Kyparen på stadshotellet P.A. Kvist älskade Ottilia Johansson, och
kyparen på Stora Hotellet J.A. Blomgren älskade också Ottilia Johansson.
Härmed är klaven given till ett av de dramer, som dagligen utspelas runt
omkring oss; om man sedan vill betrakta det som en fars eller en
tragedi, må vara vars och ens ensak.
Ottilia Johansson älskade både Kvist och Blomgren, den förre om
måndagarna, när han var ledig, den senare om torsdagarna som var hans
ledighetsdag. Dessemellan ägnade hon sig åt sina övriga beundrare, vilka
icke voro fåtaliga, vilket man kan förstå när man vet att Ottilia var en
söt flicka och arvinge till minst 20,000 kalla sekiner.
Bland dessa beundrare fanns det dock ingen, som gick upp emot Kvist och
Blomgren. Deras elegans, deras världsmannavana och trevliga sätt ställde
dem i en klass för sig själva, och om endast en av dem varit med i
tävlingen, fanns det intet tvivel om att han blivit segrare på
valplatsen. Men nu var det omöjligt för Ottilia att bestämma sig. Hon
fick, som sagt, nöja sig med att älska dem växelvis.
Kvist och Blomgren hade situationen fullkomligt klar för sig, och
älskade alltså inte varandra inbördes. För den övriga kåren av beundrare
hyste de, som sig borde, ett suveränt förakt. Men välvde mörka planer
mot varandra, och en vacker dag fick Kvist en idé, som gick ut på att
djupt förödmjuka rivalen. Nästa måndag steg därför han och Ottilia in i
Stadshotellets matsal och slogo sig ned vid ett av Blomgrens bord.
»Kypare!» ropade Kvist myndigt och knackade i bordet. »Förbaskat söl!
Hör hit för katten, vaktmästare!»
Blomgren kom blek men behärskad fram till bordet och bugade så litet han
vågade. Hans blick sökte Ottilias, men fann där ingen sympati, ty det
var måndag, och hon älskade Kvist.
»Dålig servering på den här krogen, skall jag säga vaktmästarn», sade
Kvist. »Men nu skall ni låta bli att dra benen efter er, annars skall ni
få se på annat.»
»Jag--», sade Blomgren.
»Tyst! Svara inte, drummel!» sade Kvist strängt. »Har ni något ätbart på
den här syltan? Ta hit några ostron och en hela gula änkan och låt det
gå undan.»
Blomgren försvann genom kyparnas dörr och lättade sitt sinne genom att
ge smörgåsnissen ett par orrar. Men knappast hade han lämnat sin
beställning vid kassan förrän en kamrat anlände med bud till honom:
»Dom knackar på fyran. Det är Kvist på Stora, och han lever som om han
ägde stan.»
Blomgren sväljde de vältalighetsblomster, som pockade på att få slippa
över hans läppar, och gick in.
»Hörnu vaktmästarn», sade Kvist och pekade på en nästan osynlig fläck på
bordduken: »Vad är meningen med att lägga en sån här lortig gammal
disktrasa på bordet där en _dam_ skall äta. Tag bort den genast,
_genast_ säger jag.»
Det blev en förödmjukelsens eftermiddag för Blomgren. Så hundsvotterad
hade han aldrig blivit förr, inte ens av den enklaste nybakade gulasch,
och när hans känslor tvingade honom att slå ut en halv såsskål över
Kvists smoking, tillkallades hovmästaren och han fick ovett från två
håll.
Men nästa torsdag stelnade Kvist av fasa, när Blomgren och Ottilia stego
in i Stora Hotellets matsal och slogo sig ned vid hans bord. Han visste
vad som komma skulle, och det kom. Den hundsvottering han på måndagen
utsatt Blomgren för var ett intet mot vad han nu själv fick genomgå. Och
Ottilia tyckte tydligen att det hela var roligt, ty ju djupare Kvists
förnedring blev, desto gladare skrattade hon. Det var ju torsdag,
Blomgrens dag.
Men när Blomgren utfört denna sin hämndeakt, gick han i bävan tills
måndagen, och hans dystra aningar gingo särdeles fullkomligt i
fullbordan. Kvist skändade honom ohyggligt, och blev så upplivad därav
att han kallade till sig hovmästaren och skändade även honom, samt
uttryckte sina tankar om hotellet i sin helhet på ett sätt, som i
tydlighet icke lämnade något övrigt att önska.
Blomgren rasade. Han kände sin vanmakt och måste då och då ute i kassan
stärka sig med en konjak, och detta gjorde han så grundligt, att han
fumlade när han skulle servera desserten.
Kvist upptäckte genast orsaken och kallade ögonblickligen Blomgren
»fyllsvin», ett skällsord, som han genom ett beklagligt förbiseende icke
förut kommit att använda.
Då kokade Blomgrens blod över.
»Sa du fyllsvin, din lille uppnosige bondfångare», röt han och grep
Kvist i kragen. »Var det fyllsvin du sa? Tag då den här, och den här--»
Och med kraftiga nävar gav han sin ärade gäst den ena sittopp'en efter
den andra, som ögonblickligen besvarades med ränta.
Matsalen kom genast i uppror. Hovmästare och kypare skyndade till och
skilde de kämpande åt. Kvist greps av starka händer, tvingades att
betala sin förtäring och slungades sedan ut på gatan, och Blomgren
följde strax efter.
Men hovmästaren tog chevalereskt hand om Ottilia, hjälpte henne på med
ytterkläderna och ringde efter hennes bror, som kunde följa henne hem.
På aftonen ringde källarmästaren på Stadt till kollegan på Stora
hotellet och relaterade vad som förefallit.
»Jag sparkade naturligtvis genast min drummel», sade han. »Vad tänker du
göra?»
»Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan
lugnande.
Men tre veckor senare eklaterades Ottilias förlovning med hovmästaren på
Stadt.