På Siklaöns bergås med utsikt över Stockholm, Djurgården, Värtan och
Segelleden låg en liten fyrsidig stenbyggnad med högt tak och
vindskupor. Den liknade en skånsk (frankisk) bondgård; men omsorgsfullt
byggd av gråsten med vit puts och rena sandstensfattningar kunde den
även gå för ett kloster, hälst den bar en takryttare med klocka.
Byggnaden var sluten på de tre längorna, men på den fjärde öppnades den
med en inkörsport, flankerad av portvaktarrum med klocka och brevlåda.
Byggnadens äldsta historia var okänd, men på 1700-talet hade där varit
svavelsyrefabrik först, sedan kakelugns- och slutligen tapetfabrik.
Portvaktarlängan vette åt söder, alltså inåt land, och till densamma
förde en allé med två stenmurar vilka skyddade en trädgård. Norra längan
vette åt sjön, men var byggd på branten av berget, som stod nästan
lodrätt och icke lämnade någon väg öppen ner till stranden.
De fyra sidorna i kvadraten inneslöto en gård, apterad till trädgård,
med en fontän mitt i korset av två varandra skärande lövgångar av
klängväxter på spaljé. Insidorna öppnade sig med verandan av trä,
härmande klostrets korsgångar, och voro om vintern stängda med fönster
och glasdörrar.
Detta osäljbara hus, beläget i en okänd vild trakt, svårtillgänglig
genom branta berg och sumpiga dalar hade greve Max ärvt av en faster,
och huset med sina många rum var fullt möblerat i alla möjliga stilar,
dock ingen senare än 1840. Kakelugnsmakaren hade lämnat sina spår efter
sig i en utvald samling kakelugnar, vilka gåvo varje rum sin bestämda
ton. Och tapetfabrikören hade också givit sitt bidrag i tapeter, olika i
varje rum. Av svavelsyran fanns intet annat spår än ett stort kök med
spis under kåpa och med blåsbälg, vartill sedan kommit ett långt
diskbord vid fönstret med små trefötter, sandbad, spritlampor och
kokbägare, några sättkolvar, retorter, diglar och kemikalier.
Den enkla inredningen, nästan värdelös, hade greve Max ordnat om, så att
var sak passade i sitt rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer
hade han stämt ihop tapet, kakelugn och möblemang. Varje rum föreföll
lik en dikt, avslutad för sig, i begränsning, i form, i färg. De
billigaste kökslampor, anbragta antingen i taket eller på väggarne som
lampetter, hade han dekorerat med japanskt papper så att man icke anade
de simpla former som doldes av dessa lampor för ett pris av en krona och
femtio öre. Ett alltför obändigt, torrt, prosaiskt rum hjälptes genast
med en krukväxt i fönstret, som aldrig förfelar sin verkan, utan ger
hemtrevnad.
De många rummen, vilka alla hängde tillsammans men kunde isoleras,
uppvärmdes av två stora plåtkaminer, och med ventiler släpptes värmen
upp i vindsrummen efter behov, men nu på vintern stodo dessa öde. Som
det var små golvytor och lågt i tak befanns det lätt att hålla varmt,
och då tobaksrökning icke ingick i husets vanor, hölls alltid luften
ren.
Denna vinterafton sutto greve Max och Kilo ensamma i biblioteket, som
hopkommit av bådas sammanslagna jämte det som greve Max hade ärvt. Ett
rum fullt var det; och ordnat i alléer och bersåer. Alla encyklopedier
och referensböcker på långa bordet; sedan de olika ämnena på fack; men
en hel vägg stod oordnad och kallades jaktmarken. Där funnos alla
världens ting huller om buller; sammelband, buntar diverse från
bokauktioner, delvis oöppnade, broschyrsamlingar, lösa blad, planscher.
Där kunde upptäckter göras, och det som i dag syntes värdelöst kunde i
morgon vara av största vikt, beroende av ämnet man behandlade. Och när
man jagat av den marken, kunde man efter en tid jaga om igen, ty i
vinden funnos säckar med reserver.
