Nu hördes hundskallet i tamburen, och straxt därpå inträdde redaktör
»Lögnroth» som han kallades, åtföljd av »nakna prästens broder»,
landsortsprofeten. Lögnroth var icke tilldragande att se på. Han hade
rännt i frö som sallat i torr sommar, och bar blekselleriets färger.
Begåvad med gott förstånd hade han valt tidningsbanan för att bli
millionär. I början ägde han passioner och åsikter, men böjande undan
för opinionerna, den ena efter den andra, fann han sig en dag vara
redaktör av ett lögnarblad, där alla pöbelaxiomer voro försvarade,
fastän han själv ogillade alla. Han skötte vigilansen och lät Smartman
och Zachris redigera; och de redigerade så att Lögnroth slutligen inte
kunde läsa sin egen tidning. Allt som var falskt och dumt i en falsk tid
framställdes som den enkla sanningen, och medarbetarne, instuckna av
kapitalisterna, utgjorde en lysande samling dumhuven. Sålunda hade han
till litteraturkritiker, professor Stenkåhl, vilken skattade Lovisa
Petterkvist högre än Emanuel Swedenborg, och satte Tilda K. över
Runeberg. Teaterrecensenten »förstod inte» Mæterlinck men upphöjde Lars
Petter Zachrissons roliga farce »Han vill inte gifta sin dotter» till
prototypen för det »nationella lustspelet» och så vidare.
Lögnroth upphörde att läsa sitt lögnblad, som kom honom att kräkas, och
abonnerade på Posttidningen för att åtminstone kunna läsa
utrikesnotiserna. Över Zachris härskade han genom Smartman, och över
Falkenström genom Zachris. Det var en klok karl. Millionen hade han sett
vinka, men nu var den på väg att ryka. Stämmans ändamål var att söka
offer vilka skulle övertaga riskerna, och sedan skulle Smartman skoja
bort filialerna i landsorten.
Lögnroth slank in, ålade sig fram ljudlös mellan stolar, puff, supskåp
och kommod. Som han föraktade allas åsikter undvek han meningsyttringar,
svarade undvikande och förklarade en gång för alla att han mest av allt
värderade ett fint sätt. Som alla falska människor hatade han
brutalitet, det är: att man sade vad man tänkte. Därför stannade han
aldrig i ett sällskap så länge att öppenhjärtligheten började; han slank
bara innanför dörrn, hade alltid en droska nedanför som räddade honom,
var alltid artig, korrekt, igenknäppt upp till hakan.
När han nu inträdde, behärskade han genast sin missräkning att ej finna
stämman fullsuten; han tyckte om att komma sist, och att genast få
övergå till förhandlingarna; alla enskilda meddelanden plågade honom.
Lyckan stod honom bi, ty äldsta pojken kallad Brunte hade också klivit
in med snösockor från en skidtur, och vräkte sig ner i soffan bredvid
Falkenström. Fastän Lögnroth hatade Brunte, försmådde han honom icke som
fribult när han väntade törn, inledde honom därför i ett samtal om
sport, i vilket snart hela sällskapet var invecklat under Bruntes
ordförandeskap. Zachris fann intet opassande i detta, utan släppte
tvärtom in Pirre den yngre, som genast satte sig i soffan på
Falkenströms rockskört och halva knä, så att denne måste lämna sin
plats. När pojkarne intagit hedersplatsen började Zachris en liten
hetsning med åtföljande stukningar. En telefon anmäldes från professor
Stenkåhl med förhinder, och trotjänarinnan visade sig i dörren för att
göra familjetablå; men hennes nigning var något för djup och antydde en
ovanlig svaghet i knäna. Sedan hon frågat frun om supén och svaren voro
något för långa, sjönk hon ner i en emmastol och fortsatte
underhandlingarne.
Nu hördes ett nytt fasans uppträde i tamburen. Den kinesiska dogghyndan
rusade och gav ståndskall, men singlade med detsamma genom korridoren,
tjutande efter en undfången spark av doktor Borg, som skrek för att göra
sig hörd av Smartman, vilken gömt sig bakom kaminen.
-- Ska du sparka min hund? hälsade Zachris med lagom kvävt raseri.
