilarna, vilka sist av alla Kungsträdgårdens träd fälla
sina sent och långsamt gulnande blad, tycktes böja de ännu sommarfriska
kronorna samman till en sakta klagande krets om de åtta svarta svanorna
av brons.
-- Ja, låt oss fara ut till Drottningholm.
Tomas och Märta stodo ensamma på Tessins överdäck. Sundet mellan Lovön
och Kersön låg nästan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersöns höga,
skogiga strand. Vattnets oroliga, fläckvis krusade och fläckvis blanka
yta återgav en darrande och bruten spegelbild av det underbart vita
sommarslottet, vars mittparti med det höga och sirligt buktade
koppartaket reste en stark kontur mot hösthimmelens blå, medan
flyglarnas ärggröna kupoler likt trötta huvuden sjönko tillbaka mot
kuddar, stickade av rött och gult bladverk. Trapporna ned mot sjön lågo
vita i solen som om de varit av marmor. På kajen satt en gammal
slottstjänare och halvsov med ett metspö i handen, en gråhårsman med
uppknäppt livré och tindrande blanka knappar i rocken.
Tomas och Märta gingo upp till värdshuset för att äta frukost. De fingo
ett stort, lågt rum med blommiga gardiner för de gammaldags,
sextonrutiga fönsterna, vilkas utsikt nästan helt och hållet var skymd
av det röda vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klängde upp
utmed husets väggar. Mitt i den breda soffan låg en stor, vit katt och
sov.
Tomas stängde omsorgsfullt dörren efter jungfrun som serverat dem.
-- Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost gingo
den avlövade poppelallén fram till slottet, förbi kapellflygeln och ned
i parken.
-- Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss två.
Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna i
dag. De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det att
brista lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig om.
Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i
parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare
färg, än den de hade uppe i rymden.
-- Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han slutligen.
Märta teg.
-- Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du grät!
-- Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, jag vet
inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall.
-- Du måste säga mig vad det var!
-- Nej, inte nu. En annan gång säger jag det kanske, men inte i dag.
De gingo långsamt nedåt en av de fyrdubbla lindalléerna. Den smala remsa
av himmelen, som trädens spetsiga grenvalv lämnade fri, lyste över deras
huvuden med den ödsligt blanka och frusna färg, som det blåa av himmelen
får, då solen har gått i moln.
En sädesärla sprang hit och dit framför deras fötter i meningslöst
sicksack; hon hade en lång mask i näbben.
-- Vart för den här vägen? frågade Märta och pekade på en gångstig inne
mellan stammarna. Tror du att den för till Kina?
-- Ja, låt oss se...
De togo av in på gångstigen. De hade icke gått många steg, förrän
stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lågo framför dem. Solen lyste
just upp över det ärtgröna taket och småtornen med de hundra klockorna,
som längesedan tröttnat att ringa när vinden satte dem i rörelse. Den
vredaste höststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar,
ty de hade icke längre några kläppar.
Det var blott för en kort stund solen blänkte fram, ty molnen tätnade
mer och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong,
som slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon
äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade
trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning.
Tomas och Märta stodo lutade mot ett gammalt kastanjeträd, ur vars
grenar vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad över deras
skuldror. Och det var icke blott kanstanjeträdets löv, som fläktade om
deras huvuden och fastnade i deras kläder: vinden förde i deras armar
och till deras fötter alla slags blad från alla slags träd -- lönnarnas
röda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av
de allra största, ett bjärtrött lönnblad med mörka ådror, fladdrade
länge hit och dit för deras ögon. De stodo båda och betraktade det.
-- Var skall det stanna...
Plötsligt fördes det av en häftig vindstöt rakt mot Tomas' ansikte. Han
ville taga bort det, men Märta böjde sig fram och tryckte det fast över
hans ögon med båda sina händer, och under tiden kysste hon hans mun.
Tomas rörde sig icke. Han stod stilla och lät henne göra med honom vad
hon ville, medan dagern lyste rosenröd in i hans ögon genom bladets
tunna vävnad, liksom solljuset någon gång kan skimra rött genom ett
barns eller en ung kvinnas späda hand. Hon kysste honom långt och
länge... Men då han till sist i lidelse slog armarna om hennes hals för
att trycka henne till sig och hålla henne fången, vred hon sig pilsnabbt
ur hans armar och tog till flykten nedåt parken.
