Sällan har Sverige varit så nära att försvinna ur de fria folkens krets
som i början af sommaren 1743.
Ryssarne, som tagit Finland och Åland, hotade därifrån hufvudstaden. I
flere landsorter hade uppror utbrutit. Förd af sina rotesoldater hade
dalallmogen i stora flockar tågat nedåt landet, för att, likt sine fäder
under Engelbrechts, Sturarnes och Gustaf Wasa’s dagar råda med i
riksstyrelsen. Kungen var overksam, man kunde nästan säga liknöjd.
Hufvudstadens fattigare invånare voro uppretade mot generaler och
rådsherrar och väntade endast att dalfolket skulle intåga för att börja
sköflandet af de mera välmåendes bostäder. En stor del af ständerna var
köpt med danska ministerns korruptionspenningar. Dueller och slagsmål på
källare och kaffehus hörde till ordningen för dagen.
Folket flydde från skärgården för att undkomma ryssarne och från staden
till skärgården för att undkomma de framryckande dalkarlarne. Men
ryssarnes och dalkarlarnes framryckande väckte på långt när icke en
sådan uppmärksamhet som underrättelsen om befrielseförsöket af general
Buddenbrock. Det ena ryktet vidunderligare än det andra spreds öfver
staden. Så berättades det att en stor sammansvärjning, utgrenad öfver
hela landet, som skulle hafva till ändamål att öfverlämna det åt ryssen,
hade blifvit upptäckt. En af de sammansvurnes ledare, visste några
berätta, var redan fängslad. Han hade likväl dött innan man hunnit föra
honom till Rosenkammaren. På den beskrifningen, som lämnades
stadsgevaldiern med mycken omständlighet, kunde man förstå att mannen
icke kunde vara någon annan än Bisot, som fått denna spioners vanliga
bane.
Under dessa oroliga dagar förelades general Buddenbrocks dom till
ständernas stadfästelse. Få voro de, som ägnade de digra protokollen
någon ingående granskning. Och när dagen kom höjde sig därför ingen röst
mot kommissionens dom. Det var nödvändigt för hattpartiet att för egen
själfbevarelses skull offra honom så att folkets vrede därigenom måtte
kunna stillas. Med de oskyldiga generalernas blod skulle de andar
besvärjas, hvilka partiets ledande män i lättsinnigt öfvermod på sin tid
framkallat utan att äga makt att styra dem.
Det var några dagar efter sedan domen blifvit stadfäst. Generalen, som
nyss stigit upp från middagsbordet, gick åter och fram på golfvet.
Familjens öfriga medlemmar hade aflägsnat sig utom Ulrika, som med
stigande oro betraktade faderns grubblande anlete, däri sorgen för
hvarje dag tecknade nya fåror.
»Sur mon honneur», sade Meijersdorff, då han öfvertalade honom att lämna
ifrån sig sin brefväxling med Gyllenborg. »Sur mon honneur skall icke
generalen snart få röna den mest gynnsamma verkan af dessa dokument.»
Kommissionen hade emellertid haft en annan åsikt. De rörde, dessa bref
viktiga utrikes förbindelser, hette det, hvilka borde hållas hemliga.
Icke häller ständerna kunde därför få del af dem. Generalen hade sålunda
blifvit beröfvad och undanhållen sitt enda skyddsvapen.
Inför Sveriges samlade ridderskap hade hans maka och barn på knä
bönfallit om nåd, icke om nåd från dödsstraffet, utan om nåd för
krigaren att få dö krigarens död. Efter att hafva ägnat fyratio år af
sitt lif åt fäderneslandet, tyckte de icke utan sorg, kunde väl hans
förmenta felsteg sonas utan att han i döden skulle vanäras med mördarens
och falskmyntarens bila. Men prästerna sade tvärt nej! De togo försteget
framför de andra stånden när det gällde att neka denna själfskrifna rätt
för en gammal karolin.
Ännu sväfvade man i ovisshet om utgången i de andra stånden. Upptäckten
af de unga männens sammansvärjning och hålet på muren intill
nästgränsande hus hade medfört en strängare bevakning, hvarigenom
underrättelserna från världen utomkring blifvit ofullständigare.