-- Jag skulle sparkat dig egentligen, när din hund bitit mig, men du var
inte till hands och därför fick den oskyldige sparken. Väl bekommet!
Doktorn trängde sig in, hälsade frun, såg genast situationen, och satte
sig nu på båda pojkarne i soffan, lyftande vältaligt på båda
rockskörten. Pirre räddade sig, men när Brunte på trots satt kvar, tog
doktorn honom i örat och avlägsnade honom i en handvändning.
-- Få vi öppna stämman? började han; och vill de obehöriga vara goda
avlägsna sig!
Pojkarne föstes ut, trotjänarinnan raglade ut, men Jenny satt kvar.
-- Jag tycker mycket om ditt sällskap, Jenny, sade doktorn, men bolagets
affärer äro icke offentliga ännu.
-- Jag har inga hemligheter för min hustru, inföll Zachris, och här är
inget dockhem.
-- Men vi ha hemligheter för din hustru, svarade doktorn.
Jenny gick ut med en Nora-min, och Zachris tänkte på sin villa, tuggade
och sväljde.
I detsamma kröp »nakna prästens broder» in. Han hade en förmåga att gå
genom lykta dörrar, och fruktande en sammanstötning med doggen, hade han
gått köksvägen. Han skulle referera stämman och kolorera rapporten i den
rätta färgtonen.
Doktor Borg satte sig som ordförande mellan kommoden och supskåpet:
-- Få vi öppna förhandlingarne? -- Nåväl! Jag börjar då med detsamma vid
huvudfrågan. Vid granskning av tidningens räkenskaper har jag upptäckt
följande skenbart oförklarliga sakförhållande. Utdelningen av vinsten,
som för två år sedan belöpte sig till sextio procent, har sjunkit till
sex, under det redaktörens och sekreterarens inkomster stigit till
hundra tusen kronor. Kan någon förklara det?
Zachris, trollaren, föll genast in:
-- Det är mycket lätt förklarat, då redaktören och sekreteraren driva
spekulationsaffärer som icke angå oss.
-- Du svarade rätt, invände doktorn, de driva spekulationsaffärer men på
ett sätt som angår oss nära. Hela tidningens text består nämligen av
annonser, för vilka de taga betalt; till och med utrikesavdelningen är
betald; de utländska telegrammen med uppsåtliga lögner äro
betalda; hela börslistan är falsk; kursnoteringarne äro falska;
litteraturanmälningarne och teaterrecensionerna äro förfalskade, mest
inbringande äro dock nertystningarne; ruskiga processer tystas ner,
underslev i ämbetsverken, orättvisa befordringar. Aktiesvindel
befordras, riksdagskandidaturer köpas, och hela redaktionen lever gratis
hos källarmästarne, taga möbler och kläder på kredit utan
betalningsskyldighet ... med ett ord vi befinna oss i styrelsen för ett
skojarbolag, ur vilket jag nu anmäler mitt utträde.
-- Bevis! Bevis! skrek Zachris.
-- Här äro bevisen! svarade doktorn och lade en packe brev på bordet.
Zachris tog breven och ögnade på dem.
-- Denna brevsamling av Lögnroths och Smartmans händer, erbjudes
redaktionen till inlösen för tretti tusen kronor av en dam.
-- Det är lögn, skrek Zachris. Detta har icke Lögnroth och Smartman
skrivit, det är icke deras stil.
-- Nej, det kan det icke vara, ty det är bevittnade kopior.
Nu var det Zachris' styrka att försvara varje dålig sak och han började
advokatyren:
-- Man skall överskyla sin nästas fel, man skall tyda allt till det
bästa, man skall icke vara dålig kamrat, myggor få icke bli elefanter;
det här handlar till exempel bara om några buteljer vin på en
restaurant; kanske källarmästarn var lika angelägen få sin vara bekant
...
-- Ja, men den här aktrisens pantsatta juveler ...
-- Det kan vara lögn, svarade Zachris.
-- Det kan icke vara lögn efter som det är sanning, svarade doktorn, men
bland herrar som icke kunna skilja på lögn och sant vill jag icke sitta;
därför säger jag farväl.
-- Du överger de liberales sak då?
-- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer,
liberala skans-patrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag
till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det
förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni
håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni
förtjäna; ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och
uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri. Ni kallar mig konservativ
därför att jag icke är sodomit, därför att jag är republikan, därför att
jag är världsborgare, därför att jag älskar rättvisan och förföljer
mannamån, våld, skälmstycken. Betrakten mig hädanefter som eder öppna
fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mördare.
-- Hör du min snälla vän, började Zachris, genom näsborrarne, ditt
exalterade sätt att behandla affärer röjer en sjuklighet som kräver
skonsam men skyndsam behandling; jag skulle därför vilja råda dig att
söka en läkare ...
I samma nu förmörkades Zachris' båda glasögonsglas av något som kunde
vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn över hjässa
och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne
försvunnen. Lögnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som två
formlösa fläckar mot tapeten, återtogo nu mänskliga drag, och samlingen
reste sig som en man, andades ut, sköljde struparne med whisky och
avgjorde på stående fot att Smartman skulle göra sin missionsresa genom
Sverige, och rädda bolaget från undergång.
Falkenström och Kilo övertygades att doktorn överdrivit -- »man kände ju
honom» -- och nu öppnades dörrarne till matsalen.
Fru Jenny lyckönskade bolaget till frigörelsen från doktorns tyranni;
nakna prästens broder improviserade en korrespondens om stämman, och i
den största endräkt tågade man ut att supera.
-- En enkel smörgås! bjöd värdinnan.
Pang! Smöret fattades. Man skrattade, och trotjänarinnan inkallades.
Lovisa inträdde med ögonen riktade åt takfrisen så att för mycket syntes
av vitan. Fru Jenny såg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret
och knuffade därför Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om
ursäkt:
-- Hon stackare är gammal, och trött av dagens mödor -- Lovisa, var har
du smöret?
-- Å, herre, har jag glömt smöret, utbrast Lovisa och sackade ut.
Man skrattade och Zachris slog i suparne. Men Lovisa kom inte igen.
Då ringde frun otåligt. Köksan stack in huvet och fräste:
-- Lovisa är sjuk; vad är det om?
-- Smöret, smöret!
-- Jag köper inte opp, jag bara lagar maten, för jag är inte betrodd att
handla ... men den där stortjuven är betrodd.
Zachris sprang ut i köket och kom igen:
-- Den stackarn, hon har blitt kall, och därför får jag be herrarne om
ursäkt ... det finns inget smör hemma.
Smartman som var matvrak hade farit över den enkla anrättningen, och
gripande situationen, talade han visdomens ord:
-- Hör nu god vänner, i vår tidning är det sed att redaktionen håller
zwyck när den haft stämma; jag tar mig därför friheten inbjuda vårt
värdfolk ner på hotellet till en enkel supé.
Lögnroth nickade bifall och man bröt upp som om man varit ense om den
saken förut.
-- Stackars Lovisa!
-- Hon har gått och blitt kall.
-- Jag tror hon var fylax!
-- Stjäl som en korp.
Efter en halv timme satt hela sällskapet nere på hotellet vid en lysande
supé. Här var intet knussel. Rekvirera bara. Bolaget betalar.
Zachris beställde; en portion tryffel färsk, à la serviette, tretti
kronor; en butelj Chateau Lafitte, sexton kronor, sex buteljer hundra
kronor. Cigarrer à tre kronor stycket.
Det blev midnatt. Smartman spelade piano och Jenny sjöng som en sotare
på skorstenskanten; Zachris dansade solo, Lögnroth och Falkenström hade
engagerat Kilo till ett parti poker. Snart sutto dock alla vid
pokerbordet där man betalade med lappar.
Men det blev morgon, och man måste gå. Smartman ringde på räkningen, men
man ville icke skiljas än. Zachris rekvirerade sex buteljer champagne.
Här skulle man inte lägga fingrarna emellan!
Jenny lät korkarne springa, det var hennes särskilda nöje. Lögnroth höll
tal. Smartman interfolierade; Zachris tackade på sina och Jennys vägnar
för en glad afton. Falkenström satt och bet Jenny i armen, medan Kilo
såg ut genom fönstret. Slutligen stoppade Zachris en bunt cigarrer i
fickan om 75 kronor och förklarade:
-- Nu anser jag saken utagerad, för nu är jag full.
