and wish her many happy returns of the day.
Ever yours very truly,
MARIA GIBSON.
_Afböjande svar._
John Street den 4 December 1893.
MIN BÄSTA FRU GRAY!
Mottag mina tacksägelser för er vänliga inbjudning till mina
små. Jag skulle icke draga i betänkande att mottaga den, om
de voro riktigt friska, men Sara lider af en mycket svår
förkylning och af ondt i halsen; och som vår läkare hyser
farhågor för symptomer till mässling, ser jag mig nödsakad att
lemna ett afböjande svar.
Jag hoppas Selina skall komma att roa sig på sin födelsedag.
Kyss henne från mig och önska henne många lyckliga födelsedagar.
Eder mycket tillgifna,
MARIA GIBSON.
[Illustration: KARL VON LINNÉ, verldsberömd svensk naturforskare.]
Om skiljetecknen.
Skiljetecknens ändamål är att främja öfverskådligheten af skriftlig
framställning och, i sammanhang dermed, att angifva hvilopunkter för
rösten vid uppläsning.
Man har indelat skiljetecknen i två klasser: =De större skiljetecknen=
och =de mindre skiljetecknen=.
De större skiljetecknen, hvilka sättas vid slutet af fullständiga
meningar och beteckna de längsta uppehållen, äro: =punkt=,
=frågetecken= och =utropstecken=.
De mindre skiljetecknen, hvilka sättas inuti meningar och
beteckna kortare uppehåll äro: =komma=, =semikolon=, =kolon=,
=inneslutningstecken= och =tankstreck=.
Andra skriftecken äro; anföringstecken, bindetecken,
uteslutningstecken, likhetstecken, accenttecken, paregraftecken,
hänvisningstecken, omsägningstecken, kvantitetstecken, et-tecken samt
förklaringstecken.
Att på rätt sätt använda skiljetecknen är af den allra största vigt.
En persons sätt att bruka dem är en god gradmätare på hans bildning,
eftertanke och ordentlighet.
Riktig satsbildning är ett nödvändigt vilkor för god interpunktion
(bruk af skiljetecknen). En sådan omöjliggöres eller försvåras genom
fel mot satsläran. Omsorgsfull uppläsning af hvad man skrifvit främjar
skiljetecknens rätta bruk.
Mycket ofta gifva samma ord helt olika mening med olika interpunktion.
Det är t. ex. stor skilnad mellan “ett mindre, vackert rum” och “ett
mindre vackert rum,” mellan “den andra, vackra flickan” och “den andra
vackra flickan.” Ett ganska åskådligt exempel i samma afseende äro
följande verser, som uppgifvas vara ett af en domare afkunnadt utslag i
ett tvistemål:
_“Om nådig fröken det gamla aset,_
_Den döda hästen, begrafva vill,_
_Så må hon veta: att det hör rackarn,_
_Och ej vällofliga rätten till,”_
hvilka ord få en ganska olika mening, om man sätter komma efter
“fröken,” men ej efter “hästen.”
Kort anvisning rörande bruket af de olika skiljetecknen.
=Punkt= (.) sättes:
1) Efter meningar, som icke utgöra direkta frågor eller äro utrops-,
önske- eller uppmaningssatser. Ex. _Alla nya sanningar möta i början
motstånd_.
2) Efter ofullständiga satser, t. ex. svar, samt efter vissa enstaka
ord och uttryck, hvilka ej kunna anses såsom fullständiga satser, t.
ex. de flesta öfverskrifter, boktitlar, inskrifter m. m.
3) Stundom i stället för utropstecken, i synnerhet efter längre
meningar, hvilka innehålla en önskan eller en uppmaning.
4) Såsom förkortningstecken: t. ex. (= till exempel), d. v. s. (det
vill säga), o. s. v. (och så vidare), m. m. (med mera), i st. f. (i
stället för).