»Henrik får icke besöka oss mer», sade Ulrika, brytande tystnaden.
»När kom det förbudet?» frågade generalen och stannade tvärt.
»Dessa herrar Lagercrantz och hvad de heta för något», inföll
friherrinnan häftigt, som inkom i det samma, »äro i stånd till allt. – I
dag på förmiddagen, kom en af de där herrarne och tillsade Henrik arrest
för två dygn, utan att uppgifva någon orsak. Han får icke mottaga besök
och en af de där unga officerarne från landet, som Lagercrantz dragit
upp, sitter hos honom hvarje ögonblick.»
»Han har kanske varit något oförsiktig ... sagt något förfluget ord om
denna s. k. friheten.»
»Henrik har icke nämnt det minsta därom för mig», inföll Ulrika.
»Nej det skall vår Herre veta att han varit tyst som muren», sade
friherrinnan. »Under sista tiden har han icke sagt ett ord om sina
hemligheter. – Det hade dock icke varit mer än tillbörligt att inviga
oss i förtroendet om de räddningsplaner i afseende på dig, som äro å
bane.»
»Tro icke så barnsligt, Magdalena», svarade generalen bittert, »som att
någon skulle vilja våga något för en gammal giktbruten krigare som jag.»
»Du är likväl af långt ädlare blod, min vän, än alla dessa skräflande
riddarhusmän! De afskyvärda tölparne», tillade hon, »borde ha nog af
gården och gatan, men nu taga de sig friheter äfven i våra rum.»
»Vi måste finna oss däri», sade generalen fogligt, i det han ställde sig
framför henne, och blickade henne ömt i ögonen. – »Vi måste ödmjuka oss,
Magdalena, i vårt sinne ... Här nere är för mig allting slut», fortfor
han efter en stunds tystnad. »Det är blott tanken på den vanära, som
efter min död skall vidlåda mitt namn, som är smärtsam.»
»Du talar, min vän, om att ödmjuka dig för sådana odjur», svarade
friherrinnan med blixtrande ögon – »att anklaga en man för feghet som
tappert tjänat sin konung i fyrtio år! – Det är en horreur! – Må den som
vill ödmjuka sig för dessa herrar: icke Magdalena von Buddenbrock! –
Nej, ännu är striden mellan oss icke utkämpad och till dess ... – En man
bör se faran i anletet.»
»Du kan hafva rätt» svarade generalen, i det han böjde sig ned och ömt
kysste henne på pannan. »Men droppen urhålkar äfven hälleberget. – Alla
dessa nålstygn, som mina förra vänner dagligen gifva mig, ha bragt min
själ ur jämnvikten; jag är nu mera intet. – För öfrigt» tillade han »är
ju saken afgjord. – Några dagar till på stadsgården, sandbacken vid
Norrtull – och consummatum est!»
»Att icke Sinius låter höra af sig» återtog friherrinnan, efter att en
stund hafva suttit försjunken i tankar. – »Jag regalerade honom med en
så stor penningsumma att den borde hafva räckt till att värfva ett helt
kompani för vår sak.»
»Icke heller baronen har varit här» inföll Ulrika. »Men då man kommit i
olycka äro vännerna sällsynta.»
»Till och med den där unge finnen håller sig undan, som var så stor i
orden!»
»Svenske, menar mamma? Hvad kan man begära af honom? Min mor har ju
förbjudit honom vår familj.»
»Han hade likväl en bättre education än jag trodde ... Liewen har
berättat mig åtskilligt om honom som talar till hans fördel. Hon var
alldeles betagen i honom.»
»Detta har kusin Meijersdorff sagt?»
»För ingen del! Henriette har själf tillstått för mig att hon brinner af
lust att få träffa den unge mannen.»
»När jag tänker närmare efter måste det vara som jag sade, ty kusin
Meijersdorff talar alltid illa om andra och gör väl så med Svenske
också.»
