Utrikesdepartementets mest obemärkte person gick in genom garaget, genom
en liten dörr, dold bakom en hög skräp, uppför en smal baktrappa, letade
sig igenom diverse krångliga korridorförhållanden, och stod till sist
framför en tapetdörr. Han lyssnade ett ögonblick, och då intet ljud
hördes tryckte han ljudlöst upp dörren och kikade in. I nästa ögonblick
slank han hel och hållen genom dörrspringan och stod inför
departementets mest bemärkte man.
»Ers excellens har kallat mig!»
»Ja, ritningarna äro färdiga, utförda på silkespapper såsom ni önskade
det.»
»Utmärkt!»
»Och det är ju onödigt att hos en så beprövad man som er inskärpa den
oerhörda vikten av att de komma fram till sin bestämmelseort?»
»Jag förstår fullkomligt den saken, ers excellens.»
»Dessa ritningar vore ovärderliga för den andra sidan.»
»Och de andra komma säkert att göra allt för att sätta sig i besittning
av dem.»
»Tror ni?»
»Men de skola misslyckas, ers excellens.»
Departementets mest obemärkte man tog ritningarna, som hans chef räckte
honom, och rullade omsorgsfullt ihop dem till en liten hård rulle, därpå
tog han en reservoarpenna ur fickan, skruvade av locket till
bläckbehållaren, stoppade dit pappersrullen, skruvade till locket och
stoppade pennan i fickan.
Departementets mest bemärkte man betraktade hans förehavande med
gillande.
»En god idé», sade han. »En utmärkt god idé. En reservoarpenna,
vårdslöst buren i fickan skola de aldrig misstänka!»
»Jag hoppas det, ers excellens. Det är vanligen de närmast till hands
liggande ställena, som aldrig bli undersökta, och min Watermans Ideal är
utan tvivel ett säkert gömställe. Om fem dagar skall jag enligt order
lämna papperen på vår legation i Kristiania.»
Och departementets mest obemärkte man avlägsnade sig på samma diskreta
sätt som han kommit.
* * * * *
Bergenståget hade redan dundrat mer än halva vägen till Kristiania, och
de resande hade redan hunnit tröttna på fjällscenerierna och ännu mera
på de evinnerliga snötunnlarna, som alltid kommo, när utsikten var som
mest intressant. Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och
annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike.
Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds
kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt
småsnarka i sitt hörn. Detta tycktes verka irriterande på den unga dam,
som var hans enda medresande i kupén sedan ett stojande sällskap
ungdomar av Bergens färskaste köpmanstyp avlastats i Finse. Elinor Glyns
senaste missroman tycktes inte längre ha samma grepp över hennes sinne
som förut, och allt som oftast smög hon en blick över bokens kant på
herrn mitt emot.
Han fortsatte fridfullt att dra sina timmerstockar.
Till slut lade den unga damen ned boken.
»Min herre...», sade hon.
Min herre svarade med en timmerstock.
»Förlåt, min herre...», sade hon igen.
Samma svar.
Då böjde hon sig fram. Hennes lilla vita hand vek snabbt och mjukt hans
rock åt sidan och tog en reservoarpenna, som stack upp ur västens
bröstficka, och ersatte den med en likadan, Watermans Ideal, senaste
konstruktion. Sedan försjönk hon åter i njutandet av Elinor Glyn.
Mannen fortsatte att snarka. Efter en stund reste damen sig tyst, tog
sitt pick och pack och bytte kupé.
Men hennes plats förblev inte länge tom. En herre med semitiskt utseende
hade då och då under resan haft ärende fram och tillbaka i korridoren,
och när han nu fann denna kupé tom med undantag av den sovande herrn,
gick han in och satte sig.
En kort stund lyssnade han till den andres snarkningar, så tog han upp
en reservoarpenna, Watermans Ideal, ur fickan. Hans svartkantade hand
dök snabbt in under den sovandes rock, och när den drogs tillbaka fanns
det fortfarande en penna i den. Med ett litet leende stoppade den
semitiske herrn pennan i fickan och lämnade kupén.
En liten stund senare vaknade den sovande herrn. När han fann sig ensam
i kupén stack han oroligt handen innanför rocken och kände på
reservoarpennan. Sedan tog han lugnad upp New York Heralds
kontinentalupplaga och fortsatte att studera den tills tåget närmade sig
Kristiania.
Då steg han upp, ordnade sitt bagage och gick ut i korridoren för att ta
på sig överrocken. Utanför kupén stod en herre, som artigt steg åt sidan
för att låta den andre passera, men tågets skakningar kastade dem för
ett ögonblick i famnen på varandra. De skildes om en sekund, med
ömsesidiga ursäkter, och medan den ene oförmärkt kontrollerade att det
fanns en reservoarpenna kvar i hans västficka, smög den andre med ett
belåtet litet leende en Watermans Ideal i sin ficka.
Utanför stationen tog den medelålders herrn med New York Herald en
droska och åkte direkt till sitt lands legation. Han gick rakt uppför
stora trappan och stod snart inför ministern.
»Nå, hur gick resan?»
»Utmärkt», svarade den resande och tog fram sin reservoarpenna. »Jag bar
hela tiden papperen på mig lätt åtkomliga för vem som helst med lite
företagsamhet, men fastän tre stycken konkurrerande agenter från andra
sidan voro i verksamhet för att få tag i dem, och fastän de ha en nästan
onaturlig förmåga att skaffa sig underrättelser om var man gömmer papper,
som de vilja åt, så anade de den här gången ingenting.»
»Var har ni papperen?» frågade ministern. »Här, innanför svettremmen»,
svarade den andre och räckte fram sin hatt.