På konsoler stodo små billiga byster av Emersons sex representanter av
mänskligheten: Plato, filosofen, Swedenborg, mystikern, Montaigne,
skeptikern, Shakespeare, skalden, Napoleon, realisten, och Goethe,
skriftställaren. Man var nog betänkt på att utvidga denna
representantkammare, men hade uppskjutit ärendet.
I detta bibliotek höllos kollokvierna och dialogerna, och där kändes
tryggt, ty man behövde icke tvista om ett faktum eller datum, utan man
konstaterade det genast genom »slå upp» i referensböckerna.
Max talade, och Kilo hörde:
-- Gråt icke över tidens ondska, broder; du som teosof bör veta att
varje tidevarv har sin uppgift: detta som går till ända nu var det
materiella framåtskridandets, industriens och ekonomiens; var det
underligt att det intellektuellas nivå skulle sjunka då det sinnligas
steg?
-- Men ett sådant sjunkande ...
-- Man tvingas ju vara barn av sin tid, man skall vara det, men man
måste växa med, framåt. De som stanna bli överkörda! Även villfarelserna
ha sin uppgift: att korrigera sanningen; och i varje villfarelse finns
ett korn av det rätta. Glöm icke Jakob Boehmes odödliga: Allt innehåller
ja och nej, eller Platos: Allt födes av sin motsats. Du ser ju hur
nittiotalet var syntesens eller kompromissernas tid, då man slutligen
började lära av varandra. Förebrå icke de unga hedningarne deras
framstormande. De togo arv av sina fäder, och den store kyrkofadern
Viktor Rydberg var deras profet, fastän han nu får sitta och bekämpa
sina lärjungar. Det var han som lärde oss att älska Julianus
avfällingen, och att hata Kristus. Nu sitta vi och förvånas att vi kunde
vilja utbyta Kristi bildade fina kult av det osynliga mot grekernas
ohyggliga. Om man skulle tagit profeten på orden, borde man ha givit ett
exempel. Tänk dig kyrkorådet med komministrar och adjunkter inledande
hundra oxar i Jakobs kyrka; se dem slakta ner dessa offerdjur och med
blodet bestänka altaret; föreställ dig kyrkoherden rotande i djurens
inälvor för att spå ut framtiden; när denna kungen skall dö, om bönderna
skulle få missväxt och dylikt som sedan komme in i nästa års almanacka.
Ja, det var Julianus' religion som skulle uttränga kristendomen, och som
förkunnades av idealisterna på 60-talet. Det var ju idiotiskt! Det var
rationalismen, så kallad av ratio förnuft, därför att de saknade både
förnuft och vanligt förstånd ...
Nu hördes takklockan ringa, och det betydde främmande.
-- Vem är det, tror du?
-- Det är Falkenström, svarade Kilo utan betänkande. Jag har väntat
honom i två dagar; han har haft det svårt, jag har känt det på mig.
-- Han är välkommen, men hit in får han endast komma nykter.
-- Det vet Petrus vid porten; dock, är han i själanöd, så gå ut i
väntsalen och tala vid honom.
Petrus syntes i dörren. Det var en verklig gubbe, vit i hår och skägg,
på kryckor och utseende av en hundraåring, fastän blott sjuttio år
gammal.
-- Falkenström är här, rapporterade han.
-- Han är välkommen, men ...
-- Men han har gått, till fots, förvillat sig i bergen ... Nu badar han,
och får sedan rena kläder och filtskor, en kopp varm mjölk också ...
-- Han skall vila en halvtimme, så får han komma in i mitt rum, sade
Max, om han är ...
-- Han är nykter, men söndertrasad invärtes ... talar om polis och annat
i samma anda ...
-- Gå nu, gubbe, och inför honom om en halv timme! Men tvinga honom
ligga 15 minuter på en soffa, och underrätta honom om »husets vanor»,
att han icke må störa vår frid med sitt knot.
-- Medan vi väntar, Kilo, skall jag läsa min sista dialog, som du begärt
höra, och som skall tryckas i våra klosterskrifter i sinom tid.