»Nu är du icke snäll min flicka» inföll generalen, i det han steg upp
och strök håret ur Ulrikas rodnande anlete. »Om du håller af unge
Svenske, får du väl honom i sinom tid om han besvarar din kärlek som
ägnar en trogen kavaljer. Det skulle dock ej förvåna mig om äfven denne
kurtisören droge sig undan.»
»Aldrig Svenske, min far», sade Ulrika i bestämd ton.
»Att Ulrika kan glömma sig så», sade friherrinnan förebrående. »Tänk på
med hvilken du konverserar.»
»Vare det nog sagdt. Jag afskyr kusin Meijersdorff, jag kommer alltid
att afsky honom.»
»Gnabbas ej så mycket mina vänner», sade generalen vänligt förebrående.
»Tänk på att det ej är många dagar kvar, som jag får vara hos er.»
»Förlåt mig, min vördade far», sade Ulrika, i det hon föll honom om
halsen. »Det var mitt fel. Men jag tycker att om jag vore som baronen
skulle jag väl kunna lyckas att befria pappa.»
Ulrika hemtade nu den stora bibeln med guldknäppena, då tiden var inne
för aftonbönen.
»Läs det där stycket ur Uppenbarelseboken, Ulrika» sade han, »som du vet
att jag tycker så mycket om.»
Hon flyttade sig närmare fönstret och slog upp boken. I det samma föll
ett hvitt pappersark på golfvet. Tankspridd tog hon upp det och läste
med liknöjd min några rader som voro skrifna på detsamma. Hennes blickar
blefvo allt mer glänsande under det hon läste. Hennes kinder glödde, för
att återigen lämna rum åt en hemsk blekhet. Läpparne skälfde, då hon
sökte tala.
»Hvad felas dig, mon ange», sade friherrinnan förskräckt, i det hon
skyndade fram till henne.
»Hvilken usling kan vara nog låg att så håna olyckan», sade generalen i
det han räckte biljetten åt sin maka. »Se hvad här står: »Häng upp
öfversterna Herranom i solen, på det att den grymma Herrans vrede måtte
varda vänd från Israel.»
»Således är icke en gång Guds heliga ord fritaget från det där packets
gemena förföljelser» sade friherrinnan med bitter ton, i det hon fattade
ringklockan.
»Har någon främmande varit inne i detta rum på förmiddagen» frågade hon
betjänten när denne strax därpå inträdde.
»Ingen så vidt jag vet.»
»Känner du detta papper?»
»Ett dylikt såg jag flere läsa på riddarhusdörren i går morgse», sade
betjänten.
»Har ingen varit här inne i dag i detta rum?»
»Endast baron Meijersdorff var inne här ett ögonblick i går på
eftermiddagen, för att fråga efter hur hennes nåd mådde.»
»Hvad hatet kan förmå», sade generalen, när betjänten lämnat rummet »jag
riktigt ryser för den apellen att på detta sätt vädja till den oupplysta
menighetens dom ... En olycklig stund för ett land, när det sker.»
»Ja, nog skulle det vara en lumpen ersättning för en comte de
Gyllenborg», sade friherrinnan, »om pöbeln en dag skulle ropa åt honom
att hvad han gjort vore rätt, när han afrättat alla sina gamla vänner.»
»Parbleu mes amis ... så upprörde», sade Meijersdorff i det samma han
inträdde. »Hvad har väl händt», fortsatte han i det han artigt kysste
friherrinnans hand, »som kunnat fördunkla kusins eljes så klara ögon?»
»Hvad skulle väl hända i vår ensamhet?» –
»Vet då mes amis att man har uppskjutit frågan om nåd till i morgon –
jag har de bästa förhoppningar.»
»Någon lumpen tölp af de här svenskarne», sade friherrinnan, »har funnit
det comme il faut att lägga denna kvicka biljett i min mans bibel ...
Man får snart icke vara i fred i sin egen sängkammare för detta eländiga
pack. – Ja, jag upprepar det min vän», återtog hon med en blick på
generalen, som ville lägga band på hennes tunga; »det finnes ej sämre
folk än dessa afundsjuka, storpratande svenskar.»
