undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för
kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills
aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget
tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera
lär vara bäratomtar, som han har.»
»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar,
som du har i gården?»
»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker
enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på
fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med
tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte
stode på minsta vis under mänsklig makt.
Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat
tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i
de fördolda tingen.
»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han.
Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade
satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen
husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar.
Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet
och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder
utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att
han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda.
Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast
tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri.
»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad
vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och
hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet.
Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades.
Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det
onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit,
skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift.
Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk
nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att
mista sin vänstra arm.
* * * * *
Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för
att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått
tillgripa föreställningens belysning.
En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord.
Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna
tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på
Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt
domarmakten.
Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet.
Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde
straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne
mot Västanfjällen.
Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under
fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och
oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de
oåterkalleligen voro.
FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST
MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG
Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung
journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen
till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig
skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen
skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste
fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed
äfven inom det öfriga gränslandet.
* * * * *
I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga
sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta
nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka
tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet.
Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens
nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom
en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då
kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste
källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke
in öfver gränsen till Norge.
När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det
var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig
ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade
isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom.
I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna
trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken.
En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han
dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru.
Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto
ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo
sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland
nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt
denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand.
Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som
kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan
störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på
en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur
berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter
en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka
öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet.
Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren
där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer
till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som
ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt
enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men
ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen,
tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om
det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de
genast togo till flykten.
Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil
bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på
hand med denna börda på ryggen.
Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo
vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte
drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef
han.
En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att
skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma
bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så
fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande
på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen.
Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af
dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills
han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut
sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner.
Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste
i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till
folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida,
förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den
bästa politiken.
* * * * *
Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade
gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln
till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter.
Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af
byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt
med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen -- och det var för
kyrkoherden Ångman i Oviken -- fick han först innanläsa en bibelvers
och så utanläsa ett katkesstycke. -- »Det där duger nog åt lapparne!»
förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående.
Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som
låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven
af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den
döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och
hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam
i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker.
I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt
att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig
nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt,
att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på
ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet
på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald
eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla
den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga
i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk
mytologi.
Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara
mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten
att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så
att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle
återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn
bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och
slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte
vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga
sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en
höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno
ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet.
* * * * *
Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka,
hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg.
Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik
björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var
det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan
själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för
att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon
i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor,
och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt.
Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en
skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid
senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan.
* * * * *
Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga
Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets
ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I
grannskapet finnes ett berg, som kallas _Tunsjö-guen_. Detta vill
egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer,
visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken
bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att
nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde
tillgå, därom får man en aning af följande berättelse.
En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön.
Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom
när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen,
förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i
framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades
på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med
spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och
svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda
oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och
förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru
det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett
offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet:
»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen
efter’n!»
På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’
så behageligt, att i sjer int’ bena heller.»
Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen
efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var
tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben.
* * * * *
80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län
hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst
ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra
aktstycken.
Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt
offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om
Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last,
men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit
de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då,
när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud,
och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande
omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära
lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men
allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal
renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men
ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på
det afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen
ej undan.
* * * * *
Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare
till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om
Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en
lappgraf för minderårig.
Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta
skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och
en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och
stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra
kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af
mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf
som möjligt, att det kunde vara renben.
En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre
norrut på vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från
öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd
jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge
sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg
hindrade undersökning.
Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark
i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en
rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där
brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3
meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer.
* * * * *
Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda,
och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu
inga kyrkogårdar funnos och väl äfven till en senare tid, då sådana voro
upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne.
Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år
sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal
sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket
riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro
ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott
knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en
utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick
hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i
Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven.
I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett
litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll,
som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade
människoskallar. Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna
sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller
sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos
nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att
med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller
höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet
gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare.
En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas
af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett
sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig
med mindre än en hel hop förklarande sägner.
Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska
skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne
skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre
omkommit i Abelvattnet i långt före detta gångna tider.
Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de
äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att
förglömma.
INNEHÅLL:
_Fågelskytten._
Tre besatta äfventyrshistorier 5
Första Äfventyret.
_Larslund, profet och hämnare._
I. Larslund presenteras. -- Andligen vacker,
lekamligen den värsta fuling 7
II. »Tjäderprästen». -- Larslund predikar
på torget 13
III. Efterkast. -- Larslund förbannar och
tillspillogifver staden 17
IV. Från ord till handling. -- Larslund
samlar tuktorisen i sin hand 22
V. Tjufbandets högkvarter. -- Larslund
återser två gammalfästmör 28
VI. Tillspillogifvelsen. -- Dem enom till
straff, dem androm till varnagel 40
Andra Äfventyret.
_Larslund smusslar med brännvin._
I. Larslund samvetsöm. -- En välsignelserik
brännvinsstöld 49
II. Fortsatt byteshandel. -- Än mer flödande
välsignelse 61
III. Bäst af allt. -- Larslund får gratifikationer
för brännvinsstölden 65
Tredje Äfventyret.
