Talet om de unga männens stämplingar hade väckt den största
uppmärksamhet i hufvudstaden. Endast med stor svårighet hade
Strussenfelt och Wrede lyckats rädda sig undan efterspaningarna. För
Svenske hade detta varit lättare, då han endast hade varit få dagar i
staden och ingen af de närvarande borgarne känt igen honom. På honom
ensam hvilade därför hädanefter det svåra företaget. Henrik Buddenbrock
ägde visserligen ännu sin frihet, men han öfvervakades i hemlighet så
strängt, att det skulle vara det samma som att förråda hela planen, om
han än en gång satte sig i förbindelse med Svenske. Af samma orsak
vågade han icke häller nämna något vare sig för sin mor eller för
Ulrika.
Tiden var emellertid långt framskriden. Inom få dagar skulle det afgöras
hos ständerna om dödsdomen skulle gå i fullbordan. De upproriska
dalkarlarne, som nu hunnit till Stäket, fordrade främst af allt att de
fängslade generalerna skulle afrättas. Deras framkomst till hufvudstaden
skulle därför utan tvifvel påskynda dödsdomens verkställande. Men på
några dagar kan ihärdighet och god vilja uträtta mycket.
Svenskes plan, att sjöledes komma undan till Vaxholm, hade öfvergifvits.
Mälaresidan bjöd större fördelar, då efterspaningarna åt detta håll
troligtvis skulle varda mindre noggranna. Lyckades det att landsätta
flyktingarne på något lämpligt ställe på södra mälarstranden, där de en
tid kunde hålla sig dolda, skulle det säkerligen blifva en lätt sak att
senare på hösten skaffa något fartyg, som från någon hamn längre ned på
kusten kunde föra dem öfver Östersjön.
Redan dagen efter uppträdet på kaffehuset hade Svenske köpt en liten
roddbåt, som han gömde i ett båtskjul vid röda bodarna. I denna båt
ämnade han själf ro generalen uppåt Mälaren. Äfven Bisot hade å sin sida
varit verksam. Af sin vän Flåberg hade han hyrt ett rum i öfra våningen
af hans hus, hvilket som nämndt gränsade till det, i hvilket generalen
var arresterad, för att såsom han uppgaf, där i hemlighet tillverka
guld; ett meddelande hvilket gjort ett djupt intryck på åldermannen,
hvilken icke allenast lofvat, på heder och tro, att icke blotta konsten,
om han finge hälften med af vinsten, utan äfven att skaffa åtskilliga
kittlar, lämpliga för »guldkokningen». Öfriga verktyg hade Bisot själf
skaffat. Kopparkittlarna tycktes hafva varit väl till pass, ty få timmar
af dygnet gingo förbi, då icke Bisot hamrade på dem till hela
grannskapets förtviflan.
Men ingen vågade göra några invändningar mot detta oväsen. En gång hade
åldermannen misstänkt Bisot för att endast vara en simpel bedragare och
i vredesmod rusat upp till honom. Denne, som nu fått Lars till biträde,
hade emellertid stått profvet. Lars hade med den lugnaste min i världen
visat några prof på det finare guldmakeriet, hvilka han kom ihåg från
sin lärlingstid vid Bälsta, hvilka slagit den gode åldermannen med
häpnad. Och när han till på köpet fick löfte om en blank guldkarolin om
dagen, vardt han fullkomligt öfvertygad om Bisots ärlighet, då han
visste att denne var fattig i sig själf som en kyrkråtta.
Om han kommit tillbaka en stund senare, skulle han säkerligen blifvit
ännu mera häpen vid att se Bisot sittande framför en stor kittel, ur
hvilken han framlockade de mest döfvande ljud, medan Lars, stående på en
hög pall höll på med att med hjälp af en stor murhacka bryta hål genom
väggen.
»Tycker hvad snopna de ska’ bli», sade Lars, i det han borttog en större
sten ur hålet och torkade svetten ur anletet med tröjärmen, »då
generalen säger tack för god vakt och låter dem ta hufvudet af hvarandra
bäst de gitta, blott han slipper.»
»Hur går det med skutan som skulle komma på strömmen?»