»Sinnesstämningen är verkligen en smula upphetsad», sade Meijersdorff i
tvungen ton. »Om vi äfven kunde få nåd hos ständerna, skulle det vara
svårt att vinna den allmänna meningen i landet – och så hör Majestätet
nu mera, beklagligt nog, till våra svåraste motståndare!»
»Om Magdalena icke så många gånger förolämpat kung Fredrik», inföll
generalen tankfullt, »skulle han säkerligen gjort mera för vår sak; ty
hans hjärta är godt.»
»Jag skulle kan hända bedt att få komplimentera honom för hans intention
att vilja vanära vår dotter.»
»Den upproriska dalallmogen, som ryckt in i hufvudstaden», återtog
Meijersdorff, då generalen icke svarade på detta häftiga utbrott, »hotar
att ställa till en grundlig räfst med kungen och rådet, om icke
generalerna straffas. Bönderna ha redan förklarat danska kronprinsen för
successor till tronen.»
»Skratta icke däråt, min kusin», tillade han, då friherrinnan icke kunde
återhålla ett småleende vid dessa ord. »Saken är allvarlig. Gyllenborg
har redan utfört sina barn sjövägen till grefve Bonde på Hesselby och
andra fly undan så långt de komma ned åt landsorten. Laforme har jag
förgäfves sökt under flere dagar ... Efter hvad jag hört lär äfven
fröken Liewen ämna sig åt landet. Den kära Liewen låter mycket tala om
sig på sistone. Man berättar till och med att hon blifvit förälskad i
den där finske ynglingen, som var här i fjor somras och ställde till så
mycket spektakel, Svenske eller hvad han hette.»
»Men det finnes ju soldater i staden?» sade generalen ifrigt.
»De göra sig också redo nu att skingra populacen.»
»Jag tyckte nyss att det lät som ett skott», sade Ulrika i det hon reste
sig och öppnade fönstret.
Medan hon och friherrinnan sågo ut på gatan, utan att finna någon
förklaring, tog Meijersdorff fram en bundt papper, som han räckte
generalen.
»Jag får härmed äran återställa hufvudparten af hvad jag fick låna»,
sade han; »Gyllenborgs bref äro icke med. Dem ville man icke återlämna.»
»De voro likväl de viktigaste.»
»Det var i synnerhet ett ställe i den sista försvarsskriften, som väckte
ond blod, det nämligen där herr generalen skrifvit att han vore ej
absolute förbjuden, men väl conditionaliter befalld att dela sin styrka.
– Detta uttryck ansåg man vara tvetydigt. För öfrigt obehagligt att höra
för kungen som ju påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen
att dela sin styrka.»
Officern, som hade vakten, inkom nu efter slutad rond och generalen drog
sig tillbaka med Meijersdorff in i sitt rum.
»Men min bäste baron», sade generalen då de inkommit, i det han skarpt
betraktade honom, »jag finner visserligen, af hvad ni berättar, att man
öfverallt söker vända mina ord till det värsta – men däraf följer ej att
jag borde söka min räddning genom flykt, hvartill ni rådde mig, då ni
sista gången var här. – Man har nyss kommit en sådan förflugen plan på
spåren, om hvilken jag ej hade den ringaste kunskap. Hvarje försök
skulle för öfrigt stranda redan i början – tänk endast på de stränga
order man ansett böra utfärdas rörande fönsterna. De fängsla och förhöra
ju en hvar som ser upp mot dem från gatan.»
»Det torde likväl ändock kunna lyckas.»
»Hvarför har man arresterat min son?»
»Man nämnde hans namn bland dem som sökt bryta sig genom muren till
generalens rum.»
»Kanhända är deras misstanke befogad. – Henrik har dock icke nämnt något
därom för mig. I hvarje fall hoppas jag att ingen af mina unga vänner
varder lidande för min skull.»
»Man talar om att de skulle underkastas förhör i Rosenkammaren.»
»Hvilken skändlighet! Men i denna yran kan man tydligen hvarken vänta
sig förnuft eller barmhärtighet.»
»A propos Rosenkammaren. – Den styfve biskopen måste bekänna där härom
dagen sanningen om de engelska underhandlingarna.»