_Larslund som fåratjuf._
I. Ovälkommet besök. -- Larslund störes
i sin julefrid 73
II. Ett litet knep. -- Larslund förkortar
sitt besvär 77
III. Fårtjufven angifves. -- Ett fasans bryderi
för åklagaren 81
IV. Oförmodad vändning. -- Hvem som
upptäcktes vara fåret 89
V. Slutet. -- Larslund dyr vid förlikningen 99
_Inför de tre excellensernas domstol._
Minne från trolldomsräfsternas dagar 105
I. Järker-Mäldare 107
II. Rike-Järker 110
III. Båtsman Getings onda körfärd 114
IV. Rannsakning och dom 122
_Från gränslandet i nordväst._
Minnesreliker från ett ströftåg 133
_Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker._
Originalromaner af svenska författare för 25 öre.
Öfver en och en half million volymer äro hittills utkomna.
_Hvad pressen säger om dessa böcker_:
Åhlén & Åkerlunds förlag i Göteborg, hvilket inom parentes sagdt, var
det första svenska förlag, som började med enkronasböcker af svenska
författare, har, som bekant, i dagarne startat ett 25-öres bibliotek af
svenska författare.
De böcker som utgifvas, äro nästan uteslutande af svenska författare.
_Härigenom ha både författare och allmänhet fått en fördel, som ej kan
skattas nog högt._ Det blir intet dödvatten, författarne behöfva ej
längre frukta att ej få sina manuskript sålda till anständiga priser,
och hvad som är det bästa af allt, _det svenska folket och de svenska
författarne lära känna hvarandra_. Äfven en debutant kan, om hans arbete
anses förtjänt häraf -- och häröfver kommer naturligtvis en sträng
kontroll att utöfvas -- med ens gå ut bland de bredare lagren.
_Nya Dagligt Allehanda._
Utstyrseln är synnerligen vårdad och tilltalande.
_Skara Tidning._
Ett steg som är afsedt att råda bot på det missförhållandet att
inga _svenska_ författares arbeten konkurrera med de utländska inom
25-öreslitteraturen.
_Örebrokuriren._
På den yttre dräkten har ju detta förlag alltid nedlagt stor omsorg. Så
ock beträffande dessa förvånansvärdt billiga böcker. Det konstnärliga
omslaget i flerfärgstryck, det goda papperet och det utmärkta trycket
bidrager allt att ge det nya 25-öresbiblioteket en _förstklassig_ prägel.
_Norrköpings Tidningar._
Hvad den yttre dräkten angår, få vi erkänna, att vi häpnat öfver, att en
så _gedigen_ och i allo _förstklassig_ utstyrsel kunnat åstadkommas för
så prisbilliga böcker.
_Västra Dagbladet._
25-öresbibliotek ha vi godt om i våra dagar, men detta sistnämnda är i
mer än ett hänseende förtjänt af allmänhetens särskilda uppmärksamhet,
och det torde utan öfverdrift kunna betecknas som en _vändpunkt, en epok
i billighetslitteraturens historia i vårt land_.
_Norra Bohuslän._
Åhlén & Åkerlunds förlag var det första som införde den _svenska_
billighetslitteraturen i vårt land, och när därför firman åtog sig det än
svårare uppdraget att föra den mångomtvistade 25-öreslitteraturen in på
rätt bog, var redan namnet tillräcklig garanti för en lycklig lösning.
Ur alla synpunkter ha såväl allmänhet som författare anledning att med
sann tillfredsställelse hälsa Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker.
_Blekinge Folkblad._
Under den senaste månaden ha utkommit följande intressanta nyheter.
Samtliga original af Svenska författare.
_Gurli Hertzman-Ericson: Högsommar._ Roman. Pris 25 öre.
Gurli Hertzman-Ericson, har, fastän en af de yngsta, redan sin trogna
publik, som tycks bli större för hvarje bok. Upplagornas storlek och
antal har växt för hvarje nytt arbete, och det är väl intet tvifvel om,
att, när hon nu skickat ut en ny roman till ett så billigt pris, den
första upplagan af denna icke blir gammal på förlagets hyllor. Orsaken
till förf:s popularitet är icke heller svår att förstå. Hon har alltid
något på hjärtat, något som måste sägas, och hon säger det trovärdigt,
flärdfritt och just därför gripande. Det gamla problemet om konflikterna
mellan man och kvinna ställes i ny belysning och hon låter ljuset falla
skarpt öfver lifvets mångskiftande scenerier. Kärleken är tyngdpunkten
och kärnan i problemet. Där den ej finnes, finnes ej häller lyckan.
Det vore önskligt om denna präktiga bok kunde finna vägen till många hem.
_Maria Rieck-Müller: Stor-Sigrid._ Pris 25 öre.
Maria Rieck-Müller står utan gensägelse bland de främsta i den stora
falangen af våra skrifvande kvinnor, hennes berättelser torde väl
tillhöra det bästa modärn svensk novellistik åstadkommit, och om man
härtill lägger, att »Stor-Sigrid» måste räknas till den berömda förf:s
mest utmärkta alster är väl berömmet i det närmaste uttömdt. Fru
Rieck-Müller använder ofta ett lifligt tempo i sin berättelse. Stilen
skälfver af blod och nerv, det är lefvande lif från början till slut,
taflorna rullas fram färgstarka och omväxlande och man tjusas med eller
mot sin vilja. Det vore önskligt att hvar och en i sin stad ville taga
detta tillfälle i akt att förvärfva sig en bok, som från första sidan
till den sista är stor och äkta konst.
_Hans Jost: Fyra Spaderess._ Roman. Pris 25 öre.