-- Tag mig om du kan, ropade hon, och gör sedan med mig vad du vill!
Innan han lyckades hinna henne, var hon redan försvunnen djupt inne
bland irrgångarna i en slingrande fransk labyrint av klippta häckar.
Han fann henne icke, och han fick intet svar, då han ropade hennes namn.
Sedan han länge sökt henne förgäves i labyrintens alla gångar och
bersåer, gick han modlös fram på gräsvallen därutanför och spejade åt
alla håll. Hon kanske för längesedan hade smugit sig ut ur buskaget och
gömt sig på något annat ställe. Var skulle han finna henne?
Det var ingen att se så långt ögat nådde. Gräsplanerna lågo tysta och
tomma med den gamla barockfontänen av gul sandsten i mitten. Och däruppe
jagade skyflockarna varandra från öster till väster med alltjämt ökad
fart.
Om hon kanske hade fallit omkull någonstädes och slagit huvudet mot en
sten och nu låg avsvimmad och blödande och utan hjälp...
-- Märta, var är du?
Han vände tillbaka in i labyrinten och började söka henne på nytt.
Plötsligt stod hon mitt framför honom, men hon såg honom icke. Hon stod
upprätt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hörn av en
undangömd boské. Det var en Venusstod i marmor, på vars fötter och ben,
ja högt upp på magen, vulgära människor klottrat sina vulgära namn till
åminnelse av en eller annan osande varm dag, då någon fullpackad
söndagsbåt med lövruskor fram och bak och falsk mässingsmusik ombord
fört dem hitut på lustresa att begapa och begrina resterna av deras
fäders, nej, deras fäders herrars glans. Bröstet och det stolta huvudet
skimrade vita, oberörda; dit hade barbarernas händer icke nått.
Nedanför växte gräset frodigt och mjukt.
Tomas smög ljudlöst bakom Märta, slingrade armarna om hennes midja,
kysste henne och tvingade henne ned på gräset.
Venusbilden stod leende och vit och tyst.
Blåsten hade ökat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade
fram över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i
upplösningstillstånd, på flykt.
Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom efter.
-- Vart går du, Märta?
-- Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen -- där mellan träden
-- jag vill komma upp på en höjd... med utsikt...
Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden.
Svandammarnas mörka vatten krusades av små toppiga, blygrå vågor med
spetsar av fräsande vitt skum.
Ett brak som av ett sammanstörtande hus tvang dem att tvärstanna. Det
var en gammal murken, fullkomligt avlövad ask, som bräcktes av stormen,
vacklade och föll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de
små bukigt välvda miniatyrbroarna, som föra över de grävda kanalerna,
och som med sina bräckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i
en venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med högburet huvud
simmade omkring i kanalen, dök förskräckt ned under vattenytan, och var
länge försvunnen. Då han åter kom upp, simmade han brådskande mot land,
flög upp på svanhusets tak och ställde sig där att flaxa med vingarna,
medan han utstötte underliga, dova skrin.
-- Låt oss gå en annan väg, sade Tomas.
Märta log.
-- Träden kunna blåsa omkull på alla vägar, svarade hon.
Hon hade likväl blivit blek.
Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de
långsamt arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det
var ett gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande
svarta hål efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit
bort. Tomas dunkade med käppens doppsko mot den stängda järnporten, till
vilken det säkert icke på länge hade funnits några nycklar. Den svarade
med ett dån, som för en sekund överröstade själva stormen.
Solen lyste fram några ögonblick ur den svavelgula bräschen i ett
sönderrivet moln.
Nedanför och runt omkring dem böljade ett upprört hav med gula och röda
vågor, ett hav av träd i höstens färger. Bortom parken och slottet
fräste Mälaren grön och vit.
Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade
till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod
och stirrade utåt och visste icke själv på vad han tänkte.
En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad
fladdrade omkring som brokiga fjärilar. Fåglar, som hade bo i muren,
kommo och flögo under gälla skrin.
Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot
hans bröst, skälvde av en kvävd snyftning.
-- Varför gråter du? viskade han.
-- Nej, jag gråter inte...
-- Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss någon
olycka?
-- Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig vad det
är, men inte nu. -- Kom, Tomas, låt oss gå!
Tessin hade redan gått, då de kommo ned på bryggan; ingen av dem hade
tänkt på vad tiden led. Klockan var över halv tre. Det återstod att gå
ned till Nockeby bro och invänta någon av Svartsjölandsbåtarna.
Det var endast tio minuter att gå.
Himmelen mulnade mer och mer. Vägen krökte sig tom och grå mellan
skogsdungar, övergivna sommarvillor, åkrar och sumpmarker. Ingen
människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag
lagt trakten öde.
Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont.
En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram
till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot,
följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i
närheten. Emellanåt stannade han mitt framför deras fötter, såg på dem
och viftade med svansen.
-- Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat bort
sin herre.
Märta gick tyst och mumlade något för sig själv.
-- Går du och läser psalmer? frågade Tomas.
-- Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, som jag
lärde mig, då jag var barn. Den började så här:
Med hastat lopp och dunkelt sken
oss solen snart förlåter,
att uppgå, sorgelig och sen,
på mulna fästet åter.
Förbi är årets sköna tid --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Blåsten tog bort resten.
De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned på Nockeby bro.
Vinden låg på från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över
den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket. Skummet fräste
dem högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av
bron var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid
bryggan låg just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var
nätt och jämnt att de kommo med.
Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod ensam kvar på bryggan och
gnällde sakta, med svansen mellan benen.
Tomas var försenad; familjen steg just upp från bordet, då han kom hem
för att äta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det
såg tomt ut därinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna
till sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik.
Greta stod promenadklädd och vände sig framför spegeln ute i salen.
-- Vart skall du gå? frågade Tomas.
-- Jag skall gå ut och handla, svarade Greta.
Greta valde gärna skymningen, när hon skulle gå ut och se på något i
butikerna. Det var något så frestande över gatorna, just när mörkret
föll på och lyktorna började tändas. Det fanns just då så mycket att
undra på och att gissa över.
Hon nickade åt Tomas i dörren och försvann.
Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro att
sitta länge. Han skulle gå hem och läsa.
Han lovade att komma tillbaka och äta kväll.
Himmelen hade klarnat upp, när det led mot skymningen, och blåsten hade
saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit
tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens
kvistverk, hade några stelnade molnformationer tornat upp sig till en
svartviolett vägg med skarpa kanter.
Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på
Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill
husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gång, han brukade just gå så
där och stryka utmed väggarna... Tomas hade hört talas om att han var
återkommen sedan en vecka, men han hade icke hört av honom något, och i
dubbletten vid Kommendörsgatan bodde nu en annan.
Det var han.
-- God afton, Hall. Välkommen tillbaka!
-- God afton, Tomas -- det var längesedan jag såg dig --
De båda vännerna följdes åt nedåt Sturegatan. De talade om ett och annat
av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likväl icke vidröra det
viktigaste av det som hänt honom, och medvetandet härom kom honom att
misstänka, att också Hall i sina berättelser undvek allt väsentligt.
De hade icke heller mycket att säga varandra; gång på gång uppstod det
pauser i deras samtal. Tomas kände sig nästan förlägen utan att han
visste varför, och Hall var likgiltig och förströdd.
Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han hade
lovat att träffa den och den uppe vid Anglais.
-- Vi ses väl något, sade han.
Och han nämnde sin nya adress.
De skakade hand med en hjärtlighet, som skulle ersätta vad som fattats i
deras samtal, och Tomas gick hemåt.
Hall gick icke upp på Anglais, ty han hade icke stämt möte med någon.
Han hade endast, som det stundom hände honom, känt ett tvingande behov
av att vara ensam och driva omkring bland människorna efter sin egen
nyck.
Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk.
Hall gick in på Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp omkring
honom, en efter en, under en blank och grönblå oktoberhimmel. Över
Nybrovikens tjocka och orörliga vatten irrade det späda ljuset av en
grön lanterna, medan en disig måne i uppgående, med ett snett ansikte,
liksom svullet av tandvärk, långsamt höjde sig över frimurarnas hus på
Blasieholmen, det höga och mörka Seved Bååthska palatset.