_Anm._ Fel emot den första af dessa regler äro ytterst vanliga och
röja alltid okunnighet eller tanklöshet. Mången skrifver komma, då
sammanhanget (afslutad mening) nödvändigt kräfver punkt eller annat
större skiljetecken. I ett tidningsnummer står: “Ni bör taga i
betraktande Er ålder, krafterna förminskas och själsförmögenheterna med
dem.” Detta borde vara: _Ni bör taga i betraktande Er ålder._ (Kropps-)
_krafterna förminskas, och själsförmögenheterna med dem._
Den oriktiga föreställningen, att ordet _men_ icke får stå i början
af en mening, framkallar sådana interpunktionsfel som nedanstående:
“_Patronen fordrade, att tjenarne skulle slafva från tidigt på
morgnarna till sent på aftnarna, men icke nog dermed. Han gaf dem ej
tillräcklig föda._” I st. f. _Patronen … på aftnarna. Men icke nog
dermed: Han gaf …_
Stundom får man se punkt, der meningen icke är afslutad. Så t. ex. var
det i synnerhet förr mycket vanligt att sätta punkt i st. f. komma
vid början af relativsatser (satser, som börja med _hvilken_, _som_,
_hvarpå_ o. s. v.).
=Frågetecken= (?) nyttjas:
1) Efter direkta frågor (ord och satser), äfven när de stå inuti en
mening. Ex.: _Hvarföre?_ _Hvad har händt?_ _Hvem der? ropade han._ _Har
du hört nyheten? frågade han._
2) Stundom inuti meningar (ensamt eller jemte utropstecken) för att
antyda tvifvel om en uppgifts sanning o. s. v. Ex.: _Modern påstår, att
hennes son är lydig[?] och arbetsam._
_Anm._ Efter indirekta frågor sättes icke frågetecken, utan punkt. Ex.
_Han frågade, hvad som hade händt._
=Utropstecken= (!) nyttjas:
1) Efter utrops- eller tilltalsord. Ex. _Ack!_ _Ve öfver förrädaren!_
_Min herre!_
2) Efter meningar, som innehålla utrop, önskningar, befallningar eller
uppmaningar, äfven om de icke afsluta en mening. Ex. _Hvad hör jag!_
_Gud skydde fosterlandet!_ _Håll ut!_ _Gud sade: “Varde ljus!” och det
vardt ljus._
3) Stundom sättes utropstecken inom parentes inuti meningar för att
påpeka tryck- eller skriffel, besynnerliga påståenden, ovanliga ord o.
s. v. Ex. _Karlen skref, att han blifvit bragd [!] i olycka._
_Anm. 1._ Inuti tal, bref o. d. plägar man omsluta tilltals-uttryck
inom kommata i st. f. att sätta komma före och utropstecken efter dem.
Ex. _Det är, mine herrar, ingen lätt fråga, som vi nu dryfta._
_Anm. 2._ Sätt ej utropstecken efter utropssatser, som till betydelsen
äro vilkorssatser. Ex. _Kom (= om du kommer), så skall du få se._
_Anm. 3._ I allmänhet bör inom en mening ej gerna förekomma mer
än ett utropstecken. Det gäller derför att noga tillse, huruvida,
utropstecknet tillhör ett enskildt ord eller hela satsen. Ex. _Hörpå,
gosse!_ _Ack, hvad lyckan är flyktig!_ _Drottning, Björn! du fåfängt
jagar._ (Tegnér). _Verka, menniska, medan tiden varar!_
_Anm. 4._ Man bör ej använda utropstecken ofta och ej gerna sätta två
eller flere tillsammans.
=Kommats= (,) användning är i flere fall ganska svår. Brist på
utrymme hindrar oss att här gifva fullständiga regler derför, men
följande korta anvisningar torde dock, om också icke uttömmande, tjena
till någon ledning. Vi rekommendera härvid exemplen till noggrant
begrundande, ty genom dem torde mer kunna läras än genom de korta
regler, vi här kunna gifva.
Detta skiljetecken bör _utsättas_ i följande fall:
1) Mellan samordnade hufvudsatser, i de flesta fall. Ex. _Gossen
läser, och flickan skrifver._ _Hon sjunger, och hon dansar._ (Om det
hade stått: _Hon sjunger och dansar_, så borde icke sats komma framför
och). _Fröken B. spelar bra, men hennes mor spelar bättre._ _Antingen
läser Hjalmar, eller är han ute i skogen._ _Ju mer han arbetade, desto
friskare blef han._ _Han är lycklig, ty han är nöjd._ _Nordanvindarna
komma från kalla nejder, derför_ (eller _och derför_) _medföra de
köld._ I sistnämnda exempel kan--i fall _och_ ej utsättes--i stället
_semikolon_ nyttjas.