»Redan här, herr kommissarie», svarade Lars, med en slug blinkning, i
det han satte hackan ifrån sig, »vackrare skepp har icke lagt till vid
nya stenbryggan sen den stora turkiska ambassaden var här, anno 27 ...
Lastad med idel talg och hampa.»
»Skulle smakat gamle Smedman i hans välmaktsdagar.»
»Jo jo men! För den stackaren var ett lastrum, stufvadt med lerpipor,
mer värdt än om det stufvats med niodalers sedlar.»
»Det sades på bron att han dött i går.» –
»Så? I går? Ja, maken till hans sötkummin får man springa gatlopp
efter.»
»Inte ett grand efter honom, sa’ Mobergskan. Det lilla han fick öfver
förra våren ha vännerna ätit upp, men han dog ändock, som han sade, glad
och nöjd ... och tog nattvarden, viss om ett bättre lif och en redigare
kalkyl.»
»Hm!» sade Lars fundersamt, »då fick väl min nådige herre dra vefven för
sina pengar – och stå lika barbacka som en annan syndare.»
»Er herre? Hade han då några pengar på det hållet?»
»Jo, jo men! – Hela femtitusen plåtar.»
Då Bisot icke fortsatte samtalet återtog Lars sitt arbete.
»Detta är ett både farligt och mödosamt göra», återtog Bisot en stund
därefter, då Lars på nytt gjorde ett uppehåll. »De andra skulle nog
betala många tunnor guld om någon talade om det för dem.»
»Tala om? Skulle råda någon försöka.»
»När man stoppats in i rosenkammaren är man inte farlig.»
»Har väl gått genom ännu tjockare gråstensmurar än den kammarens och
detta midt på ljusa dagen.»
»Då tycker jag att denna tegelmur borde vara ett lappri», sade Bisot med
ett ironiskt ögonkast. »Men säg, käre, hur var det egentligen med er
herres flykt ur röda Ryssland? ... Man har hört talats så mycket därom,
fast ingen vet något bestämdt.»
»Tror så rasande väl», sade Lars med ett listigt ögonkast på Bisot, i
det han upptog sina verktyg. »När tre få veta en sak, vet hela världen
den – men, nu var det endast två, ser min nådige herre, som visste
något.»
»Är det då en så stor hemlighet?»
»Ingen hemlighet alls – men det kan vara onödigt att skrifva alla
människor på näsan, hvad man gör och inte gör.»
»Biskop Juslenius lär vara en gudfruktig man, som icke vill någons död?»
»Den som bor närmast kyrkan kommer ofta sist i Guds hus.»
»Man har ju sagt att om er herre ville sluta opp att älska fröken,
skulle han få ärfva honom.»
»Hm! ... Ärfva honom? ... Förstås att snålvargen ger löfte om ett ägg
för att få en höna.»
»Men kungen?»
»Nej, nu är min herre riktigt tokig. Förr kunde man låta sig föras med
en käpp öfver rinnande vatten, än han skulle göra något.»
»Var det sant att friherrinnan i fjol kom i onåd och att det är därför
som kungen ej vill hjälpa henne i år?»
»Hvad man gömmer i snö, får man åter i tö.»
»Men prosten Sinius», fortsatte Bisot, utan att låta sig afskräcka. »Har
inte också han lofvat att tala godt för generalen?»
»Prästen och hunden förtjäna maten med munnen», mumlade Lars mellan
tänderna.
Det trägna arbetet kom snart svetten att pärla ned öfver Lars ärriga
anlete och det dröjde länge innan han ånyo tog sig en ny paus. Och för
hvarje nytt uppehåll vardt han mindre meddelsam.
»Det var alltså något trolleri, som ni hade för er», sade Bisot i
inställsam ton, »eftersom ni kommo så lätt genom muren.»
»Raka vägen genom stora porten var det», sade Lars, i det han torkade
svetten ur anletet. »Jag hade nyckeln ... min nådige herre behöfde
endast klifva på.»
»Det var tur för er att hitta rätta nyckeln», sade Bisot med låtsadt
allvar, »men det var kanske någon hvitklädd flicka som var framme igen?»