Räkningen saltades och gick nu upp till fem hundra kronor.
Flickan ringdes in; Smartman ville addera och verifiera notan, men
Zachris förklarade det vara småaktigt bland gentlemen.
Då vek Smartman ett betydelsefullt veck på räkningen, lämnade den jämte
drickspengarne tillbaka till flickan och sade:
-- Skicka upp den där i morgon till kassören i Brödrafolket.
Flickan vecklade upp räkningen och svarade:
-- Källarmästarn begär kontant betalt.
-- Å hut! sade Smartman. Skicka in källarmästarn!
-- Han har gått och lagt sig, men gav order att vi icke skulle låta
herrarne gå förrän räkningen var betald.
-- Om vi icke vill betala då?
-- Då väckes källarmästarn och polis eftertelefoneras.
Alla händer lades på bröstfickorna utom Zachris'. Men ingen plånbok
innehöll något nämnvärt!
Jenny reste sig gråtande. Lögnroth svor, Smartman rände omkring, Zachris
blev mörk, ty han ensam ägde summan, och det visste alla.
-- Det är detsamma vem som betalar, bara det blir betalt, sade Smartman
vilken var en flott man. Punga ut du, Zachris, du får igen det, vet du
ju!
Zachris morrade:
-- Det är sjofelt!
Jenny rasade:
-- Betala icke, du får aldrig igen det!
Det blev gräl; Lögnroth tog eld i toppen och kastade ut rök och lågor,
men Zachris släckte.
-- Det är då ett d--a sätt att låta gästerna betala.
-- Gästerna? Det var vi som gästade er, men när ni inte en gång hade
smörgåsen, så måste vi gå hit! Och du, för övrigt, din lilla bracka, om
du betalar en enda gång, så är det inte för mycket. Du vet ta betalt du,
två gånger till och med, och du tar på alla fyra, när du kommer åt!
-- Vad f--n säger du för slag! Du, som kapat åt dig tidningens indirekta
inkomster; ja Borgen hade inte så orätt i afton, när han kallade er
banditer ...
-- Hör du, svarade nu Lögnroth med en min som om han befriats från ett
tysthetslöfte. När du fick fyra tusen kronor för att skaffa Falkenströms
följetong, så fick han bara tre tusen för följetongen. Hör på
Falkenström, Zachris fick fyra tusen för ditt arbete, men du fick bara
tre.
Zachris tog av glasögonen och torkade; Falkenström blev vit, men Jenny
var straxt vid hans sida och tjusade med sina nästoner, talande om annat
--
Zachris tog räkningen och gjorde sig i ordning att betala, men nu ville
han räkna:
-- Tar ni tretti kronor för tryffeln?
-- Ja, den kostar det! svarade flickan.
Nakna prästens broder som ensam ätit en terrin gåslever och druckit en
liter Chambertin, hade skjutit en kandelaber framför sig och somnat på
stolen i en salig ro, ty han visste att ingen människa begärde av honom
att han skulle betala. När han nu i drömmen hörde nämnas tryffel för
tretti kronor, vaknade han och såg med ett öga hur Zachris våndades
under räkningens tyngd.
-- Kostar cigarrerna tre kronor stycket?
-- Ja, det är extra havanna.
Zachris stack näven i fickan och halade upp den bunt han stuvat in, lade
den åter i lådan och sade:
-- Nu stryker jag 75 kronor!
-- Ämnar du lämna igen tryffeln också, så får du gå ut på gården, inföll
Smartman.
-- Det var en trevlig supé, fräste Jenny. Fy, såna busar! Nu går jag;
kom du Falx!
-- Han får igen pängarne i morgon, tröstade Lögnroth.
-- Av er får han aldrig igen ett öre! var Jennys sista ord i
tamburdörren.
-- Räkningen är stor, men missräkningen är större, sade Falkenström till
Jenny, ty dessa herrar hade ämnat få alltsammans för intet. Nu komma de
att mörda källarmästarn och ödelägga hans affär!
Jenny stod avgjort på rättvisans sida och delade Falkenströms ogillande
mening om det ohederliga beteendet.