Han hade icke gått länge, förrän han var trött. Om han skulle gå hem?
Nej, icke hem...
Varför skulle jag gå hem? tänkte han. Jag har ingenting att göra, och
dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet
hemma på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag
har det till hands när jag får någon god idé, ty jag skriver ju på ett
drama, var det inte så?
Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii park.
Det vita papperet är mitt onda samvete...
Han måste likväl gå in på ett eller annat ställe, ty han var trött. Han
steg in i Berns' salong, som tillfälligtvis var närmast, satte sig i ett
hörn på en av läktarna och beställde en whisky.
Det var full varieté. En fet dam hoppade omkring och kvittrade på
tribunen utan att lyckas överrösta orkestern och sorlet bland den
drickande, rökande och skränande publiken.
-- -- Ja, varför kunde han icke skriva? Han hade ju likväl sett mycket
och varit med om åtskilligt. Kanhända var det emedan han icke hade den
rätta barnatron på att han verkligen hade något nytt att lära ut. Och om
han också hade haft något, vad så? Människorna ville likväl icke lyssna
till det som han möjligen kunnat säga dem. Det var så underliga vråar av
tillvaron han hade hämtat sin erfarenhet ifrån.
Kanhända hade han icke heller den rätta barnatron på geniet. Vad äro
genierna? Kvicka och händiga barn, som låtit piska sig i arbetsselen av
den gamla feberdrömmen om storhet. Och av illusionen, att storheten är
stor.
Den tjocka chansonetten hade försvunnit från tribunen; det var nu en
medelålders herre, som under passionerade vridningar på hela kroppen
pressade fram en sentimental romans.
-- -- Vad skulle han finna på, som kunde narra tiden att åtminstone för
några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla på
snigelfötter?
Han ville vara älskad, och likväl fruktade han ingenting så, som
kärleken. Kärleken är kontraband. Han hade haft några tomma äventyr,
korta och bisarra, men lidelsen hade han flytt som pesten, och den hade
heller icke sökt upp honom. Han älskade ingen, och ingen älskade honom.
Han var världens fattigaste man.
Sångaren på estraden bugade sig och drog sig tillbaka under en lam
applåd. De ädlare känslorna kunde på denna lokal endast nå en succès
d'estime.
Ett par steg från Hall satt en fet, brun råtta under en stol och
knaprade på ett kräftskal, som hon höll mellan framtassarna. Då hon
märkte, att Hall betraktade henne, gjorde hon ett ögonblicks uppehåll
och mötte frimodigt hans blick med sina små kloka, svartgnistrande ögon.
Därefter återgick hon obekymrat till sina egna affärer.
Hall betraktade henne tankfull.
-- Om det finns levande råttor här, så finns det också döda råttor, ty
råttorna ha icke evigt liv. Under vilken golvspringa kommer den här att
ligga och ruttna?
Han trodde sig med ens känna, att hela etablissementet hade en lukt av
döda råttor. Han knackade på kyparen, betalade och gick mot utgången,
medan sex röd- och vitmålade flickor gallskrikande flaxade omkring på
tribunen likt levande disktrasor, i vanvettigt virrvarr.
Han gick ut genom Berzelii park, över Norrmalmstorg och kom in på
Biblioteksgatan.
Var det inte Greta Weber, som gick framför honom, med det ljusa håret
nyligen hopvirat till en knut i nacken...
Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för sist.
De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra på
Arvidsons middag.
De följdes åt uppåt Östermalm. Greta förhöll sig i början tämligen stram
och gav korta svar, men Hall hade en så fri och godhjärtad ton, då han
skämtade, att hon snart fick förtroende för honom, glömde sin värdighet
och log och skämtade liksom han.
Hall var betagen. Han hade icke tänkt på Greta under hela sommaren. Hur
hade han kunnat undgå att minnas henne och tänka på henne...
Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna ögon och öron.
De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanför fönstret
stannade de en stund och betraktade blommorna.
