Jenny och Falkenström blevo sittande, ehuruväl stämningen icke kunde
hållas gående.
-- Han måtte hata mig gränslöst, sade Falkenström.
-- Med hela den skuldsattes förfärliga hat.
-- Är han skyldig mig något? frågade Falkenström bara på måfå.
Jenny sökte läsa av den otydliga depechen, men när hon icke kunde, gav
hon den _sin_ tolkning, ty om Zachris penningtransaktioner ville hon
synas okunnig, emedan hon profiterade av dem.
-- Jo han kringstjäl ju dig på dina idéer, det vet hela världen.
-- Inte kan han stjäla mina idéer ...
Nu kunde han ju stjäla något annat, men det skulle man icke tala om,
därför gjorde Jenny en gest med munnen som ville ersätta ett nytt
samtalsämne hon icke fann.
Det blev obehagligt tyst. Båda tittade åt taket för att hämta
räddningen: och den kom uppifrån.
Uppifrån vinden hördes ljud som av vedsågning eller trosshalning.
-- Nu sover det kräket! utbrast Jenny.
-- Sover han?
-- Javisst!
-- Det låter som dödsrosslingar eller som när svinet sover. Det var
ruskigt! -- Men det erinrar mig om -- jag var en gång gift med ett
fruntimmer som snarkade. Hon visste det inte själv; hon var ung och skön
... Nåväl, när jag vänligt skämtsamt upplyste henne om förhållandet,
fattade hon hat till mig. Och hon vågade icke somna, utan höll sig vaken
om natten. Sömnlöshetens tortyr gjorde henne ändå galnare ...
-- Var hon galen förut då?
-- Ja, naturligtvis. Men nu växte hennes hat så orimligt, att hon
mördade mig.
-- Mördade?
-- Ja, min ära och min frid! Det är livsfarligt att upptäcka en dams
hemlighet ...
Jenny blev svart i ansiktets alla fördjupningar, och Falkenström förstod
att hon måtte ha en hemlighet som hon misstänkte honom veta. Men han
visste ingenting, och i sällskap sökte han aldrig utleta, aldrig
studera, utan gav sig hän naivt njutande av samvaron, och följaktligen
undvikande att stöta. Men nu kände han det var förgjort, att allt vad
han komme att säga bleve dumt, eller sårande. Därför ruskade han på sig
som för att vakna, reste sig för att gå, men kvarhölls av Jenny, som med
tummen gjorde en gest åt taket ...
-- Jag har undrat så ofta om han sover eller bara låtsas ... Ibland tror
jag han är buktalare och står i trappan och lyssnar, medan han gör det
där bullret inne i rummet.
-- Det var hemskt! Varför skulle han lyssna?
-- Därför att han misstror dig, du är den enda som han är riktigt
svartsjuk på, och därför att han har ont samvete ... Han var ju med och
klöste sönder ditt första äktenskap ...
-- Det vet jag, men säg mig, har han icke varit framme i det här sista
också?
-- Nej, svarade Jenny, men så häftigt att det hördes hon ljög.
-- Då kan han ha't som han har't, svarade Falkenström, liksom om han
replikerat hennes jakande svar och översatt hennes lögn.
Då hördes hundskall ute på gården.
-- Det kommer främmande! skrek Jenny och stod vid persiennen på vars
spjälor hon gläntade. Kan du gissa?
-- Hanna Paj, förstås. Hennes fräckhet känner vi. Hon kommer för att
förklara sig, få ett slags fredsslut till stånd, varunder hon avnarrar
fienden hans vapen och lite till.
-- Det var verkligen höjden ...
-- Sorgklädd som vanligt ... hon sörjer över mänskligheten som icke
förstår henne ... röd näsa i blått fält, truten som en suspensoir -- jag
menar en respirator --
-- Vi ska drilla henne ...
-- Det gör hon så bra själv, i synnerhet när hon har druckit portvin ...
Först skryter hon och smickrar, sen biter hon, men när hon bitit smeker
hon ... Det hon påstått i första satsen, tar hon tillbaks i den andra,
dels för att icke skiljas från en missnöjd, dels därför att spriten
upplöser tungbandet som slappnar ... ett slags lös mage vilken sitter i
huvut som på kräftan ...
-- Du är ryslig ...
Fröken Paj trädde in, kastade sig till Jennys bröst och bad om
förlåtelse för att hon trängde in.
Falkenström tyckte hon dröjde något länge vid detta relativt unga bröst
och att hennes kyssar voro väl svärmiska. Hon var visserligen känd för
att beundra kvinnlig skönhet, men det berodde av hennes utvecklade
skönhetssinne.
