www.albertbonniersforlag.se
ISBN 91-0-057937-8
© Hjalmar Söderbergs rättsinnehavare 1895
Första utgåva 1895
Delfinserien 1963
Andra utgåvan 2002
Printed in Denmark
Nørhaven Paperback A/S
Viborg 2002
I
En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid
Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i
butiken.
Han var helt ung, knappast tjugu år.
Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel
och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och
mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären,
från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal
diktare som begrovs.
-- Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din
medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på
sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar...
Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år
äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men
det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat
fått ett rätt betydligt arv.
-- Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma,
som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen med
en flaska rhenvin.
-- Ja, varför inte...
Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty
våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och
godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av
gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod
en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och
ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden -- en lösskuren
ballong, som seglade bort över taken.
Tomas gick och smålog för sig själv.
-- Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något?
-- Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta... Hon
hade så rädda, rödbruna ögon.
-- Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett
par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att
göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.
De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen hade
röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och tom;
sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.
-- Hur gammal tror du att hon är?
-- Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.
Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och
an i korridorernas skymning.
Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas
brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av haremsgemak.
Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.
Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets
mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.
Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.
-- Har du något att röka? frågade Tomas.
Hall tog upp sitt cigarrettfodral.
Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det var
någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med
anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra
slut på dem.
Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt,
bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte
ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var
spensligt byggd och något under medellängd.
-- Vet du vad, Hall -- jag träffade Märta Brehm i går afton, hos
Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som jag
nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit ros i
bröstet.
Hall smålog.
-- Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett
halvt år.
-- Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut.
Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt
ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han
var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande blick.
-- Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa
vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?
-- Jag tror det.
Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son,
med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i
Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par år
återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en
välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv
års ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det
ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man
honom oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och
ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom sin
förmögenhet.
Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade honom,
vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:
-- Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag
hyra ett band och resa omkring och spela det.
En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken
från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra
maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade
det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen.
Rhenvinet tindrade i glasen.
-- Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag
köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad.
Går du med?
-- Ja gärna.
-- Nå, det var bra.
Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han
sig hastigt.
-- Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant
klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...
-- Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig.
Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och
av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i
handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon
ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke
märkte det.
Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo
hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen,
sorglös och utan mål.
På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende
flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor,
mahognybrun cigarr.
Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. Om
han ändå kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste också hon vara ute
en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart skulle
han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon gick fram
över dem.
Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny
vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och
icke känt igen henne...
Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal
politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning med
samma artighet som om han varit en främmande herre.
Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade segel
styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle
över rorkulten och styrde med bakdelen.
Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa
Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast
sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på
aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen.
Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av
allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i
anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde
honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg åt
sina middagar i ett pensionat i närheten.
Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga
fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad
leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett
jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat
liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en
vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över
gatan, och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som
genom sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt
frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första
vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många år
går igen i dess drömmar om natten.
En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.
Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg.
Tomas stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han
hade besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par
handskar? De gå ju alltid åt så småningom.
Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter
sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att
stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general
Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg.
Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och
steg därefter in i butiken.
Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av
soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön
gardin och ropade därefter dämpat åt ett inre rum:
-- Ellen! Kommer Ellen?
Den unga flickan kom raskt ut.
-- Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8.
Hon kände tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte först
förvåning; därefter rodnade hon skarpt.
Hon var tämligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal hals.
Håret var tjockt, glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en skygg
blick. Hon var icke synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av halsen
hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. En
liten ljusröd bloddroppe sipprade långsamt fram.