Kilo sjönk ner i vilstolen och »släckte ögonen» för att höra bättre och
förstå.
* * * * *
År 1872 satt jag en vinterafton ute på en ö i havsbandet och hörde en
gammal bekant jägare och äggsamlare berätta följande tilldragelse ur
sitt liv. Han hade som yngling under sina promenader upptäckt en
trädkrypares bo i en asp, och som han saknade denna fågelns ägg,
fattades han av en häftig åstundan att äga dem. Men trädet var av samma
slag som den förbjudna fruktens; det växte innanför ett staket, och inom
samma staket låg en villa, och i villan bodde en familj, med vilken vår
äggsamlare måtte haft något obytt, ty det föll honom icke in att begära
lov få klättra upp i trädet. Äggen måste han ha, och följaktligen gick
han en mörk kväll med en såg för att fälla trädet ...
(Här blev situationen spännande och jag minns hur berättarens ansikte
fick ett smärtsamt uttryck där han satt på den svarta skinnsoffan med
ett sjökort och två bössor ovanför ...)
Nåväl, villans dörrar slås upp, ljus strömmar ut, och ägaren griper
ynglingen ropande på »tjuvar». Den brottslige införes i familjen, och
förhöres. Han söker försvara sig med att han endast ville åt fågelboet
... Villaägaren fattade icke vad man skulle med ett fågelbo, trodde att
gossen ljög, och hotade med polis. Situationen var på höjden, då den
brottslige nämner sitt namn. Därmed var förtrollningen bruten, ty hans
far åtnjöt anseende och saknade icke inflytande. Han släpptes och därmed
var saken slut.
Tjugu år senare satt jag i samma rum med samma jägare och erinrade om
ungdomsminnen. Plötsligt tog jag upp denna fågelhistoria. Jägaren såg på
mig förvånad, och frågade var jag fått tag i den.
-- Av dig! svarade jag.
Han förnekade. Jag undrade om han skämtade, ty ljuga behövde han ej,
emedan det icke fanns något förödmjukande eller ärerörigt i den
pojkhistorien. Han lät mig berätta historien i detalj, men kunde icke
kännas vid den.
Jag har många gånger sedan dess undrat om han ljög helt enkelt, därför
kanske, att historien i verkligheten varit förknippad med något
förödmjukande som han utelämnat vid första referatet för mig och som han
skämdes för. Att hans minne svek är omöjligt, ty pinsamma situationer
bruka ha en otrolig förmåga hålla sig kvar. Man kan stryka ut dem för en
tid, men de slå upp igen som fläckar på rocken. (Kanske jag misstar
mig!) Jag har ibland tänkt att han läst den där historien eller hört den
av en annan och lokaliserat den på sig, den långa vinterkvällen, för att
vara intressant, och att han nu skämdes över att ha ljugit då för tjugo
år sedan. Mitt eget minne litar jag på i detta fall, ty historien var så
levande, målande berättad, att jag som författare såg den för mig den
gången. Kanske, säger jag mig än, var jag den första som han berättat
den för, och därmed hade han befriat sig från ett pinsamt intryck så
grundligt att detta utströks ur hans minne.
Följande händelse ur mitt eget liv kan belysa den erfarenheten huru man
ur sitt minne utplånar totalt ett plågsamt intryck, så att det icke
existerar mer.
Omkring 1880 satt jag med några för detta skolkamrater och rotade i det
förflutna. Vi voro nu ute i livet, gifta män och med en viss ställning.
-- Du kan ha en bjärt otur du, vände sig en av kamraterna till mig.
-- Ja, har du märkt det också? (Det var min egen observation som jag
gärna hörde bekräftas.)
-- Ja, svarade han, minns du inte (och så började han en historia från
skolan omkring 1860, men jag mindes inte ett spår).
Saken skall ha tillgått så. Det var sista dagen på terminen, sista
timman, och läraren, den fruktansvärde, var blid. Det låg en fridens och
försoningens stämning över klassen, och timmen gick under diskussion om
flyttning och betyg, så att läxan icke blev förhörd. Klockan slog.
