nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet:
»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i
kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till
ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och
förlängda uppsyner i hela tingssalen.
Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes
lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken
höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen
framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att
befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen,
fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så...
Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under
betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades
jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde
svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt
upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles
riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men
Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var
»handlarn västpå mon».
»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn
åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?»
»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge
mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste
länsman!»
Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men
sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo.
»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära
bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad.
När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt
sadelfasta och veko ej en tum.
»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två
vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i
ladan!»
Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var
ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt
löjessorl:
»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse
inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett
får...»
»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn.
»Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten!
Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags
grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en
känd visa i orten. -- Ha parterna några slutpåståenden?»
»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter
den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min
förlikning, så...»
Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen.
Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan
började han framsnörfla:
»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos
den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen
hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å
tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och
sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha,
si detta är mitt gunstbenägna yrkande.»
Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen
hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck,
ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många
omstämda fienderna framhuttrade han:
»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå
inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara!
Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra
förtjänst på det här!»
V.
Slutet.
Larslund dyr vid förlikningen.
Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande
Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare
och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd
historia.
»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,»
började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i
laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då,
förstås.»
»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på
rent landsmål.
»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen
eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag
vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra
föttren, förstås!»
»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under
allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi
utan gnällde vidare helt oberörd:
»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och
se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.»
»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara
korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest.
»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!»
kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och
så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem
skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’
jag förstås ha ut.»
»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara
slut en gång, människa!»
»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag
vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha
mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som
blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.»
»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant.
»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,»
framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan.
»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och
två selapinnar.»
»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under
fördränkande åtlöje.
»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en
mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält
hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax
ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge
mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett
halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog
en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge
mig nu si...»
Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde
endast tomhunden till nya ingifvelser.
»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga
hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut
en tunna strömming...»
»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man.
»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut
två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias
utbröt förbittrad:
»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!»
»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar,
pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen:
»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod
i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha,
och så en riktigt bra’en fäll...»
Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den
stund, då detta skrifves.
[Illustration]
INFÖR DE TRE EXCELLENSERNAS DOMSTOL
MINNE FRÅN TROLLDOMSRÄFSTERNAS DAGAR
I.
Järker-Mäldare.
Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod
öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som
i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla
tillbörliga gränser.
Till andra vittnesbörd därom hörde äfven följande sak.
Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med
sin barnlösa hustru i backstugan.
Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid
skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god.
Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes
för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af
gudshanden.
Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i
tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen.
Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen
barm och mindes nog, att icke _en_ rättfärdig finnes.
När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han
en stämma ropa så ur kvarnen:
»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!»
Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son.
Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga
hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen
det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton:
»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far
din!»
Tre år förgingo.
Andra sonen föddes också död till världen.
Då fadern jordat honom vid den förstes sida, sade han med sorg i tonen:
»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern
dra hem hans börda.»
Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med
mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord
som så:
»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem,
så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!»
Tiden gick, men inga söner föddes mer i torpet.
II.
Rike-Järker.
Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej
längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem.
Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen
ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig
fylldes på af honom själf[1].
Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef
välburgen, rik och snart en mäktig man i orten.
Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där
förklara Järkers välstånd.
Och hvad de sågo, det var idel minskning!
De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om
den saken.
Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne
gluggar, en vid hvarje stryta.
Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken
vara.
Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid
Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som
i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar
sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan,
den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden,
såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet.
När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med
Rike-Järker, icke längre låta saken vara.
I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker
blifvit riker karl.
»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen falla af dig med detsamma,»
lydde svaret.
»Nå, men huru då?» ville länsman veta.
»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena
före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo
såsom maskarne, du vet, och bådo...»
»Nå hvad sade du?»
»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras
skyldighet, förstås, och därmed jämt!»
Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran
och häkta Rike-Järker.
Så kom han in för kyrkorådet, men de hade ingen råd med honom där.
Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd
med honom där.
Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det
synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där.
Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med
dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig.
Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för
råd med honom äfven.