»Juslenius? Den ränkmakaren?»
»Han räddade med nöd lifvet och stiftet, men det tog honom så svårt att
han troligen icke kommer till sig själf mera.»
»Det var en af mina argaste motståndare i kommissionen. Han talade jämt
om mitt förräderi och sin egen kärlek till fosterlandet ...»
»Efter som jag nu ser», återtog generalen i det han stannade framför
Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mina gamla
kamrater, som kände hemligheterna med salig kungens död. Må det alltså
fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn. Jag har tagit mitt parti
så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterat det. Det är icke
första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull –
men det är sannt! Det har icke alltid skett lika öppet.»
Generalen var uppskakad. Det syntes som det ena mörka minnet aflöste det
andra i hans tankar.
Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna, men grubblade icke
heller däröfver. Inom sig var han säker på de trådar, som han hade i sin
hand och visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna fängelsets
portar.
Han hade länge vacklat fram och åter mellan de båda ytterligheterna om
han skulle fortsätta att tjäna Lagercrantz och se händelserna utveckla
sig eller ock bryta de band, som höllo honom fast vid denne mäktige
partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men vardt då också
delaktig i mordet på fadern till henne som han älskade öfver allt ting
annat. I senare fallet, om han motarbetade partiet och hjälpte generalen
att fly, hade han att rädas partiets hämnd om han skulle misslyckas.
Han ville gärna välja den sista vägen. Men Ulrikas köld hade under
stundom kommit honom att handla i motsatt riktning; ty då han var retad
kunde han vara i stånd att i första uppbrusningen bära hand på sig
själf. Sålunda hade han verkligen, trots alla förnekanden lämnat de
viktiga dokumenten till Lagercrantz, hvilka, såsom förut är nämndt,
varit afgörande för processens utgång. Det var äfven han, som lagt
papperet i bibeln för att, som han trodde, därigenom uppmjuka Ulrikas
hårda sinne. Hvad gjorde det om hon tog skada däraf till kroppen. Äfven
om hon genom dessa hopade sorger skulle varda ett lik, ville han äga
henne. Han ville kyssa dessa läppar, äfven om de skulle stelna af dödens
blekhet. Han ville omfamna denna smärta skepnad äfven om hjärtat där
inom upphört att slå.
Den till utseendet liknöjde, skeptiske kavaljeren, den stortalige
slagskämpen hade i själfva verket intet kvar af sin forna tillförsikt.
Han som för sina vänner skröt med att hafva dödat tio unge män af familj
i duell endast därför att de vågat draga hans anor i tvifvelsmål, han
darrade så snart han tänkte på denna kvinna, hvilken sorgen gjort ännu
mer intagande och hvilken ifrån att i förstone endast föreställt för
honom ett visst antal holländska guinéer, nu uppväckte hela hans
lidelse.
»Önskar ni tala med mig, kusin Meijersdorff», sade Ulrika, sorgset
leende, då baronen inträdde i matsalen.
»Ja! Jag har i sanning handlat oädelt, kusin», svarade han med
tillkämpat lugn i det han fattade hennes hand. »Men säg att äfven ni
finner er ha någon skuld. Ni förstod mig icke. – Ni har varit grym.»
»Förskona mig från ett upprepande af dessa frierier. Ni har ju fått mitt
svar. För öfrigt torde ni finna tidpunkten mindre lämplig nu – tänk på
min far.»
»Låt detta vara glömdt för en stund. Ser ni ej hur lidelsen förtär mig –
jag älskar er!»
»Lidelse och kärlek äro främmande för hvarandra. Jag delar ingendera af
dessa passioner med er, kusin.»
»Nå väl! Jag säger er då ett evigt farväl.»
»Lugna er! Hvad vill ni göra?»
»Skjuta mig en kula för pannan. Denna plåga är outhärdlig.»
»Man kan känna sig olycklig, men man dör icke af kärlek. – Än en gång,
spar edra känslor ... För att tala uppriktigt hyser jag en motvilja för
er som jag ej kan förklara; men den finnes och växer med hvarje dag och
det vore falskt att icke öppet säga er det.»