»Min herre tror naturligtvis hvarken på djäflar eller spöken», sade Lars
vresigt – »men det lär vara så modet hos visst folk att icke tro på
några heliga ting.»
»Om de femtitusen plåtarna äro borta, lär väl glädjen för er herre bli
måttligt stor.»
»Än sen då, nog får min herre hvad han ska’ ha», sade Lars rätt på
saken.
»Den där kramhandlaren har smugit omkring här i skymningen» återtog
Bisot efter en stunds tystnad i lugn ton, »och han är nog ett farligare
spöke än många af de andra.»
»För böfveln, herr kommissarie. Det ska’ en gång ta slut, sa’ käringen,
bet af sig tungan – och inte värdt vara så orolig som min herre. Mins en
så’n spion som herrn – det var i Krakau ... och honom hängde vi flux i
ett träd, för det han skrek om salig kungen.» –
»Men hvad i Herrans namn går åt er?», hördes i detsamma Svenskes röst
från dörren. – »Hvarför trummar ni ej och hvarför bultar du med spettet
Lars när det är så tyst i huset att man kan höra dig lång väg. –
Patrullen kan ju vara här inom ett ögonblick.»
»Kors för attan, ers nåd, men kommissarien frågade mig så enträget ...»
»Hur går det?» afbröt Svenske honom häftigt utan att höra på hans prat,
i det han närmade sig väggen.
»Ett hål» hviskade Lars emot honom.
En smal ljusstrimma silade sig genom springorna i botten på hålet och
Lars böjde sig ner för att kunna bättre se genom dem.
»Hvad ser du?», frågade Svenske med återhållen andedrägt.
»En lång gång.»
»Omöjligt – syns någon där?»
»Jag ser inte mer än ett kort stycke.»
»Hålet är för litet. – Luta dig närmare till väggen ... vidga det något
med skaftet.»
»Ts! Någon rör sig strax bredvid.»
»Håll något för hålet.»
»Måtte den onde ta’ sådane väggar» skrek Lars i det samma, i det han
rusade upp. »Skynda er ur vägen, nådig herre ... han sticker geväret
genom väggen.»
Det var i sista minuten, som Lars hann draga sig undan. Då han vidgade
väggen, hade flere stenar rasat ner på andra sidan. Bisot hade tagit
miste på några alnar och hålet vette därför till förstugan utanför
generalens rum. Den soldat, som postade här hade hela dagen misstänkt
det ovanliga bullret bakom muren. När murbruket föll ner hade han därför
smugit sig fram till hålet och Lars hade icke väl hunnit taga steget åt
sidan förr än ett skott blixtrade fram genom hålet och en kula for
smattrande in i motsatta väggen.
»Fort undan! Här är ingen tid att förlora» sade Svenske i det han
skyndade mot dörren. »Lämna allt kvar.»
De hörde redan patrullens steg nere på gatan. Stora vägen var alltså
stängd. Lyckligtvis dröjde det någon tid innan vakten kom sig för att
utsända patruller äfven på bakgatan. Efter att ha kastat en blick ner på
gården beslöt därför Svenske att söka sin räddning på denna väg. Han
vinkade åt sina följeslagare att följa sig, hvarefter han släppte sig
ner genom fönstret på muren, som skilde de båda gårdarne åt. Allt gick
så hastigt att soldaten som skjutit, icke hann sända en ny kula in åt
rummet förr än Svenske och Lars redan hunnit genom trädgården på
baksidan af gården.
Bisot hade blifvit efter. Lars hörde honom ropa att han var sårad, men,
då Lars icke hört något skott, trodde han att det var ett dåligt skämt.
Svenske åter trodde att han blifvit anhållen af vakten.
För en mindre ihärdig person än Svenske skulle denna motgång, just då
målet varit så nära att uppnås, verkat förlamande. Men för honom var
motgången endast en eggelse till nya ansträngningar.
