-- -- »J'allais épouser une Française; j'aurais choisi
un des premiers noms de la monarchie, c'était même là
ma première pensée, ma véritable inclination» -- --
_Napoléon_ (à S:te Hélène).
»L'amour doit être un plaisir, non pas un tourment».
_Mot de Napoléon._
Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga
Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig
och blek Edmée såg ut.
-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se,
vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge
henne.
Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt
annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade
blick. Laurette fick plötsligt en god idé.
-- Jag har en bön, Madame -- hon böjde sig fram på sitt graciösa,
vinnande sätt -- låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och
hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt _nytt_ ut
därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra
henne, tillade hon saktare.
-- Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket
kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och
Louis, och att det var Edmées skull.
-- Om faster tillåter -- började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette.
Bara att få komma därifrån var en lättnad.
Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick
genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste,
förde hon Edmée med hem i sin vagn.
-- Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon
till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge
kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig,
eller jag kommer kanske själv på en kort visit -- tänk att komma _hit_
på visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och
talade med lägre röst -- skulle du få något brev eller bud från Louis,
så låt mig veta det.
-- Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de
Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker
dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag -- hon
nickade sorgset, men med en viss självkänsla -- Edmée kunde ej träffa
många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som
jag gör.
Morgonen därpå -- så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera
hos Junots -- överraskades kommendanten över Paris av ett besök av
Förste Konsuln.
Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget
mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av
Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin
värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas
ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra
vid Isar.
-- Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men
Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra -- men satans
försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.
Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
-- Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och
tillade allvarligare:
-- Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För
ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och
Mantua.
-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till
din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen --
han knep skrattande Junot i örat -- när _du_ är det.
-- Min hustru är i sin salong -- hon har besök av en väninna,
Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej
låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.
Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några
förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot
-- som kände honom så väl -- av hans uppförande på balen hade dragit
vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i _allt_ fullständigt kunde
lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i
denna sak. Han sade lugnt:
-- Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag
_alltid_ har lust att träffa -- hon är förtjusande! Jag tror också, att
hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer
och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché
tror ju jämt -- men det är väl hans onda samvete, som slår honom -- att
faran skall komma från _den_ kanten.
Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting,
när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette,
som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens
första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne.
Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne,
men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.
-- Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig
en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan
jag var så hög som så -- hon visade med handen -- och umgåtts dagligen
därhemma!
Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att
hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom
tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin
väninna:
-- Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos
damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har
kommit till din man -- emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk
luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän -- du tillåter nog?
Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.
Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot
blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone »vänta ut honom».
Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med
Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i
rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på
värdinnan:
-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General
Bonaparte önskade tala med henne.
-- Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i
mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan
balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang
upp.
-- Nej, nej, Madame -- stör henne då inte! Låt _mig_ gå in -- jag har
blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?
Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet
och drog -- liksom av tanklöshet -- dörren igen efter sig. Junot och
hans hustru sågo på varandra.
-- Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet
förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade --
Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong.
Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette -- tillade han
litet efter -- han skulle icke tycka om det.
-- Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet
ironiskt.
-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma
strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en
gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter
antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen
i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett
smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På
grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp
sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna
och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren -- hon _kände_
dem -- reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena
handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan
håret -- huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt
hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och
trädde in.
Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula
djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen
med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot
dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett
kyrkfönster, när solen skiner.
Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han
hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt
ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde
den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.
-- Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så
länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som
en page för en drottning -- det är en roll, som jag aldrig hade
tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du höra
mig.
Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra
läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande
rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt,
smekande, ett finger över hans läppar.
Deras ögon möttes -- leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och
satte sig på löjbänken vid hennes sida.
-- Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes
händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort -- i morgon
kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du
vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog
att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna
bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är
i stånd till -- bunden som jag nu är till händer och fötter. -- Det flög
en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes
händer. -- Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet
från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig
och utsatt än nu -- det _måste_ den, förstår du, innan jag utan fara
törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden -- och jag lovar
dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du.
Vågar du? Du måste besluta dig _nu_ -- blint anförtro mig din framtid,
jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte
_nu_ -- ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna
halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och
handling friat till dig, Edmée -- nu eller aldrig måste du ge mig min
lön.
Edmée såg upp -- hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa,
blida allvar.
-- Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så
skall ni gå och icke älska mig mera?
-- Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger
det tusen gånger, brast han ut. Edmée -- vad tjänar detta till? Du vet,
att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit
dig -- den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången
du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara
dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat?
När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick
han ser henne, som jag dig, så... Du _måste_ älska mig, du kan icke
annat, och jag _måste_ vinna dig.
Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror -- när hon
stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt
in i hans. -- Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall
veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går
till dig. Jag...
Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes
läppar.
-- En drottning är du, viskade han hänförd -- så kallade jag dig i min
själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne
och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva.
-- Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt,
själaglad in i ögonen. -- Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är
min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den
kommit, just som jag önskade den -- nu, då min hjärna är full av planer,
mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan
äntligen börjar röjas en smula framför mig.
-- Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i
dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är
viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att
tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru -- som för resten skall ha tack
för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att
intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på
mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig
in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er
skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.
De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans
armar och gick fram till fönstret. -- Vad är det? ropade Förste Konsuln
skarpt.
Junot kom in -- det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga
önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée,
som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade
avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att
låta honom bliva i denna tro.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till
all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor --
trots Fouché -- höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog,
att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på
balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om
chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig
och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det
kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm
fröken (»_une si haute et puissante dame_»), när hon själv säger det.
De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och
vände sig om -- hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och
förstod strax alltsammans.
Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han
såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt
pojkaktigt därav -- glad och segerstolt, som han kände sig. -- Er vackra
väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst
karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame
Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är
rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.
Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan
Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.