-- Är Lars Petter hemma? Jaså han vilar, eller arbetar däroppe, jaa, då
ska vi inte störa honom, för all del, vi ska inte störa honom, jag vill
alltid vara ensam när jag skriver, jag måste vara ensam, absolut ensam,
jag förstår honom så väl, men han förstår icke mig, hade han förstått
mitt sista brev, jaså han missförstod det, då ska jag be att få säga dig
lilla snälla Jenny -- si där är du Karl Gustav, jag såg dig inte, god
dag på dig -- jo lilla snälla Jenny jag vill bara säga dig, att min
avsikt var god, jag älskar sanning och klara ord, jag ville att allt
skulle vara på det rena mellan dessa bröder som jag hållit av båda två,
lika mycket, ser du -- ja du ska tro vad jag säger -- Anders livsgärning
var, hur ska vi säga, jaa, du förstår vad jag menar, den var icke av den
utomordentliga betydelse, nej tack jag ska inte dricka, sir du, Anders
var en ovanlig människa, det nekar jag inte och särskilt var hans
uppträdande i kvinnofrågan storslaget -- jaa, _det var_ stor -- slaget
-- men hela hans läggning var också hm! Du har fått nya gardiner ser jag
-- inte illa -- men min lilla vän, man får icke överskatta -- _för_, det
finns intet så farligt som att operera med falska värden ... jag tror
jag tar av mig hatten, ni har så fasligt varmt -- o--ch, Lars Petter har
en benägenhet, han har en benägenhet ... vad har du givit för metern? --
hos K. M. förstås ... I--mellertid ... Lars Petter ska inte vara ond på
mig, för vi två har så mycket gemensamma intressen, vi ha kämpat
tillsammans, och ibland ha vi stridit också -- nu tror jag vi talar om
något annat och anser denna sak vara utagerad, är den inte utagerad? --
Jo tack, du ska få ge mig en droppe portvin, bara, en, liten, droppe, så
-- där -- ja! Men det var inte det jag ville tala om, utan om dig, lilla
Jenny, kan du säga mig, vad skulle du ha emot en liten distraktion i
ditt enformiga arbetssamma liv, du släpar ju med din mans hus från
morgon till kväll, och du har aldrig tid att ge en tanke åt något annat,
skulle, du, inte, vilja, förena dig med några unga fruar som har
livsintressen, och på förmiddagen, bara som en liten avledare, en
väckelse, vara med på mina föreläsningar.
-- Ska jag gå från barn och hem, mannen vill jag inte tala om ... bröt
Jenny slutligen _sin_ nödtvungna tystnad. Nej, tack!
-- Vänta litet nu, du skall icke försumma ditt hus, visst inte, men du
skall tänka på din själ _också_ ...
-- Har Hanna blitt läserska?
-- Du skall icke svara mig, för då kan jag inte tala, jag har icke blitt
läserska, jag har ingen annan religion än mänskligheten, jag dyrkar
endast -- mänskligheten ...
-- Det var också något att dyrka! avbröt slutligen Falkenström. Vi vet
väl vilka suggor vi äro!
Nu slapp det i fröken Pajs spärrhake, och med ett flin som spräckte båda
kinderna, lät hon undfalla sig:
-- Ja, du kan ha rätt, vi äro ena gris--ar ...
Men genast samlade hon hop ansiktets alla smilband och dragskor, knep
ihop munnen om det gillande flinet och återvände till mänskligheten.
-- Det må nu vara, min kära Karl Gustav, men jag tar det som en plikt
att arbeta för mänskligheten, hör på, vet ni att lilla fru T. har måst
söka en anstalt för sina nerver?
-- Se så för tusan, hon också.
-- Varför tar du så vid dig för det?
-- Jo, därför att ni alltid gör en frus nervositet till en anklagelse
mot mannen. Jag vet vad ni menar, men det är icke det. Vill du höra
detta resonnemang och erkänna dess riktighet! Att ta emot är ju en
förmåga som är obegränsad; inte sant, man kan ta emot hur mycket som
hälst, men förmågan att ge är begränsad, förstår du det?
Fröken Paj gäspade och syntes läsa över nästa anförande, ty hon svarade
aldrig på tal.
-- Insatiabilis femina skulle alltid befinna sig i grossess för att icke
vara nervös, men det vill hon inte, och läkarn skulle ordinera henne ett
litet barn i stället för sanatorium och skilsmässa.
