X.

»Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!»

_Mot de Napoléon._

Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon

hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och

vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt

tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon

kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt

utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han

strax gick rakt fram till henne.

-- Min mor, sade han med sin vanliga röst -- blott Edmée kunde höra, hur

tvungen den lät -- vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena

med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.

Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som

alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon

långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning -- också hennes

modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis' röst, och när

hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans

ansikte.

Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par

slag över golvet utan att tala -- Edmée märkte, att han kämpade för att

behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot

henne och började trumma med fingrarna på skivan.

-- Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London --

för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! -- Han

skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet.

-- Jag har order att lämna Paris ännu i dag -- Bonaparte har bråttom!

Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland

silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.

Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över

bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.

-- Vet du om det? -- nästan väste han henne in i ansiktet. -- Var det

_det_ du talade med honom om i går?

Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet

hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.

-- Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.

-- Å, nu genomskådar jag allt -- alltsammans! -- Han sjönk ned med

händerna för ögonen, förtvivlad. -- Han har trängt sig in till dig --

vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu -- nu är det

ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon,

som intet har sett? Eller rättare: jag har icke _velat_ se det -- det

förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den

världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade

slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina

glupska ögon! -- Hans röst slog över i ironi. -- Man måste tillstå, att

vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort

med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att

han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som

jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle

trängt mig in till dig -- han gick helt nära intill henne och grep henne

hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle

ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan -- jag

känner dig -- hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne

förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest

ur landet -- och när _mitt_ barn föddes, skulle du älska mig. Varför

gjorde jag det icke? -- Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände

sig bort med handen för ögonen. -- Jag visste icke då, att man blott gav

mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle

ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän -- hans röst steg i

styrka -- till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet

-- och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och

samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna,

äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta

adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!

Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt

nedslagna.

-- Men jag reser icke, hör du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om

karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa

skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne

korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under

fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar -- ingen man i

kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig -- jag

stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans

stämma var full av spotskt hån -- ifall hon ännu _har_ någon!

Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar

krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.

-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar,

det rör mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot

honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de

bara, starka armarna i kors under bröstet -- att varken du eller någon

annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut

genom ett råtthål.

-- Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La

Feuillade -- en Bonapartes frilla!

Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. -- Spar dina skymfande ord,

Louis -- jag är icke det du menar.

-- Men du _blir_ det -- i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.

Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon

svarade:

-- Hans vilja är min.

Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med

huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och

sparkade till stolen, så att den föll i golvet.

-- Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu

räddas, så _skall_ du räddas -- med eller mot din vilja.

-- Hör, vad jag nu säger, Louis. -- Hon trädde fram till honom och lade

kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. -- Du talar icke med

ett barn. _Mot_ min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt --

och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd -- låter jag

general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är

betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på

spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt,

förmår du intet.

Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt -- till och med

nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis

tillhörde, hade lärt att _tänka_ -- att resignera och att gräma sig. Han

stod stilla -- plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep

henne om bägge armarna.

-- Men om jag _ber_ dig, Edmée -- om jag tigger dig i vår släkts, i din

fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig -- tusen gånger mer än han

älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda

av alla kvinnor -- min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår

framtid för en nyck av tyrannen -- följ mig, spara dig själv för skam

och ånger.

Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med

tårar -- hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang

upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.

-- Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.

Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på

huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.

-- Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig

ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och

alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen.

Tänk efter ännu en gång -- livet är så långt och trist.

Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från

de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:

-- Döden kan man alltid finna.

Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände

vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla -- liksom tvekande

-- så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.

Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både

klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den

av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt;

hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den

inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han

sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika

under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors

förhoppningar -- att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med

oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid

alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp -- Edmée _ville_

icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att

hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som

han fruktade skulle drabba henne -- i bitter svartsjuka, vrede och trots

uppgav han henne.

Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i

diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till

England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu,

efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en

annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar

sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i

allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade

dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella

svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln,

och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att

undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga

raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade

och sönderslet honom till ingen nytta. Han _måste_ i alla fall resa.

Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt

fotfäste -- och det _ville_ han icke, han visste alltför väl, vad det

ville säga -- måste han resa, det fanns ej något alternativ.

Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor

och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée

skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen -- hon ville ej se honom

mer.

Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan,

då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot

vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande

röst -- då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig

upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt

oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför

trapporna.

Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg

hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket

vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte

henne på trappavsatsen.

Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som

allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte

honom.

-- Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!

Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde

Edmée hans stolta, sorgsna blick.

-- _Kan_ jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära

i sticket. Jag föraktar mig själv -- och dock, jag har intet val! Du har

låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg,

att det är hopp, att du _själv_ vill kämpa -- och jag stannar ännu och

trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än

något annat.

Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. -- Där _är_ intet hopp,

Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.