Läraren förklarade med ledsnad att han icke kunde medhinna läxans
förhörande, men var övertygad om att vi läst över den. Det var en
explikation så att böckerna lågo uppslagna. Vid kommandot »slå igen
böckerna» skulle jag, enligt berättaren, ha givit luft åt min
tillfredsställelse att ha undgått en fara, och utstött en lättnadens
suck, vilken dock hördes av den skarpe läraren, som fattade i en blink
dess betydelse. Ett sataniskt leende flög över hans rysliga ansikte och
med en skallerorms blickar ruvade han först min tolvåriga person; sedan
efter kommandot: slå opp böckerna! utslungade han mitt namn, vilket
betydde att jag skulle explicera. Då jag icke kunde ett ord, fick jag
stryk.
Jag hade inte ett spår minne av detta och berättaren kunde icke väcka
det heller. Men som jag tyckte historien stod i stil med mina andra
upplevelser, så brukade jag sedan berätta den själv, såsom bevis på min
otur.
Förmodligen hade jag varit så inne i julstämningen, och denna episod
hade kommit så abrupt in, att den icke fick någon plats. Där var
upptaget av julklappar och friheten under lovet med dess nöjen, jag var
så framom terminen och läxorna och det här låg redan bakom förut. Hade
jag icke behövt berättarens historia till min samling, hade jag förnekat
den, ty den saknade verklighet för mig.
Nu efter fyrtio år, då jag sett så mycket misstag och missförstånd, har
jag börjat undra om berättaren i sitt minne förväxlat mig med någon
annan. Om han gjort det, så bleve saken ändå mer intressant, ty då hade
jag i min levnads väv spunnit in andras garn, och det är ju icke så
ovanligt.
* * * * *
Intet är osäkrare än uppgifter och vittnesmål, icke därför att
människorna ljuga uppsåtligt, utan därför att allting är så
bristfälligt, våra sinnen, vår uppfattning, vårt minnesorgan.
I mitt föräldrahem umgicks intimt en änkefru med son. Oftast hörde jag
den gamla kvinnan tala om sin avlidne man, och såsom varande den kände
kaféägaren till det berömda kaféet. Jag hörde så ofta talas om honom som
jag aldrig sett. Och när jag en gång fick se hans granna lokal med
pompejanska målningar, med lagerboskéer, glaskronor och sjungande
kanariefåglar, fick jag höga tankar om honom. Men minnet bleknade, sonen
växte upp och kring honom samlade sig mitt intresse. Han var lantbrukare
och kom ofta till staden; var alltid allvarlig och hade alltid missväxt
och andra bekymmer, även processer. När jag fyllt tjugo år blev jag hans
gäst. Under ett nattprat råkar mannen fälla följande ord i en parentes
... »Ja, sir du, min far var bonde ...» Då vaknade mitt barndomsminne om
kaféidkaren, och jag avbröt: »Var inte din far ...» Härpå vill jag
minnas, att han svarade något suddigt, ty han var inne i ett längre
anförande, men i alla fall nekande. Efter den dagen slopade jag
barndomsminnet om kaféidkaren, troende mig som litet barn ha förväxlat
eller missuppfattat. Så försvann han från min horisont, livet fyllde ut
mitt eget, och jag hade icke tid att grubbla över andras, men var gång
mannen dök opp såg jag bondsonen i honom.
Efter tjugofem år gångna sitter jag med en nära anförvant och dividerar
om gemensamma ungdomsvänners öden. Så kom vi till Filip X.
-- Ja, hans far ägde ju vinterträdgården, säger min anförvant.
-- Va för slag? Var inte hans far bonde?
-- Nä! Var har du fått det ifrån?
-- Från honom själv.
-- Omöjligt, jag kände hans far!
Som vi voro upplysta människor båda, råkade vi icke i gräl; jag bara
satt förvånad över ett intressant faktum, som jag ännu icke kunnat
förklara. Men efter den stunden återblev min vän schweizeriidkarens son,
och bondsonen försvann ur mina föreställningar där den dock levat i
tjugofem år.