-- I början förstod jag mig inte alls på orkidéer, sade Greta. Jag
tyckte att de sågo så besynnerliga ut. Men nu tycker jag nästan mest om
dem av alla blommor -- isynnerhet de där stora, blekgröna, som likna
hafsdjur --
Hon hade knappast talat ut, förrän Hall var inne i butiken. I nästa
ögonblick kom han åter ut med en grön orkidé i handen.
Greta blev röd.
Han ville fästa den vid hennes barm, men hon nekade förskräckt att taga
emot den.
-- Å, det skulle ni inte ha gjort -- varför har ni köpt den -- nej, jag
vill inte ha den --
Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman på
gatan, i smutsen, sade artigt farväl och vek in på en sidogata.
Greta stod kvar, förvirrad, gråtfärdig.
Hon fattade sig likväl snart.
Det var ju ett helt äventyr... Eller kunde man inte kalla det ett
äventyr?
Hon såg sig omkring åt alla håll: det var väl ingen som stod och gav akt
på henne? Därefter böjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av den
och lindade in den i sin näsduk. Inte kunde man låta den vackra, dyra
blomman ligga där i smutsen...
Hon ville gömma den som ett minne.
Tomas satt vid fönstret i sitt rum. Han hade icke tänt någon lampa. Han
satt och såg på takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot
den grönbleka skymningshimmelen och på en blek stjärna, som tindrade
fram mellan almarnas glesnade lövverk. Den nakna brandmuren mitt över
gården flammade gång på gång upp av ett rött sken; det var en reflex
från eldhärden i smedens verkstad nere i bottenvåningen. Ljudet av
släggans fall mot städet var det enda som störde kvällstystnaden i
gården.
Tomas tänkte på Märta. Hon hade varit så underlig på förmiddagen. Vad
var det som oroade henne?
Om det kunde hända henne något illa... De hade icke alltid varit
försiktiga.
Sömmerskan i fönstret snett emot tände nu sin lampa. Skenet föll in i
Tomas rum; han såg skuggan av sitt eget huvud röra sig på tapeten.
En svart krokig gestalt med en påse över ryggen och en käpp i handen
smög ljudlöst fram över gården. Det var bensamlaren. Han tassade fram
till soptunnan, lyfte av locket och började peta med sin käpp bland
avskrädena, plockade upp några benknotor, vände på dem och stoppade dem
i sin påse. Därefter lade han locket på tunnan och smög sig åter bort.
Den tunga porten slog igen om honom med en skräll.
Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt
rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i
oktobermörkret. En hund började skälla i granngården -- några kvinnor
pratade och skrattade i portgången -- och det blev åter tyst.
Tomas spratt till: någon knackade på dörren.
Det var Märta.
-- Å, Märta, är det du -- jag satt här ensam i mörkret och tänkte på
dig, men jag väntade dig inte... du skulle ju gå bort!
-- Ja, sade Märta, jag kommer just därifrån. Det var så tråkigt där. Jag
sade att jag mådde illa och gick min väg. En herre måste följa mig,
naturligtvis, det var omöjligt att slippa. Han följde mig ända till vår
port, och där stod jag innanför och väntade en lång stund, innan jag
vågade mig ut igen... Och nu är jag här!
Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita
sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan
våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita
rosor.
Hon stod ännu upprätt mitt på golvet.
-- Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, varför
jag grät.
Tomas kände, att han bleknade.
-- Jag tror, att jag kommer att få ett barn.
Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod.
Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu.
-- Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa!
Timmarna runno.
Tomas och Märta kunde icke lämna varandra. Varje sekund tycktes dem
dyrbarare än någonsin. De kände lyckan glida sig ur händerna; de trodde
sig se henne likt en nyckfull, förnärmad gäst vända dem ryggen och lämna
dörren på vid gavel för mörkret, för det okända, för olyckan. De kunde
icke ångra, att de hade älskat varandra, och de ångrade då i stället
varje timme, som de låtit gå tom och obegagnad förbi. Deras ögon sökte
varandra med en annan lidelsens eld, deras läppar brunno mot varandra
med en hetare glöd än förr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det
gällt att hålla en flyende kvar, och de älskade från denna dag så, som
de fördömda älska.