Jag gick och tänkte på vad jag skulle skriva just här. Det är nu så med
mig, att jag tänker bättre, då jag går. Måhända är det annorlunda med
andra. Måhända andra tänka bättre, då de sitta eller ligga. Nu slår mig
en tanke: De som endast kunna tänka, då de åka bil eller då de ätit en
festmiddag ha det säkert svårt just nu. Måhända är det därför som så
mycket förefaller tanklöst här i landet just nu.
Jag gick alltså och tänkte. Jag gick på Strandvägen och det var mitt på
middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte
jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som
jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman
är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar
mig.
Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
-- Hur mycket har du magrat? sade Hesselman.
-- Ja, sade jag, jag har magrat.
-- Hur mycket har du magrat, sade Hesselman.
-- Två kilo.
-- Det var inte mycket.
-- Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag
kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte
beräknat.
-- Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara
i sommar?
-- På Gripsholm, sade jag. Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken
och torn och vallgravar. Och du själv?
Hesselman svarade med ett rätt underligt leende:
-- Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar.
-- Hur så?
-- Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle
leva längre än till mars.
Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss. Jag såg
Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade:
-- Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni.
-- Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat
honom nu i 2 månader -- men jag vet inte hur det går i sommar.
-- Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut!
-- Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till.
-- Det går nog bra ska du få se! Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte
jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en
annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina
goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle
bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre. Här har jag
gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill
ge all min vänlighet.
Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt
mer. Även till djuren.
Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok.
Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under
alla årstider. Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller
sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar.
Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara
glädje.
På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick
mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare. Han
gick med höger bakben och framben på en gång och strax därpå tog han
till vänster fram- och bakben. Jag tänkte:
-- Det här är en farlig plats för dig, käre ekoxe. Du kan när som helst
bli överkörd av en vagn. Kanhända sitter det en ekko med kalv och väntar
på dig och kommer du inte hem, så är det kanske för att ett hjul gått
över dig.
Så tog jag en pinne och lyfte ned ekoxen i diket. Men han kröp upp på
vägen igen. Jag lyfte ned honom på nytt. Han kröp upp igen. Mitt på
vägen.
Då förstod jag att han ville offra sitt liv. Och då lät jag honom vara.
En trilsken ekoxe får man ingenstans. Måhända äro förhållandena bland
ekoxarna sådana nu för tiden att de icke anse sig ha något att leva för,
att de med berått mod gå ett kärrhjul till mötes. Vad vet jag.
Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag
fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att
vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att
hon skulle dött i mars.
Vi hälsade och stannade.
-- Ni har magrat, sade fröken Anstrin.
-- Ja, sade jag, jag har magrat.
-- Hur mycket? sade fröken Anstrin.
-- Sjuttiofem kilo.
-- Det var förfärligt! Hur mycket vägde ni förut?
-- Åttiofem.
-- Då väger ni ju bara tio kilo nu -- det förstår jag inte.
-- Nej, jag förstår det inte själv. Men jag mår mycket bra. Jag är i god
form. Man skall för resten vara mager. Kom ihåg att det finns inga feta
hundraåringar.
-- Nej, det är sant, sade fröken Anstrin, men det finns väl inga magra
heller.
-- Jo, två -- Frippe och v. Essen. Det vill säga Frippe är egentligen
120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55.
-- -- --
På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar
ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade.
-- Kommer ni till Storön i sommar?
-- Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där.
Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön.
-- Besynnerligt. De äro ju hyggliga karlar.
-- Ja, mycket, men jag har stört friden. Det hände förra midsommaren.
Jag bodde i gubben Malms stuga och på midsommarafton bjöd jag prästen
och klockaren på en liten fest i all enkelhet. Den räckte till morgonen
därpå -- nätterna äro ju så ljusa den här årstiden. När gästerna skulle
tåga hem, fick jag för mig att ett litet bad inte skulle skada. Men
vattnet var för ljumt i Kyrkviken, varför vi seglade ut på havssidan med
min kutter. Prästen och klockaren fingo var sin ända och släpade efter
båten. De fingo en uppfriskande dopp men plötsligt fick jag en idé, lade
om rodret och gick rätt upp i Kyrkviken med hela prästerskapet på släp.
Det ringde i kyrkklockorna och allt folket som gick till kyrkan blev
vittne till prästens och klockarens underliga seglats upp i viken.
Vattnet forsade om deras vackra kroppar och då och då talade de till mig
på ett språk som inte passade på en midsommardagsmorgon. Med
klockringning till.
De fingo klä på sig på bryggan under kyrkan och i den intresserade
menighetens åsyn. -- -- --
Men jag får inte bo på ön. Jag har stört friden.
-- Det är synd, sade jag, ty det är en härlig ö. Och så tänkte jag:
-- Där fick jag en historia alldeles gratis och en midsommarhistoria
till. Kors, så underligt!
[Illustration]