Redan samma afton vände han till baka för att undersöka om han kunde
lättare inkomma i huset från trädgårdssidan. Här stodo visserligen två
skildtvakter, men dessa borde det ej vara svårt att afväpna. Ett svårare
hinder låg däremot i husets byggnadssätt. Nedra våningen vette nämligen
åt en smal terrass, som hvilade på låga hvalf, hvilka under en senare
tid igenmurats. Af skiltvakten, som då och då skymtade fram bakom de
öppna fönstren i nedre våningen, kunde man sluta till att en korridor
löpte långs hela byggnaden. Ville man sålunda från denna sida intränga
till generalen, måste man alltså först skaffa sig tillträde till
terrassen, därefter genomgå den långa korridoren i nedra våningen,
uppstiga för trappan, för att, om man verkligen skulle lyckas framkomma
så långt – möta posterna i öfre korridoren.
Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg utföra sitt
befrielseverk. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets
fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt nådde ljudet af
röster hans öra och strax därpå fick han se en gammal bekant som han
icke träffat sedan han återkommit till hufvudstaden. Det var fältväbeln
Reiter, som nu med viktig min visiterade posterna.
Ehuru det icke var långt lidet på kvällen, var denne i det tillstånd som
Lars brukade befinna sig uti, då han hade sina hemskaste syner. Se där
nyckeln till gåtan, tänkte han, som han så länge sökt lösa.
Lars var redan hemkommen, då han en stund senare inträdde i sitt
härberge. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt därför helt
glad, när denne frisk och sund inträdde genom dörren. Svenske var
emellertid icke vid lynne att svara på hans frågor. I det han slängde
sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, började han att
oroligt gå åter och fram öfver golfvet.
»Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» – sade han till
hälften för sig själf i det han stannade. – »Men allt är som det vore
förgjordt. – Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?»
»Nej, herre! Är man slagen till en slant, blir man aldrig en daler.»
»Fins ingen utväg?»
»Just ingen, så vidt jag vet.»
»Just ingen?» upprepade Svenske häftigt, »hvad menar du? Skall äfven du
tala i gåtor.»
»Sakta! Människorna kunde tro att vi togo oss något syndigt före på
sabbatsafton. – Jag var nyss där borta» fortsatte han därefter med lägre
röst, i det han lade ifrån sig värjan, som han höll på med att skura.
»Nå du var där?»
»Ja.»
»Och hvad fann du?»
»Åh, just ingen ...»
»Om igen! Det är sannerligen svårare att få ett förståndigt ord ur dig
än ur ett tingsvitne.»
»Jo, se det var så, hans nåd, att jag ville se om de murade igen hålet
efter oss och då gjorde jag en liten afväg in i vaktstugan, där jag hade
några bekanta, men hvad tror nådig herrn att jag först fick se om icke
gamle Reiter, som var fältväbeln för vakten.»
»Och du menar att han kunde vara oss till hjälp.»
»Inte rätt på saken ...»
»Nej, men så där på sidan?»
»Åh, just inte det heller ...»
»Nå hvad böfveln menar du då?»
»Jo, jag tänkte hans nåd att som han litet senare på kvällen inte just
brukar ha så noga reda på hvem som är fånge eller ej, kunde man föra ut
generalen, blott man väl komme in till honom.»
»Hvem vet inte det! ... Största konsten är att komma in, och föra
officern bakom ljuset. Sedan kan man, om det kniper, gå på taket till
nästa hus ... Men alla utgångarne äro bevakade?» –
»Fullt med knektar i hvar buske, och det är så förböfladt högt till
fönsterna för den höga källarvåningens skull.»
»Kunde man inte försöka att komma dit från någon källare?»
»Omöjligt; omöjligare än att gå till månen. I den delen af huset, där
generalen sitter, fins ingen enda dörr i något af hvalfven. För att
bryta sig fram den vägen, skulle det tarfvas en hel månad.»
»Då få vi väl till slut gå rätt på saken och ta’ ut honom med våld.»
»Rätt så, nådig herre, detta har Lars aldrig tänkt, men ...»
»Säg ut!»
»Vakten är ganska stark. Det fordras femtio man, för att lyckas ... men
tiden är rasande knapp, för i morgon lära de föra bort honom till
Stadsgården.»
»Vid hvilken tid?»
»Det låta de nog vackert bli att tala om –.»
»Men det måste _vi_ ha reda på. – Farväl tills i morgon – sök mig på
Castenhof, om jag icke dess förinnan skulle vara hemkommen.»
Med dessa ord skyndade Svenske ut.