Är det möjligt att jag hörde vilse om natten, eller är det så att hans
far _först_ var bonde och sedan blev värdshusvärd? Faktum saknar ju
intresse, men att jag gick i tjugofem år och ljög utan att veta det, kan
ju mana en till försiktighet.
Att tro allt vad folk säger kallas för att vara naiv. År 1870 omkring på
våren var jag naiv, då en studentkamrat kommer upp på min fattiga
kammare för att taga avsked. Han hade nämligen, så uppgav han, måst
avbryta examen för fattigdom, och hade nu tagit anställning hos en
vintappare i Uddevalla. Vintapparen var i staden och väntade få föra
honom till hans anställning. Som jag själv var i ordning att få resa ut
till landet, till solen och havet, såg jag vännens förskräckliga öde i
en underjordisk lokal så utmålat, att jag beslöt rädda honom. Han var
nämligen en ovanligt framstående sångare med stora anlag för teatern,
och jag ansåg honom äga lyckan i sin hand. Jag föreslog honom först att
gå in vid teatern. Nej, hans mor avskydde teatern och för övrigt hade
han givit vintapparen sitt hedersord; han var dessutom sjuk och ägde
icke sin röst just nu. Då föreslog jag att han skulle följa mig till
landet och under sommaren sjunga opp sig; jag skulle skaffa honom
pängarne.
Efter åtskilliga svårigheter gav han med sig; jag skaffade 100 kronor
och han kom till landet.
På hösten var han blomstrande av hälsa och mod. Han lånade min bästa
dräkt, for in och provsjöng, kom tillbaka med ett utmärkt engagemang.
Nåväl att kunna hjälpa en människa är en avundsvärd position och utgör
lönen själv; jag låtsade aldrig om skulden, och åtnjöt själv understöd
av andra så att jag ingen tack begärde, men jag stod som låntagare hos
den rike mannen och fick då och då påminnelser av mindre behaglig art.
Ett par år gingo och min vän var stor sångare. Jag hade däremot mycket
svårt. En vår kom han upp på min vindskammare och fann mig i samma
förtvivlade läge som han en gång var i. Han ville hjälpa mig till landet
och skulle be en rik kamrat om ett lån.
Han gick till den rike och bad om tjugofem (!) kronor, men fick nej. Jag
stannade i staden och han försvann efter att dock ha bjudit mig på några
supéer.
Hittills är allting normalt, mänskligt och var i min egen bohêmegenre.
Men nu börjar det abnorma.
Tre år senare umgicks jag i en god familj med artistintressen. Jag förde
ofta samtalet på den berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans
uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och berömde honom, kanske
med en hemlig stolthet över att ha givit honom första handtaget.
En dag har frun i huset råkat sångaren på ett bröllop, och vid vårt
nästa sammanträffande utgjuter hon sig i lovord över honom, men är på
samma gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan misstänksam.
Slutligen måste hon tala ut:
-- Ni kallar denne man er vän, men han talar illa om er.
-- Ja, svarar jag med en lätt skepsis, sådant är livet.
Och därmed upphörde samtalet om sångaren. Fem år senare nödgar jag samma
fru omtala vad sångaren andragit mot mig.
Nu kommer det oförklarliga:
Sångaren hade räddat mig en gång ur ett förtvivlat läge, och jag hade
besvarat hans vänliga uppoffring med svart otacksamhet!
Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men såg att jag icke blev
trodd.
Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens lopp vända sig baklänges i
en människas minne utan att man vet det?
Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen tryckande fastän jag aldrig
påminde om den, så hade enklast varit om han betalat penningskulden. Men
den låtsades han aldrig om, och inte jag heller; men reversen stod jag
för; och när jag efter tjugofem år ville betala den, efterskänktes
beloppet.
Men vintapparn återstår.
