-- Ä Ida kommen också?
-- Nej, hon kommer efter med matkorgen.
Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men
han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar.
Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt.
Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i
ansiktet. Om han kunde få Edgar -- -- -- Om den kunde bli hans,
_riktigt_ hans -- -- -- så att han kunde säga om den: _Edgar är min_.
Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort,
någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens
gränser. _Edgar hans!_ Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa!
Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa,
Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var
han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga -- -- --? Nej, det
gick inte. Han skulle aldrig få Edgar -- -- --
Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags
lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en
cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.
Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet.
Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans
kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han -- -- -- Vågade
han -- -- -- Nej, inte nu, inte ännu -- -- -- han ville inte fråga
_just nu_, och få nej -- -- -- Det var _skönt_ att kunna tro, att
kanske, _kanske_ Edgar _kunde_ bli hans. Han måste vänta och fråga.
Plötsligen stannade han mitt på golvet.
-- Pappa, sade han, snälla pappa -- -- --
-- Ja, vad är det du vill, kom det från tidningen.
Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och såg ned. Hans
fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjärta klappade hårt. Nej, han
vågade inte. Inte ännu.
-- Ska du inte snart knalla dig av i skolan?
-- Jo-oo -- -- --
Han började åter gå av och an på golvet och stannade på nytt. Nej, nu
_måste_ han.
-- Säg, pappa, snälla pappa -- -- --
Nu såg hans far över tidningen:
-- Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk
höna.
Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till
sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben.
-- Pappa, snälla pappa, viskade han.
-- Kläm ut med vad du har på hjärtat!
-- Pappa, säg, får jag -- -- --
-- Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.
Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett
enda flämtande andetag kommo orden:
-- Får jag Edgar?
Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns
guldrevärer.
-- Vad ska du göra med den?
Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för
mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.
-- Pappa, ja ska vara _så_ rädd om den. Ja ska leka med den _så_
vackert. Ja ska _aldrig_ tappa den i golvet. Ja lovar, pappa -- -- --
-- Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar.
Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg
upp:
-- Ja _lovar_, att ja ska vara så snäll mot den -- -- --
-- Tja, ta den då!
Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns
ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet.
Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad.
Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg.
Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös
gråt.
-- Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke?
-- Ja ä -- -- -- ja ä så -- -- --
Mera kunde han inte säga.
* * * * *
Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid
underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre
grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den
var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där
benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande.
Den blev den Underbara Hästen.
Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade
hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur
den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den
omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de
tankar, han sände den från skolan.
Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en
levande hästs behov och egenskaper. Den stod -- eller rättare sagt låg
på sidan -- i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda
mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och
den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade
Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården.
Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i
våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och
med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till
hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan.
Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en
del frågor.
-- Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon
och vagn. Duger inte de längre?
-- Ja, men pappa, _förstår_ inte pappa -- -- --
-- Förstår vad?
-- Jo, snälla pappa, _förstår_ pappa inte -- -- --
Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att
förklara, han tvinnade fingrarna om varandra:
-- Ja, men _förstår_ pappa inte -- -- --
-- Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där.
Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan
han hunnit få upp dörren, ropade han:
-- Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren.
-- Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar.
Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek:
-- Pappa har sagt -- -- --
-- Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika!
Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan
om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde
långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan,
som var mjuk som gräs.
För den utomstående var hela hans förhållande till den stympade
gipshästen en förvirrande blandning av den påtagligaste realism och den
spindelvävstunnaste fantasi. Till och med hans far började bli
intresserad av leken, av att följa dessa språng mellan de strängaste
verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av
matematiker sökte han komma underfund med lagarna för dessa
förvandlingar. Men de förblevo honom outgrundliga.
* * * * *
Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hästen,
till dess andra ting fångat hans intresse, om han ej anförtrott sig åt
Göran.
Han hade blivit särskilt god vän med denne Göran, därför att Göran var
en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Därmed är ej sagt, att
förhållandet dem emellan alltid var det bästa. Olyckan låg däri, att
Görans far var kapten, medan Stellans endast var löjtnant. Görans far
kunde alltså sätta Stellans far i arresten. Detta var smärtsamt i och
för sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som världens
mäktigaste man. Och bitterheten ökades, ännu mera av den anledningen,
att Göran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med följande
hotelse:
-- Ja, men min pappa kan sätta din pappa i arresten.
På detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrånkomligt. Det
fanns ingenting annat att göra än att ge Göran rätt. Han var den
överlägsne -- -- --
Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat:
-- Ja, det är nog rätt, men när jag också blir kapten, kan Görans pappa
inte sätta mig i arresten längre.
Detta hade Stellan inte tänkt på.
-- Hur länge dröjer de till dess?
-- Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs
eller det blir krig.
Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade
honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting
att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad.
Till slut sade Stellan:
-- Ja, där ser du själv.
Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom
bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade:
-- Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i
arresten, för då ä din pappa bara kapten.
Stellan stannade:
-- Vem har sagt det?
-- Det har pappa själv sagt vid frukosten.
Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var
svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra
förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet?
Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en
handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han
verkligen var.
Slutligen kastade han stenarna från sig, rätade upp sig och sade:
-- _Ja, men du skulle se min häst!_
Ögonblicket efter stod Göran vid sidan om honom:
-- Har du fått en ny häst?
Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rätade han upp sig till
hela sin längd.
-- Ä de en gunghäst?
-- _En gunghäst!_ Va skulle ja mä en ny gunghäst, ja som redan har en,
som ä så fin! _Nä du!_
-- Va ä de då för en häst då?
-- Den ä vit, _alldeles vit_.
-- Ja, men ä de -- -- --
-- En sådan häst har du _aldrig_ sett.
Men nu slog Göran från sig med båda händerna. Och så skrattade han
skadeglatt:
-- Ah, du bara ljuger. Dä ä inte din. Dä ä din pappas.
-- Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun
å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den
åt mig själv häromdan.
-- Var ä den?
-- Hemma.
-- I majorens stall?
-- I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va.
Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel:
-- Hör du, Stellan, får jag se på den?
Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen
av triumfen:
-- Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska
sätta min pappa i arresten.
-- Ja men, ja ska _aldrig_ säga dä mera. Ja _svär_ att ja _aldrig_
-- -- --
I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom
porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade
eller svarade.
Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på
samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant
Emilie pekpinnen i katedern och ropade:
-- Göran! _Vill_ du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för?
Göran räckte upp sin hand:
-- Tant, tant -- -- --
-- Vad är det?
-- Dä ä Stellan.
-- Vad är det med Stellan.
-- Jo, Stellan, han har en häst -- -- --
-- Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i
skamvrån bums.
Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte
upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod
han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i
förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången
_såg_ han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den
förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den
kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade.
Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med
Göran. Nu var det slut med Edgar.
Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt
och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt
hemligheten från sig: _Göran ville se hans häst!_ Vad skulle han svara?
Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det
var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig
åt?
Han kände sig plötsligen trött på _allt_! Tanken på att vara borta,
alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan
började forma sig inom honom -- -- --
Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig
undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den
förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom
följde andra pojkar.
Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare
bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig
skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle
alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?
-- Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, _aldrig_
ska säga att pappa -- -- --
Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej
stå alldeles svarslös:
-- Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du _visst_ de!
Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare
öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig
åt?
Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och
viskade i hans öra:
-- Kom mä mig, så går vi för oss själva.
Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och
sågo på.
Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran:
-- Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja _svär_, att ja aldrig ska
säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.
Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder.
-- Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.
Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för
Stellan.
-- Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta!
Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände
sig bort från honom och bara grät.
Och så ringde klockan på nytt...
Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar.
Hur skulle det sluta?
Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant
Emilie slog med pekpinnen i bordet:
-- Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån _bums_! Marsch!
Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och
ställde sig i skamvrån.
-- Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut!
Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen.
-- Vad är det nu med Göran? Jag har aldrig sett såna ungar som ni är i
dag!
Göran viftade ännu ivrigare.
-- Vad _är_ det då?
-- Jo, tant, Stellan han gråter för att ja vill se hans häst och för att
ja har sagt att pappa kan sätta hans pappa i arresten.
Tant Emilie slog pekpinnen i katedern:
-- Göran ska vara tyst! _Ögonblickligen!_
-- Ja, men -- -- --
-- Nu går Göran ut!
Göran försvann långsamt.
Spänningen i salen var oerhörd. Man vred och vände på sig.
-- Stilla, stilla, barn!
Äntligen kom lektionen åter i gång.
Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och
det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det
skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna
skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta,
försvunnen -- -- --
Och klockan ringde till nästa rast.
Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i
häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen:
-- Du _ser_ ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska
både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska
du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara _ja_! Ingen
å di andra. Bara ja, förstår du.
Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet.
Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg
fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan
visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul
som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den
hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga
att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en
sådan häst. Han var _alldeles_ säker på, att om han bad riktigt vackert,
skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran,
att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst
en gång varit, då han var i Göteborg.
Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske
han i alla fall skulle kunna klara sig -- -- --
Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var
Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran
och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och
konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds
karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en
massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen.
Men han svarade:
-- Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte.
De följde honom ända till hans egen port.
Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem
längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på
Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så
tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något -- -- -- Han hade
förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran
Och velocipedhästen som ingenting.
Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på
hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att
leka med -- -- --?
Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte
han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den
sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta.
Han tyckte, att om bara Göran kunde _förstå_ detta, om han bara kunde
_förklara_ för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå
-- -- -- Om han bara _förstod_, _riktigt_ förstod, skulle han kunna ta
honom med sig hem och visa hästen.