-- Hör nu, fortsatte fröken Paj tankspridd, tycker ni inte att dessa
unga kvinnor som gå i hus i egenskap av fruns hjälpreda, ha för litet
betalt, skulle man inte ta itu med det?
-- Inte alls! Man tar dem av barmhärtighet, därför att de tigga sig till
platsen. »De ska gå för bara maten, bara de får sysselsättning» säger
de. Och så inskränker man sig, avstår en sängplats, och tar dem fastän
man icke behöver dem. Va klagar de då? Och är inte mat och husrum
betalning? Du är ett fä Hanna! Alla människor ha det svårt och
följaktligen kvinnorna också; där har du nötens kärna.
-- Hör nu, uppriktigt sagt, jag tror att nå'n snarkar däruppe, är det
Lars Petter, det är så han kallar arbeta; vet ni att jag får lov att gå
nu, och det är visst Jennys födelsedag i dag, och jag skulle haft en
blomma med mig, det var en vacker azalea, den har du fått av Karl
Gustav, han är alltid artig mot fruntimmerna ... ja små vänner, lycka
till, mycket nöje; medan mjölnarn sover ... Ajö lilla Jenny, farväl Karl
Gustav, ska jag stänga dörrn, inte? Nå, må så gott!
Hon gick med ett illamenande fyllflin.
-- Kopplerska; sade Falkenström.
-- Å, tyst du!
Nu hördes ett knakande ovanifrån, och en elak hosta.
-- Zachris har vaknat; nu är han trevlig.
-- Trevlig är han alltid, i din dåliga betydelse ...
-- Varför umgås du med honom, kan du säga mig det?
-- Jo, därför: att om jag inte vill umgås med honom, så får jag inte
umgås med någon annan. Du vet hans helvetiska sätt att isolera
människor; han sprider ut att man vill vara ensam; därpå stjäl han alla
ens vänner, väcker fiendskap, söndrar, alldeles som Pajan ... Hela hans
umgänge är bara pressade matroser, inkallade i tjänstgöring -- -- -- för
övrigt vet du att det är för din skull man kommer ...
Detta smakade, och som Falkenström ville göra en snygg sortie innan den
omordade mannen trädde in, tog han avsked och gick.
När Zachris kom ner såg han anskrämlig ut; näsan hade sjunkit in och låg
som en nysatt potatis i fårorna kring mustaschen. I sömnen tycktes alla
ondskor ha kokat ihop till sprängämnen, och när han fann Jenny ensam,
tände han på ogenerat.
-- Va ä de för ett d--a sätt att duka kokottsupé i förmaket så att jag
skall gå som ett åtlöje för pigorna. Ja, jag bjöd honom därför att jag
icke kunde säga nej, men jag menade i salen. -- För resten är du för
gammal att kokettera för ungherrar. Ja, du är ju trettiofyra år efter
vad jag hört från din egen mun, och då skall man åldras med grace ...
-- Är jag för gammal? Det skall du få betala så dyrt som du inte tror
...
-- Det har varit främmande här, vem var det, jag hörde rösten.
-- Det var Hanna ...
-- Och den tar du emot; du tar emot mina fiender i mitt hus, det är
vackert.
-- Hon sökte dig, men när man inte får väcka dig ...
Svarslös slog han som vanligt näven i bordet så att glasen hoppade ...
-- Buse! svarade Jenny då hon satte sig ner med det fasta beslutet att
söka Hanna Paj, anteckna sig till hennes föreläsningar, och så småningom
vinna friheten.
I dag hade hon känt att ungdomstiden var ute, men hon ville återvinna
den, hålla den kvar.
-- Tänk att för en sån där har jag offrat min ungdom ... började hon.
-- Jag eller någon annan, någon skulle göra't, och efter som du valde
mig ...
-- Det gjorde jag icke, men det är inte för sent att välja om. Jag ser
nog du tänker få mig med barn igen för att hålla mig fast, men det skall
du lura dig på!
-- Ämnar du gå från dina barn också?
-- Dina lymlar, som du narrat på mig; jag hatar dem, det vet du, därför
att de äro födda med lögn och bedrägeri ... Det är ju odågor, ligapojkar
som du uppfostrat till fängelsefrön. -- Jag förbannar de stunder jag
födde dem och jag råkade dig på min väg.
Här föll hon i gråt, och Zachris, vars vrede återhållit smärtan,
upplöstes han också. Och nu sutto de i var sitt hörn av rummet,
förtvivlade och utan att kunna trösta varann.