_Anm._ Framför _men_ och _utan_, när de stå i början af bisatser,
sättes komma, äfven om dessa satser äro sammandragna. Ex. _Han är
klok, men icke rik._ _Karl reser icke i dag, utan i morgon._
2) För att från hufvudsatser skilja fullständiga relativbisatser (vare
sig det relativa ordet är utsatt eller icke). Ex. _Lycklig är den,
som_ (relativet) _är nöjd med sin lott._ _I Paris, der_ (hvarest) _han
uppehållit sig flera år, har han många vänner._ _Den son, för hvilken
modern var mest svag, har artat sig sämst._ (Märk, komma framför för!).
_De skäl, på grund af hvilka han fattade sitt beslut, äro i alla
afseenden bindande._
3) För att skilja hufvudsatser från fullständiga konjunktivbisatser
(äfven om den inledande konjunktionen skulle vara utelemnad). Ex. _Hon
var mycket glad, när_ (konjunktionen) _hon var ung._ _Han sprang,
tills_ (ell. _till dess_, icke _tills dess_) _han tappade andan._ _Herr
X. besöker sin mor, så ofta han kan._
4) För att skilja bisatser af olika slag (öfver- och underordnade).
Ex. _Den, som vet, att kamraterna blygas för honom, emedan han är
oordentlig, måste äfven blygas öfver sig sjelf._ (Detta exempel
innehåller 4 satser: “_Den måste äfven blygas öfver sig sjelf_” är
hufvudsatsen; _som vet_ är en bisats; _att kamraterna blygas för honom_
en annan; _emedan han är oordentlig_ en tredje. Alltså en hufvudsats
och tre bisatser, alla åtskilda medels komma. Detta exempel torde vara
värdt att noga studeras af dem, som vilja göra sig bekanta med bruket
af komma).
5) Vid participialkonstruktion och sjelfständig ackusativ. (Den, som
är obekant med grammatiska termer torde dock hafva godt af att studera
exemplen). _Sjelf lycklig, söker han äfven främja sina medmenniskors
glädje._ _Väckt af bullret, rusade han upp._ _Sjuk,_ (= då han var sjuk
eller emedan han var sjuk) _önskade han sig döden._ (Deremot: _Sjuk
ville han icke blifva_; utan skiljetecken). _Olik andra, ville han ej
mottaga lön för sitt arbete._ _Huset, uppfördt efter en framstående
konstnärs ritning, är en vacker byggnad._
Observera äfven följande exempel: _Lyran i handen, står der en ängel så
skön_ (Tegnér.) (I st. f. _Med lyran i handen o. s. v._).
6) Ofta omkring ord och satser, hvilka äro inskjutna i texten,
fastän de icke utgöra nödvändiga beståndsdelar af sammanhanget.
Ex. _Sveriges öde, liksom alla andra lands, hvilar på medborgarnes
fosterlandskärlek._ _Briggen Svalan, kapten Svensson, har hemkommit._
7) Mellan samordnade satsdelar då ett _och_ eller annat sammanbindande
ord är utelemnadt. Ex. _Geijer, Tegnér, Stagnelius och Runeberg voro
store skalder._ (Här sättes komma mellan namnen i st. f. att säga
_Geijer och Tegnér och Stagnelius o. s. v._) _Det nya, vackra huset._
_Den sanna menniskokärleken är tålig, mild, välgörande och oegennyttig._
8) Omkring appositioner, äfven _att-_ satser, som stå efter
hufvudordet. Ex. _Andeskådaren Emanuel Svedenborgs fader, Jesper
Svedberg, var biskop._ _Sveriges nuvarande konung, Oskar II, är skald
och häfdatecknare._
9) För att afskilja adverbial, när menings-sammanhanget sådant kräfver
(för undvikande af missförstånd, och då uppfattningen derigenom
underlättas). Ex. _På afstånd synes en vacker ö, med höga träd på och
mellan boningshusen åkrar._
10) För att åtskilja utrops- och tilltalsord från de egentliga
satsdelarne. Ex. _Ni, herr doktor, är en lärd man._ _Sjung, min själ,
din skapares lof!_
11) När, för större eftertrycks skull, något eller några ord upprepas
två eller flera gånger efter hvarandra. Ex. _Skuggan faller så tjock,
så tjock._ (Geijer). _Gå sakta, sakta!_ _Tack, tack, tack! ropade han._
12) När ett föregående ord upprepas på annat ställe i meningen, och
när betydelsen af ett eller flera ord sammanfattas i ett följande.