Tretti år efter sitter jag på ett kafé med en ungdomsvän till sångaren
och mig. Vi tala om honom som nu var rik, riddare och sådant mera. Då
erinrar jag om vintapparen såsom något bekant.
-- Vintapparn? säger vännen. Vad var det?
Jag relaterar.
-- Det har han ljugit, svarar vännen: ty jag umgicks intimt med honom
just i de dagarne, och han nämnde inte ett ord om den saken.
-- Ja, sådant är livet, sådana äro människorna, och följaktligen vi
själva!
Nu är han död! Frid över hans minne! Livet har kvittat mellan honom och
mig.
Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta vintapparhistorien så
många gånger att den kanske kommer in i hans biografi och han har väl
berättat historien om min svarta otacksamhet så att _den_ kommer in i
min biografi!
Sådant kan det vara!
* * * * *
Falkenström hade badat i den forna bagarstugan framför en riseld, och
efter att ha fått rent linne och torra kläder vilade han sig på en
soffa, då greve Max inträdde. Denne hade vanligen av erfarenheten lärt
att människorna släpade med sig sina bekymmers atmosfär, som satt kvar i
rummen likt dålig lukt, och därför gick han att söka upp sin gäst i
bagarstugan. Där skulle han få tala ifrån sig, och hans elände skulle
sedan slås ut med badvattnet.
Han satte sig bredvid den »sjuke» och bad honom tala.
Falkenström sprang upp, gav hela sin lidandeshistoria, med alla
detaljer. Han bemötte invändningar, höll försvarstal, bannade över
människors uselhet, som togo brottslingen i försvar mot den
förfördelade. Han talade så att det skummade kring munnen. Slutligen
blev han torr i halsen, och en lätt heshet beslöjade rösten.
Greve Max tog emot, ställde sig deltagande, kastade in en fråga här och
var, gav nya uppslag, lät honom ta om vissa punkter för att riktigt få
ur honom hela böldens innehåll. Hans ansikte återspeglade alla den
olyckliges lidanden och han tycktes krympa ihop, framför denna hatets
eld. Men mot ämnet, som var honom vidrigt, gjorde han sig hård, ty han
ville icke föra det in i sina tankar, utan han ledde alltjämt av
strömmen med det han kallade jordledningen. Han hade nämligen under de
sista åren börjat uppfostra sig, företagit andliga övningar,
gymnastiserat sin själ, och vunnit vissa färdigheter som vanliga
människor kalla övernaturliga. De fula minnena ur livet hade han
opererat bort; och för att icke bli rov för den förstkommandes
suggestioner höll han andlig diet.
Den som läser en tidning var dag, får redaktionen över sig med alla dess
åsikter och synpunkter, blir bara dess medium. Det tryckta ordets makt
är stark och därför lät han Petrus läsa tidningen om morgnarna och tala
om de stora världshändelserna. Skämttidningar fingo icke införas, ty han
ville icke bli lågsinnad och glädjas åt elakheter. Han läste icke en
bok, _därför_ att den presenterades honom, utan han tittade först i den.
Fann han den infam eller gycklaraktig, lade han den i elden, att den
icke skulle råka i andras händer. Han mottog icke alla besök, och
besvarade icke alla brev. Om han råkade ut för någons hat, så avklippte
han kontakten med denne; öppnade icke hans brev; upphörde läsa hans
böcker, ifall han var författare. Och han nämnde aldrig hans namn, ty
han visste vad ett personnamn är för en strömväckare. Han strök ut honom
ur sitt minne.
-- Man skall aldrig hata en människa, sade han, ty det är att förstärka
fiendens strömmar genom influens. Klipp av trådarne, och han når dig
icke, eller skaffa dig jordledning, så går hans åskstråle ner i marken.
Under Falkenströms långa anförande hade han upptagit allt dennes elände,
avlett en del, och återgivit en del, liksom tvättat på filtret, så att
när Falkenström slutat, fanns nästan intet kvar av hans stora sorg. Och
han var så trött att han begärde få gå till sängs.
Sedan han av Petrus fått veta »husets vanor» fördes han direkt till sitt
rum och somnade.