Meijersdorffs anlete förvreds, under det hon talade.
»Ert stolta, högdragna väsen skall en gång böjas i stoftet.»
»Vår Herres pröfningar är ni icke mannen att förespå; men ett vet jag
och det är att om ni vore en sann, en verklig ädling, en man af heder,
skulle ni sätta en ära i att icke längre förfölja en svag kvinna med
denna fordran på genkärlek, som ni vet att jag hvarken kan eller vill
gifva er ... Låtom oss skiljas i vänskap, kusin!»
»Vänskap? – En kvinna kan icke känna för en man annat än hat, liknöjdhet
eller kärlek. – Vänskap, hvad är väl det annat än liknöjdhet? – Ni kan
icke älska mig, säger ni. – Nåväl jag fordrar det icke heller – en
kvinna älskar aldrig någon. – Antingen beskyddar hon honom eller får hon
sin fåfänga tillfredsställd genom hans lidelse för hennes person. Denna
gör henne stor i andra kvinnors ögon. Jag önskar endast att få äga er
som min maka. –»
»Ni har hört mitt svar.»
»Jag _vill icke_ afstå från er hand – jag _kan_ det ej ...»
»Ack, min Gud, hör upp med detta tal, och lämna mig. Hvad jag begär är
ju en så ringa uppoffring?»
»Uppoffring? – Hvad vore lifvet sedan? – Det vore ingen dygd, det vore
feghet.»
»Att uppoffra sig för sin nästa är en kristens främsta plikt.»
»Kristen?»
»Ni tror icke på Gud, kusin Meijersdorff. Edra blickar voro så
tviflande, när jag nämnde det heliga namnet?»
»Certainement, ma cousine! Jag svär vid hans namn understundom. Äfven nu
vill jag svära vid hans heliga namn att göra allt hvad ni befaller mig –
rädda er far – allt – blott ni lofvar ...»
»Rädda min far!» afbröt honom Ulrika med häftighet. »Skulle då icke den,
som gör anspråk på att varda min make, vilja offra sitt lif många gånger
om för att nå detta mål utan att behöfva anföra det såsom prof på sin
kärlek. Kan det vara möjligt? ... Kan ni rädda min far. Ja, jag ser det
på edra ögon!»
»Lofva; – och befall hvad ni önskar.»
»Skynda då! – Vår Herre skall löna er goda gärning.»
»Chère amie», sade Meijersdorff i det han reste sig upp och sökte gifva
sitt anlete dess vanliga liknöjdt öfverlägsna utseende, »upphör en gång
med dessa slags himmelska löften. Grace à Dieu har jag långt ringare
anspråk på vår Herres tacksamhet. – Quelle embarras att hålla reda på
alla lefvande och döda! – Men se icke så förvånad på mig. – Ah! Sacré
nom, jag kan icke annat än småle åt denna prästernas makt att fördärfva
unga sinnen. – Lifvet efter detta! – ett skönt, ett agreabelt lif, ma
foi ... Jag och min betjänt, hvarför icke äfven min häst, min
kastanjebruna Terpschichore? ... Vi skulle alla komma att höra till
samma societé des âmes? I sanning lefva vi inte uti ett upplysningens
tidehvarf!»
»Jag tycker mig förstå att detta är hedniskt», sade Ulrika, i det hon
tog ett steg tillbaka.
»Certainement jag tror som hedningarna på allt eller på ingenting, après
votre gôut.» –
»Jag förstår icke?»
»Chagrinerar mig, kusin. Några ord skola kanske förklara det. – Er
vackra törnros par exemple, som ni bär under hjärtat – har icke hon haft
lif? Lilla Ximene, som nyligen trampades till döds, hade icke också hon
en själ? ... Helt visst! ... Nå väl! allt som tillhör naturen har en
själ ... Till och med stenarne ändra ju sin form. Hvad är människan
annat än det högsta tinget inom skapelsen? Kunde blomman tala och röra
sig fritt, vore ju också hon som en människosjäl. – I våra själar,
kusin, uppnår skapelsen sin högsta fulländning – hon är, som en af mina
lärda vänner i Paris en gång yttrade, vår Gud, vårt allt. Denna låga
syndiga själ, flarnet som prästerna kalla henne, detta _ingenting, det
är just allt_. – Förstår kusin mig nu?»