Ex. _Jag är en fattig gosse, jag, som äter andras bröd._ (Runeberg).
_Det skall han säga, han(,) som är så rik._ _Fästmön var förtjust, ja
öfverlycklig._
13) Stundom kan det för tydlighetens skull blifva nödvändigt att
sätta komma till och med i uppenbar strid mot allmänt gällande
interpunktionslagar. Ex. _Att lefva eller dö, för asarne var ett._
(Märk dubbelmeningen i orden “_Förlåt oss alla våra synder!_”)
Ex. _Han är redlig och gör alla rätt._ (Intet komma här framför _och_,
emedan satsbindningen är sammandragen. Utfyld skulle den blifva: Han
är redlig, och han gör alla rätt.) _Jag faders rostiga svärd tog i
hand och svor att eröfra mig rike och land._ (Geijer.) _Sven är både
flitig och snäll._ _Konungen och drottningen samt prinsarne äfvensom de
här varande utländske furstarne jemte deras uppvaktning hafva besökt
staden._ _Soldaten hvarken fruktar eller önskar döden._ _Han blef
glad öfver att du kom._ (Man brukar vanligen ej sätta komma framför
_att_-satser, som styras af en preposition.) _Jag förlorade på att jag
sålde min vara för tidigt._
Ofvanstående korta regler torde vara tillräckliga för att gifva några
hållpunkter för kommats användning. Dock må tilläggas, att bruket
af detta skiljetecken är i svenskan underkastadt stor omvexling,
dels på grund af författares olika åsigter och tycken, dels såsom
följd af bristande eftertanke. Många sätta t. ex. komma vid alla
relativbisatser, då deremot andra utelemna det vid relativsatser,
der relativet är utelemnadt. I öfverensstämmelse med det franska
interpunktionssystemet utelemna ganska många komma vid sådana
relativbisatser, hvilka till hufvudsatsen foga en nödvändig bestämning
och som följaktligen icke kunna borttagas, utan att sammanhanget blir
ofullständigt eller felaktigt, men utsätta kommat, om bisatsen endast
innehåller en tillfällig bestämning och kan, utan att stympa eller
förändra meningen, borttagas. Men att ingå på alla dessa olika och i
många fall godtyckliga bruk af kommat är icke förenligt med planen för
föreliggande arbete. Det ofvan sagda må derför vara nog.
=Semikolon= (;) äfven kalladt _komma med punkt_ (_comma cum puncto_),
är ett slags förstärkning af kommat och begagnas derför hufvudsakligen
för att åtskilja längre afdelningar i en mening. Det nyttjas:
1) Framför det motsättande inledningsordet _men_, då detta föregås
och efterföljes af längre satsföreningar. Ex. _Föräldrarne, hvilka
bo i Chicago, äro hederliga menniskor; men barnen, som flyttat till
Californien, der de försökt slå sig fram, åtnjuta ingen aktning._
(Deremot: _Han ropade, men ingen hörde honom._ _Han kom, men utan sina
böcker._)
2) I längre satsbindningar före följdsatser (konklusiva satser). Ex.
_Salig är den menniska, som Gud straffar; derför förkasta icke den
allsmäktiges tuktan!_ (Här kunde också sättas punkt framför _derför_, i
hvilket fall detta ord naturligtvis skulle komma att skrifvas med stor
begynnelsebokstaf.)
