-- Kan ni tänka er, sade den unga damen, som visste hur allt hade gått
till, kan ni tänka er, hur han behandlade sin egen hustru efter
operationen! Något hänsynslösare kan man knappast tänka sig. Han var
nyss opererad -- det hade tagit 2 timmar alltsammans och alla voro vi
mycket oroliga. Han låg där och hade just vaknat ur narkosen då hans
stackars hustru, som lidit så mycket för honom, sakta går fram och
klappar honom på kinden. Vet ni vad han gör? Jo, han öppnar ögonen och
med fullt hörbar och tydlig stämma säger han:
-- _Jag vill inte bli klappad!_
Kan man tänka sig något mer hänsynslöst! I månader har hustrun oroat sig
och vakat dag och natt för hans skull och så får hon denna vackra
belöning, då hon av gott hjärta går fram och smeker honom!
Ingen sade något i sällskapet utom en herre, som lugnt frågade:
-- På vilket sjukhus ligger han?
-- På Vita Korset -- hur så?
-- Därför att jag vill så gärna, när han blir litet bättre, skicka honom
ett telegram och uttrycka min djupa förståelse av hans handlingssätt.
-- Ni är en hård och kall människa -- som de flesta män, sade den unga
damen.
-- Nej, svarade mannen, men jag låter mitt hjärta uttrycka sig på rätt
ställe och vid rätta tillfällen. Det finns ingenting som vi män avsky
mer än att bli kyssta och smekta när vi inte önska det. I allmänhet tror
jag inte att det passar oss med kärleksorgier då vi ligga nyopererade i
en sjukhussäng. Var kyss på rätt tid och rätt tid för var kyss.
-- Ni är ju gift, sade den unga damen, jag beklagar er hustru!
-- Det är onödigt. Hon beklagar sig inte själv. Hon visste redan från
början hur det skulle vara med kärleksbetygelserna. Jag tror att det är
den kunskapen som är grunden till vår lycka. Jag prövade henne en gång.
Jag gav henne en kyss då hon vaknade och en till middagen och en till
kvällen. Efter en vecka sade hon, att hon var trött och ville fara bort
och vila sig. På sträng tillfrågan erkände hon sedan, att hon trodde att
jag bedrog henne. Hon hade hört att män, som voro alltför vänliga mot
sina hustrur, alltid bedrogo dem. Nu är hon säker på mig i det
avseendet.
-- Men då ni var ung och kär, var ni då lika klok och kall?
-- Nej, det var jag inte, men så blev det också därefter. Vem glömmer
någonsin den första kyssen? I månader drömde jag om min innan den
slutligen gick av stapeln. Det var en vinterkväll och jag tog farväl av
henne utanför hennes port. Vi talade om allt utom det vi båda tänkte på.
Och så, plötsligt, tog jag henne om halsen och kysste henne på näsan.
Det blev aldrig mer, ty dagen därpå skildes våra vägar för evigt. Hade
jag då varit lika tekniskt bildad som nu borde alltsammans gått till på
annat sätt. Efter många år råkades vi igen, men då var hon gift med en
karl, som såg ut att inte bara kyssa henne på näsan.
-- Kysser ni heller aldrig edra barn, sade den unga damen, som envist
höll fast vid ämnet.
-- Jag kan inte påminna mig att jag gjort det någon gång. Jag är rädd
för att mina pojkar skulle tycka att jag vore löjlig om jag ens
försökte.
-- Men er dotter?
-- Jag kysser inte heller henne. Om jag vill visa henne litet vänlighet
så vänder jag upp och ned på henne och klappar henne i stjärten tre
eller fyra gånger. -- Då förstår hon att vi äro goda vänner. Men kyssas
göra vi aldrig.
Jag skall berätta en liten händelse. En gång var jag på middag hos en
högre ämbetsman, en allvarlig herre, som bjudit mig på middag för att se
hur jag såg ut inuti. Middagen var så tråkig den kunde vara. Då den
äntligen var slut, gick värdinnan fram och kysste sin man och sedan
gjorde alla barnen detsamma. Den allvarlige mannen och fadern såg på mig
med en blick som sade: så lycklig är jag i mitt familjeliv -- hur har du
det?
Nå, vi drucko kaffe och jag stannade i huset ett gott stycke in på
aftonen, ty jag hade för tillfället ingen annanstans att ta vägen.
Husfadern satt i en länstol och då klockan slog tio, såg jag, att han
stelnade till som väntade han något. Det kom. Det var hustrun. Hon gick
fram till länstolen, böjde sig ned, kysste sin make på pannan och sade
god natt. Efter en stund kom äldsta sonen, han var 20 år, och upprepade
ceremonien. Så kom en yngre son, en äldre dotter, en ännu yngre son och
en ännu yngre dotter. Allesammans kysste på pannan och alltsammans
skedde mekaniskt utan känsla eller övertygelse och utan smackande
biljud. Men alltsammans äcklade mig. Slutligen kom en ung flicka, som
jag inte sett förut, jag hörde sedan, att hon var en avlägsen släkting
som bodde i huset. Hon kysste också värden på pannan ehuru med tydlig
motvilja.
Då reste jag mig och sade god natt.
-- Skall ni redan gå, sade värden.
-- Ja, sade jag, jag förmodar att även pigorna och portvakten och
hisspojken ska komma in och kyssa er i pannan och jag tror inte att jag
nog allvarligt skulle kunna klara det ögonblicket.
Vi umgås inte vidare. Nej, man skall inte gå till överdrift med sina
kärleksbetygelser och man skall heller inte planlägga dem i förväg. Låt
dem komma spontant och i rätta ögonblicket.
Jag kände en gång en ung nygift man som en afton kom hem till sin
hustru. Hon tog emot honom klädd i päls men för övrigt rakt ingenting.
Pälsen smög sig mjukt och varmt kring hennes unga vackra lekamen. En
lång tid efteråt kunde mannen icke tänka på denna underbara afton utan
att bli varm och aldrig undrade han över hur hustrun kommit på denna
raffinerade idé. En del kvinnor äro ju så uppfinningsrika. Så man hinner
inte undra över dem.
Så en afton, var mannen på sitt kontor. Han ringde hem och pratade med
sin hustru.
-- Kommer du snart hem, sade hon.
-- Ja, snart -- tar du emot mig? sade han.
-- Kom, sade hon.
-- I päls? sade han och skrattade.
Då ringde hon av.
Då mannen skulle lämna sitt kontor, ringde det i telefonen och mannen
fick ett kort meddelande om att han på dagen förlorat 50,000 kronor på
börsen.
Inför detta glömde han alltsammans. Både hustrun och pälsen. Men han
gick hem.
Då han kom till porten, mindes han plötsligt telefonsamtalet med
hustrun. Han hade satt nyckeln i låset, men han tog åter ut den, stod en
stund stilla i tankar och gick sedan och lade sig på ett hotell.
Det blev alldeles tyst i sällskapet. Så sade en herre, sannolikt för att
bryta en pinsam stämning:
-- Det måtte ha varit före kriget -- nu äro hotellen ju så överfulla att
man måste tinga rum flera dagar i förväg.
-- Ja, det var före kriget, svarade berättaren.
[Illustration]