»Ack jag förstår blott ett enda», sade Ulrika, då ljudet i detsamma
hördes af den i korridoren utanför marscherande runden – »rädda min
far!»
»Eh bien, cousine! Ni måste då höra mig till slut. Nu kommer en
intressant sida af saken, som min vän Laforme säger. – Hvem är det som
bevisar för oss att blomman verkligen har ett lif – att hunden kan
skälla, att vi själfva hafva en själ – något utom oss? Vår religion? ...
Certainement non! – Endast vår själ, vår förnimmelse, – alltså, om vår
själ ljuger, om alla våra förnimmeler endast äro inbillning, då är ju
mitt andra antagande riktigt, då är ju _allt ingenting_.»
»Jag fattar ej edra besynnerligheter! Ni talar om det eviga intet på
samma gång som ni säger er veta medlet, hvarmed min far kan räddas. Nej,
låt det nu vara slut. Vill ni framhålla min fars lif som en handelsvara,
hvilken köpes med min frihet, eller hvad är er mening, med allt detta
dunkla prat? Tror ni att en Ulrika von Buddenbrock skall ingå på ett
dylikt köpslagande.»
»Sacré nom de Dieu, ma cousine, så bör ni tala. – Er hy skall väcka
uppseende på hvilken assemblé som hälst. Hvilken rodnad! ... Men spara
era ögon – gråt ej så mycket. – Ni måste äga er skönhet i behåll, då ni
blir min brud.» –
»Aldrig!»
»I afton kl. 11 skall er far föras till Stadsgården; till dess får ingen
inkomma hit eller lämna huset.»
»Ack min Gud!»
»I detta rum finnes en lönntrappa ner till trädgården. Efter aftonrunden
skall jag infinna mig där. På bakgatan skall finnas hästar. Samtycker
ni?»
Ulrika svarade ingenting; hon stirrade framför sig, som hon varit ut
stånd att fatta sammanhanget.
»Det gifves intet annat medel.»
»Af nåd! Rädda min far!»
»Ännu en gång, den sista! Ert ja-ord?»
Då Ulrika alltjämt teg, bugade han sig stolt och närmade sig dörren.
Ulrika hade vändt sig mot fönstret och sett ner på gatan. Plötsligt
spratt hon till. Det syntes som om Meijersdorff väntat denna rörelse.
»Ni tvekar», sade han, i det han på nytt närmade sig henne. »Ah, se där
unge Svenske», utropade han, i det han lutade sig mot fönsterkarmen.
»Det är kusin Liewen han för under armen – man påstår att det skall
blifva ett par.»
Ulrika hade icke på länge hört något om Svenske, som nu gick förbi utan
att kasta en blick uppåt fönsterna medan han skämtade med fröken Liewen.
Kunde det vara möjligt?
»Se hur han ler mot henne», återtog baronen med ett ironiskt skratt. –
»Vackra Stjernnäs ... för en sådan junker, quelle fortune!»
Ulrika svarade ej. Hvarje ord var ett nålstygn. Hade hon väl rätt att
låta en böjelse, hvilken hon ej fann besvarad, hindra sig från att lämna
sig som offer, då det gällde att rädda faderns lif? I ett ögonblick
insåg hon till sin förskräckelse hvart hennes själfviskhet varit nära
att föra henne. Blott en enda tanke upptog nu hennes själ, hon ville
döda sig blott hon kunde rädda sin far.
Meijersdorff såg hennes rörelse, och anade den.
»Om åtta dagar, får jag således kalla denna hand för min?» sade han i
det han böjde sig ner och artigt kysste hennes hand.
Ett knappt hörbart »ja», ljöd från hennes läppar. Därefter föll handen
vanmäktig till sidan och hon sjönk ner på en stol vid fönstret utan
medvetande.