3) Ofta i längre satsföreningar mellan försats och eftersats. Ex.
_Emedan Gustaf II Adolf, som 1632 stupade vid Lützen, utförde härliga
och evigt minnesrika bragder; så har han, med bättre rätt än mången
annan, blifvit kallad “den store.”_
4) Stundom emellan satser, hvilka, ehuru grammatiskt sjelfständiga och
icke sammanbundna genom konjunktion, dock stå i ett närmare sammanhang
för tanken. Ex. _Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg
stål i svärd och allvar i leken, konung!_ (Tegnér.) I sådana fall kan
man ock nyttja _kolon_ eller _punkt_.
5) Vid uppräkningar för att beteckna grupper. Ex. I Småland finnas
åtta städer: _Kalmar, Oskarshamn, Vestervik, Vimmerby; Vexiö;
Jönköping, Eksjö och Grenna._ (Obs. Städerna här grupperade efter
länsindelningen.) Salomos Ordspr. 2: 6; 3: 11; 10: 1, (= 2 kap. 6 vers;
3 kap. 11 vers; 10 kap. 1 vers).
_Anm._ Undvik slöseri med detta tecken!
[Illustration: Det heliga korsets berg i Kolorado.] (Skrif t. ex.
_icke_ “G; F; Carlsson,” utan G. F. Carlsson.)
=Kolon= (:) nyttjas:
1) Framför direkta anföranden, som hafva anföringsord framför sig
(jemte anföringstecken). Ex. _Gud sade: “Varde ljus!” och det vardt
ljus._
2) Framför indelningar, exempel, förklaringar, bevis o. d. Ex. _Det
finnes många slags löfträd: al, alm, ask, björk, lind o. s. v._
_Anm. 1._ När ord eller satser, hvilka stå såsom exempel, förklaringar
o. s. v., föregås af orden _till exempel_, _nämligen_, _såsom_ o. d.
nyttjas icke kolon, utan komma. Ex. _Somliga städer, t. ex. London,
Paris, New York och Chicago äro folkrika._
_Anm. 2._ Man får ock se kolon användt såsom förkortningstecken. Ex.
_Kongl. Maj:t_, _n:o_, _d:r_ (eller _dr._). Detta torde dock nu kunna
anses föråldradt och knappast värdt efterföljd.
=Inneslutningstecknen= äro =parentes=: [()], =klammer= ([]) och =två
tankstreck= (-- --). De nyttjas för att afskilja ord och satser, som
äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga delar af
sammanhanget (hänvisningar, förklaringar, korta anmärkningar, frågor
o. d.), samt stundom för tydlighetens skull omkring till sammanhanget
hörande längre mellanmeningar. Ex. _Vid Bogesund (nu Ulricehamn) blef
Sten Sture dödligt sårad._ _Vasa (äfven kalladt Nikolaistad) är beläget
i Finland._ _Det gifves -- och derpå tviflar väl ingen -- en evig
rättvisa._
_Anm._ För att innesluta kortare satser och satsdelar nyttjas mest
_parenteser_.--Omkring längre parentetiska inskjutningar lämpar sig
_tankstreck_ bäst.--_Klammer_ böra användas vid inneslutningar uti
citerad text.--Endast i nödfall bör man sätta ett inneslutningstecken
inom ett annat.
=Tankstreck= (--) sättes:
1) Då slutet af ett yttrande afsigtligt utelemnas. Ex. _Jag skall
infinna mig, om--._ I detta fall nyttjas stundom två eller flera
tankstreck eller punkter.
2) Framför ord, som äro ämnade att innehålla någonting öfverraskande,
och stundom framför starka uttryck. Ex. _Befriaren kom: det var --
döden._ _Sanningen må fram, fast den är bitter: karlen är -- en skurk._
3) Emellan siffror, när man vill beteckna ett ungefärligt tal eller
en begränsning. Ex. _6-8 tum_ (= 6 till 8 tum eller 6 à 8 tum).
_1682-1893_ (= från och med 1682 till och med 1893).
4) Emellan namnen på ändpunkterna och hufvudstationerna i
samfärdslinier. Ex. _Ångbåtslinien New York--Queenstown--Liverpool.