[1] _Stryta_, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar.
III.
Båtsman Getings onda körfärd.
Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr
Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han
lefde.
Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som
helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med
uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för
gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på
gränsen till skällsord.
»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och
tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!»
»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och
bör väl rättnu vara långt söder genom världen?»
»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.»
»Skall _du_ med kronoskjutsen då?»
»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.»
»Huruledes då?»
»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom
hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara
på smulan än bondestackarn som skjutsar? -- Nenej men du! Snigeln flyger
inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.»
»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad.
Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden.
»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?»
utbrast han.
»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan
du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att
tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor
blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och
brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det.
Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben
i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag
efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka
hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.»
»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad.
»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen
din har varit ute för ondskan.»
Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte
skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder
i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd,
kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel,
långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad,
hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart.
»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle
råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter.
»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart
utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom:
»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs,
ifall du hade någon påse att mala hos honom.»
»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade
Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde,
till dess skojaren var alldeles ur sikte.
Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann
så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt.
»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt.
»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid
färjstället och följa söderut.»
»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?»
»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om
jag talar beskedligt med dem.»
»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?»
»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta
rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig
ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt
af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till
gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom.
Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen
nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då
förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga
och allraminst du.»
»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad.
»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.»
»Skall du säga mig det, killing?»
»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten,
som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och
köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut
för fjolårsdrängen.»
Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig,
köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade:
»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?»
»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma
ihåg honom med en påse mäld nångång.»
Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft
sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn.
I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande
med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog
äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan.
»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske
rädd att inte hinna hem till kvälls?»
»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop
godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken.
Getingen kände ond aning och fortfor:
»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?»
»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de
äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.»
Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers
yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej
mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna
löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen.
Efter en stund slängde Getingen sista kopparslanten ned på vägen.
»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han
och tillade:
»Tokigt var _den_ ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var
att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick
förut.»
Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att
icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna.
IV.
Rannsakning och dom.
År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre
stormäktige och högförnäme riksherrar».
Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse,
riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling.
De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i
gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde.
När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap
och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets
stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland
andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker.
Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff,
»som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom.
Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde
landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna
mot hans argumenter dittills.
»Hvad hafven I att förebära mot den mannen?» lydde frågan åter.
Då kunde menigheten icke tiga utan bröt ut i skilda stämmor så:
»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat
sina barns själar till bäratomtar!»
Hans grefliga excellens ville nu veta hvad en bäratomte var.
Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin,
stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman
såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade:
»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i
döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.»
»Nå, hvad tror I om den saken, herr magister? Existera dessa bäratomtar?»
»Jag måste tro, hvad jag har sett!»
»Har I då sett någon bäratomte?»
»Visserligen har jag så!»
»Huru såg han ut?»
»Som ett blodrödt nystan.»
»Vid hvad tillfälle såg I honom?»
»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne
blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.»
De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om
en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga
trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till
landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och
minskningen i grannarnes strytor blef nog till protokollet fördt, men
blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter».
»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt,
som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?»
Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han
fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på
sådant vis fick rum i protokollet.
»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens.
Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste
och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser
veta.
»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå
och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst
gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna.
Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap,
ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor.
När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och
begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting.
»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan.
»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna
hvar och en som kommer i deras väg.»
Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva
blifvit rätt villrådig i sin otro.
»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde
fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade:
»Eders höggrefliga excellens! Vi _insinuera_ oss gunstbenäget uti
eders höga nådes _amplissimam protectionem_, att detta _testimomum_ må
_statueras_, hvilket endast lärer _promovera causam nostram_, i ty att
dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min _principali_, icke lära
bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen
skinna, såsom vittnet lärer kunna _relatera_.»
»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han
frånsade:
»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.»
»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig.
Säger också du detsamma?»
»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och
hela salen fylldes af starkaste sorl.
»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät
frågan vidare.
»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter
och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne
och fortgick:
»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara
lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården,
för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med
det som ogudeligt är.»