Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet
rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och
möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första
åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen
föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en
kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en
långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot.
Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter
blev hon stående i dörren till Tomas rum och betraktade honom med sin
ljusa blick.
-- Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas?
-- Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något.
Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en
fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret.
-- Säg, Tomas -- är det riktigt bra att du är så mycket tillsammans med
Johannes Hall?
Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan.
-- Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina vänner
själv.
-- Ja, ja, du bör väl det...
Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med
dammhandduken över tangenterna på pianot.
Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att
känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan
vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han
vara en berömd läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde
mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka
kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen!
Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de
skulle ge... Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle
han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar,
bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen paragraf i
grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli
statsminister. Då kunde Wannberg också få någon plats, där hans
begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och Hall... under vilket
departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli
ecklesiastikminister.
Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, klädde
sig hastigt och var just färdig att gå, då Greta, hans sjuttonåriga
syster, klängde sig fast vid honom i tamburen och viskade:
-- Skriver du min kria den här gången också, Tomas?
Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och läst
året förut, men gick ännu i skolan.
-- Vad skall den handla om?
-- Om nådemedlen.
-- Fy tusan, det får du skriva själv.
-- Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får
komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag!
-- Ä, drag på trissor...
Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och
folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med ens
varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han hade
alltså gått ut strax före Tomas.
Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn.
-- Vart skall pappa gå?
-- Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti
hos Karlbergs.
Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var
mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På
skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt
formerad blyertspenna.
Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en
bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var
drucket ur båda.
Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo kastade
på golvet.
Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.
-- Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon
ansträngning.
Operan hade nästan fullt hus.
Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms
fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En
liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade
med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den --
å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen
var icke något sällskap för Märta.
-- God afton, Tomas!
Han kände en kraftig hand på sin axel.
-- Nej, se Gabriel... Är din fru med?
-- Ja, hon sitter därborta.
Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född
Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett
ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan
stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade
drag. Han var klädd i frack och svart halsduk.
Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags
vänskap för Tomas.
-- God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är
hett...
Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.
-- Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och
sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till
motivering.
Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en
cigarrett.
-- Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha
rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det
en råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd.
Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under
förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne
inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående
intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.
Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på
Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans
arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något.
Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och
grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i
halvmörkret invid husens murar.
En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter
henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon
gömde huvudet i händerna och snyftade högt.
-- Varför grät hon?
-- Ja... varför grät hon?
Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd -- en smal skugga,
uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets
svartgrå vägg.
En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en.
Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens
mäktiga bloss.
Man intog ånyo sina platser.
-- Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.
-- Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla
sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.
-- Så, var det han...
Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där
han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan.
Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel.
-- Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en
annan tätt bakom Tomas.
Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.
-- Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken...
Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och
började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med
uddar.
Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant
lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det
yttre rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina
förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare
rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor
mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från veterinärmötet.
Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat
firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar
av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och
Mortimers; han kände dem alla.
Han var påfallande blek.
-- Du har varit ute och rest? sade Tomas.
-- Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från
Lübeck...
Hans hälsa hade varit dålig en tid.
-- Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att
uppsöka sitt sällskap.
I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av
Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en
svinkotlett.
Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för
att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och
Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor,
tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans;
de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och
ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel
Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp
ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.
-- Var bor din skräddare? frågade han.
-- Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en
gång smickrad och stött.
Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker
figur.
Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas.
Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var
särskilt förtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt följde han med ögonen
Tomas' rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan,
fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något
avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så
demonstrativt fullt, att det rann över.
En kypare snävade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas
och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten.
Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som
betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle.
Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal.
Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och
damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit
intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor
som Gabels. Hall stötte till honom:
-- Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!
Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra
lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning
med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras
borgerliga vandel.
Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades
oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att
sjunga "Ur svenska hjärtans djup".
Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt
samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var
Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria.
Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några
sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste
föras ut.
Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber
flyttade sig över i soffan.
-- Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en
kvart.
Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat
sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga
omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka
frackskört.
De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den
sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led
mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över
deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten,
ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och
Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter
sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna
toner.
Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes.
Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom
glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust, rörde
sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar, fäktande i
luften med glas i hand.
Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade
sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade
icke längre några spår efter sig i denna härdade hy.
-- Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett.
Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i
minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta
han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om
något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar
blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med
fällda gardiner.
Han vred sig oroligt på soffan.
-- Är du inte trött, skall vi betala?
-- Ja, det är sent.
De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en
marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren
satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det
var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom
varsamt på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp,
förskräckt, förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda samvete i
blicken.
-- Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, förklarade
Hall lågmält.
-- Nå kommer du, jag är färdig...
En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden reste sig
slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra fasad, vars
färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra horisonten tände i
den översta fönsterraden en ramp av blekt grönskimrande opaler.
Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt
Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl
manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan
inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga
varandra. Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick.
Plötsligt gjorde han en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en
pil nedåt en sidogata.
Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött.
Han gick som i sömnen.
En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet ärtgrönt
trähus med gula fönsterluckor.
Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten också?
Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel Ratsman,
som just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom ett par gånger
hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta framtidsutsikter.
På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, av
vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för att
slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka konjak.
Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över de
yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.
På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit förbi
honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var någon
skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade över
armen. _Var_ hade han kommit över Gabels byxor? Han gick fullkomligt
stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma självsäkert korrekta
uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den
föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på
armen.
Det ena byxbenet släpade i rännstenen.
Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans
mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna.
Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll
på att brinna i pipan.
Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga dörren.
-- Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för att jag
skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?
Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han
aldrig slippa ifrån dessa dumheter?
-- På Rydberg, svarade han kort.
Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:
-- Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap.
Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med.
Hon beredde sig att gå in.
-- Är pappa hemma? frågade Tomas.
-- Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig
ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å Tomas, du är
för ung att vara så mycket ute!
Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga
vänstra handen och gick in.