New York--Philadelphia banan._ (Deremot: _Ångfartyget Tingvalla afgick
igår till Köpenhamn, Kristiania och Kristiansand_).
=Anföringstecken= eller =citationstecken= (“…”) nyttjas vid början och
slutet af en ordagrann anföring, företrädesvis då anförandet utgöres
af en eller flera meningar eller satser, samt ofta omkring enstaka ord
och uttryck (boktitlar, benämningar, ovanliga ord o. s. v.). Om framför
det anförda står ett direkt anföringsord, sättes äfven kolon efter det
senare. Ex. _Herr prosten talte: “Döbeln är en hedning.”_ _Arkitekturen
har blifvit kallad “en frusen musik.”_ _“Det är,” skref min bror,
“ingen olycka att vara fattig.”_
_Anm. 1._ Ett vanligt fel är att sätta anföringstecken omkring direkt
anföring, ehuru ordformer och satsföljd äro ändrade, nya ord tillagda
o. s. v. Man får ej skrifva: _Herr prosten sade, “att Döbeln var en
hedning;”_ men man kan skrifva: _Herr prosten sade, att Döbeln var “en
hedning.”_
_Anm. 2._ Ofta användes kursiv eller spärrad stil i st. f. eller jemte
anföringstecken.
=Bindetecken= eller =bindestreck= (- eller =) nyttjas i slutet af
raden, samt för vinnande af tydlighet och åskådlighet i vissa slags
sammansättningar. Ex. _General-fälttygmästare_. _Med- och motgång_.
_Fäderne- och möderne fränder_. _Samt- och synnerligen_. _Ref-orm_
(till skilnad från _reform_, förbättring). _Trä-lår_ (till skilnad från
_Träl-år_). _Vid 10-tiden_; _1800-talet._
=Uteslutningstecken= eller =apostrof= nyttjas vid mera ovanliga
uteslutningar af bokstäfver och stafvelser samt i några fall för
undvikande af förvexling, t. ex. _sa’_ och _sad’_ (sade), _så’nt_
(sådant), _sluta’_ (slutade), _re’n_ (redan; jfr. adj. _ren_), _se’n_
(sedan; jfr. adj. _sen_). I sådana ord som _ha_ (hafva), _har_
(hafver), _bli_ (blifva), _blir_ (blifver) o. d. behöfves intet
uteslutningstecken.
=Likhetstecken= (=) användes för att beteckna likhet i betydelsen
mellan siffror, ord eller uttryck. Vid uppläsning återgifves det genom
orden “lika med.” Ex. _3 + 4 = 7_, _Grammatika = språklära_.
=Accenttecken:= _akut_ (´), _grav_ (`) och _circumflex_ (^), nyttjas
i några namn samt i enstaka främmande ord, t. ex. _Eugène_, _Rhône_,
_idé_, _mystèr_, _dôm_. Ofta utelemnas numera dessa tecken.
=Paregraftecken= (§) nyttjas för att beteckna smärre afdelningar i
skrift (lagar, protokoll m. m.) Om två eller flera paregrafer afses,
nyttjas vid hänvisningar ofta två paregraftecken (§§).
Såsom =hänvisnings-= eller =nottecken= nyttjas _asterisk_ (*), _kors_
(†) eller _siffror_.
En stjerna brukas stundom äfven för att beteckna “född.” Ex. _Erik
Gustaf Geijer* 1783._ _Kors_ användes stundom för att beteckna “död.”
_J. E. Rydqvist† 1877._
=Omsägningstecken= (:×: eller :,:) nyttjas för att beteckna omsägning
eller omsjungning. Se t. ex. Svenska psalmboken 328 och 331.
=Et-tecken= (& = och) nyttjas mycket ofta i firmanamn och på skyltar
samt i annonser. Ex. _Jansson & Pettersson_ (i st. f. _Jansson och
Pettersson_). _Öl & Porter._ Stundom skrifves äfven _&c._ för _et
cetera_, men detta betecknas bättre med _etc._
=Förklaringstecken= (Ɔ) utmärker, att en förklaring följer. Vid
uppläsning kan det återgifvas med “det är,” “det vill säga,” “eller”
o. s. v. Ex. _Hela verlden (Ɔ hvarje sakkunnig) delar hans åsigt_.
Vanligen sättes förklaringstecknet, jemte förklaringen, inom parentes.
Det nyttjas sällan i svensk skrift.
=Särskilda skriftecken=, motsvarande hela ord och uttryck, nyttjas
i många andra fall. Sådana tecken äro siffrorna samt räknetecken +
(plus), - (minus) och % (procent) m. fl., vigttecken lb (skålpund), Llb
(lispund) m. fl., kalendertecken meteorologiska och geometriska tecken
o. s. v.
=Afdelningar= (=stycken=) i en skrift skiljas genom små tomrum i början
af hvarje styckes första rad och ofta, för att utmärka mera betydande
afdelningar (strofer o. d.), genom längre afstånd mellan sista raden
i ett föregående och den första i ett följande stycke. -- I dialoger
(samtal) böra de särskilda personernas yttranden begynna ny rad,
(stundom sättes tankstreck i början af raden).
=Sammansatta ords delning på två rader= bör, så vidt möjligt är,
ske efter sammansättningen, t. ex. _kyrko-herde_ (gerna _icke_
“kyr-koherde”). Äfven i andra dylika fall bör man undvika allt, som kan
förefalla stötande.
=Understrykning= (med ett eller flera streck) af ord eller bokstäfver
sker för att ådraga dem särskild uppmärksamhet. I tryck motsvaras
understrykningen af s. k. versaler (stora bokstäfver) samt spärrad
eller kursiverad stil.
Onödiga understrykningar verka störande i stället for upplysande. Sätt
icke en ensam rad, ännu mindre ett eller annat enstaka ord, på en sida.
Om användningen af skiljetecknen i engelska språket.
Hvad vi ofvan sagt gäller hufvudsakligen bruket af skiljetecknen
i svenska språket. I många fall öfverensstämmer detta med deras
användning i engelskan; men för tydlighetens skull lemna vi dock här
nedan några korta föreskrifter rörande interpunktionen i sistnämnda
språk.
Skiljetecknens (och andra skrifteckens) namn.
. Period. ̆ Short, or breve.
? Interrogation. š Diæresis.
! Exclamation. ^ Caret.
: Colon. “ ” Quotation marks.
; Semicolon. { Brace.
, Comma. *** Ellipsis.
-- Dash. ... Leaders.
( ) Parenthesis. ---- Ellipsis.
[ ] Brackets. * Asterisk.
’ Apostrophe. † Dagger, or obelisk.
- Hyphen. ‡ Double dagger.
´ Acute accent. § Section.
` Grave accent. ∥ Parallel.
^ Circumflex accent. ¶ Paragraph.
~ Circumflex, tilde. ☞ Index.
̄ Long, or macron. ⁂ Asterism.
Regler för användningen.
I. =Punkt= (The Period). -- 1) Punkt sättes vid slutet af alla
meningar, som icke utgöra frågor eller äro utrops-, önske- eller
uppmanings satser. Ex. _It rains._ (Det regnar).
2) Efter alla förkortningar. Ex. _Gen._ för _General_; _Dr._ för
_Doctor_; _U. S. Grant_ för _Ulysses Simpson Grant_.
3) Efter alla öfverskrifter, titlar, rubriker o. d. Ex. _Rules for
punctuating._ (Regler för interpunktionen). Efter siffror, som angifva
ordningen af sidor i en bok (= paginering), brukas icke punkt.
II. =Frågetecken= (Interrogation mark). -- Frågetecken sättes vid
slutet af hvarje direkt fråga. _Have you heard the news?_ _What are
your desires, your plans, your expectations concerning the future?_
(Märk att vid flera sådana frågor efter hvarandra frågetecknet sättes
endast vid slutet af meningen). Stundom insättes ett frågetecken inom
parentes i en mening för att tillkännagifva tvifvel. Ex. _His testimony
will be conclusive (?) for the defendant._ Frågetecknet utmärker här,
att författaren tviflar på, huruvida vittnesmålet kommer att blifva
afgörande eller icke.