inte alls hon.
Av det förhör, som nu följde, hörde herr Grenander allenast en bråkdel.
Flickan förklarade, att hon blivit i hög grad överraskad, när ett kort
sköts in under dörrspringan -- isynnerhet som hon inte begrep ett ord av
vad som stod på kortet. I kväll hade den låsta dörren öppnats utifrån --
av vem visste hon inte -- men när dörren stod öppen gick damen ut.
-- Jag brukar göra så, förklarade hon naivt.
Domen blev också mild. Haremsflickan förklarades skyldig att tömma fem
koppar toaka, en sorts dåligt palmvin, varav man får ont i magen, men som
tros ha en fördelaktig inverkan på hyn.
FJORTONDE KAPITLET.
Sista natten.
Fängelset inom Alamabasas murar föreföll vida mer primitivt än
majestätets palats. Encellsystemet var i varje fall en okänd inrättning.
Detta hade emellertid det goda med sig, att de båda dömda fingo
tillbringa den sista natten i varandras sällskap.
Saraj Daraïs raska rättskipning och snabba exekution av de ådömda
straffen hade till följd, att den källare, som upphöjts till heder och
värdighet av rannsakningsfängelse, sällan var överbefolkad. När Tom och
Albert skuffades ned i gropen -- sedan man berövat dem revolver och
knivar -- fanns där endast en individ förut, en illaluktande neger,
som låg i ett hörn och drog väldiga timmerstockar. I taket hängde en
melankoliskt blinkande fotogenlampa, fängelsets enda möbel.
Herrar Grenander och Feathertom voro hänvisade att slå sig ned på
stengolvet, och det gjorde de också.
-- Det var en otrevlig historia det här, sir, sade Tom mörkt.
-- Låt oss inte klaga, Tom. Det gör inte saken bättre. Låt oss överväga.
-- Undersöka först, överväga sedan, sir.
Och därmed började Tom, först krypande på alla fyra, en noggrann
undersökning av källarens golv. Han knackade och lyssnade, prövade och
granskade. Varenda sten fingrade han på -- golvet var själva berggrunden.
Där fanns inte en spricka, än mindre någon lucka.
Det hopplösa med denna fängelsehåla var, att den inte ägde några prång
eller nischer, inte den minsta glugg, där ett genombrytningsexperiment
kunde försökas. Väggarna ägde golvets solida fasthet. Ventilationen
sörjde en gallerförsedd öppning i själva järnporten om, som under
dagen hade till uppgift att släppa in de sparsamma ljusstrålar, vilka
Tajungas härskare ansågo mer än tillräckliga för stupstockskandidaterna i
Alamabasa.
Taket -- den sista förhoppningen -- låg i fullständigt mörker -- lampan
var starkt avskärmad med ett ofantligt paraply av järnbleck. Herr
Grenander lade sig på huk, bjöd sin rygg till fotapall och så kunde Tom
börja undersökningen av den sista dimensionens hållfasthet. Hurra! Ljudet
var lovande -- tunt, ihåligt. På ett ställe gav taket nästan vika för
hans stötar.
Under tiden hade negern slutat snarka. Han låg med runda, fast ännu
sömniga ögon och betraktade de båda kamraternas gymnastiska övningar.
När gossens tröga hjärna omsider förmådde reda ut vad som stod på,
började hans kritvita tänder glänsa i en ljusstrimma. Efter en stund
porlade ett stilla, men inte alls osympatiskt skratt från vrån, där han
låg.
-- Vad skrattar du åt, svarting? frågade Tom och torkade svetten ur
pannan.
-- Idén är inte dum, sade negern, jag har själv gjort ett försök åt det
hållet.
-- Nåå?
-- Rummet härovanpå är vaktstuga åt Sarajs livgarde -- där spelas kort
hela natten. Vänta skall ni få höra.
Det dröjde inte många minuter förrän en hel sprängladdning malagassiska
svordomar och skällsord exploderade där uppe. Tom hoppade ned och Albert
Grenander rätade ut sin rygg.
-- Jag ville bara tala om det, förklarade negern och rullade ihop sig
igen. Det är så fördömt retsamt att sticka upp huvudet i ett hål, som man
inbillar sig vetter åt friheten, och så bara få en hel flaska toaka över
sin syndiga skalle. God natt, gentlemän.
Efter mindre än en minut sov den hederlige negern lika gott igen.
-- Kom, sir, sade Tom, vi sätter oss här med ryggarna mot väggen. Sedan
kan vi använda natten till vad vi behagar. Sömn lär det inte bli fråga om
för någon av oss.
-- Du tror alltså inte...
-- Att vi kan slippa undan. Nej, sir, det tror jag inte.
Herr Grenander var tyst en lång minut. När han talade igen, var rösten
ett grand djupare, men den röjde ingen oro eller fruktan.
-- Om jag nu blir en smula filosofisk, Tom, får du inte bli ond på mig
för det. Dessförinnan skulle jag likväl bra gärna vilja höra din mening
om den fatala historien, som är orsaken till att vi få mista huvudet i
morgon klockan tio för någon liten mamsell vem som helst och inte alls
för fröken Villanueva.
Tom kröp ihop där han satt.
-- Ni gör inte den frågan som någon förebråelse mot mig, mr Grenander?
-- Naturligtvis inte, Tom.
-- Ni är den mest storsinta människa som någonsin skapats, sir. Förstår
ni då inte, att det är mitt fel alltsammans. Förstår ni inte, att det
är min dumhet, som bragt oss i detta fördömda läge. Förstår ni inte,
att det är jag, jag, Tom Feathertom, Kapstadens slugaste gynnare -- det
är generalkonsulns egna ord -- som låtit dra mig vid näsan av en herr
Sirius, en herr fähund, så stor, att världen aldrig skådat hans like.
-- Just min tanke, käre gosse.
-- Ni har redan insett vad avsikten var, inte sant? Don Ramon, den
skurken, skulle känna en viss lättnad vid tanken att herrar Grenander
och Feathertom exporterades till Madagaskar -- och så sattes spektaklet i
scen. Herr Sirius _var_ ingen dålig regissör. Jag har, sir, genomskådat
fulla karlar: färgade och ofärgade, dumma och kvicka, hysteriska och
mindre hysteriska, men den här lurade mig.
Tom tystnade. Det lät som han skar tänder. Så bet han till:
-- Får jag nu bara tag i honom en gång till...
-- Hm, hostade herr Grenander.
-- Ni avbryter mig, sir, och det är er rättighet. Det är mer än er
rättighet, det är er plikt. Jag, som skall avlivas i morgon klockan
tio, drömmer om att få ta revansch på herr Sirius! Sådana hugskott äro
av ondo. Den lilla tid man har kvar att tänka bör man ägna åt andra
funderingar. Naturligtvis, sir. Men förutsätt att ett underverk kunde
inträffa ...
-- Se så, Tom!
-- Jag vet vad ni menar: tänk på döden, det är nyttigt. Och från er
synpunkt är saken alldeles klar. Men tror ni inte att universum en gång
i tiden blev rätt överraskat, när gud skapade himmel och jord. Det finns
ett och annat, som bara inträffar _en gång_ var geologisk period; jag är
högfärdig nog att tro att vår räddning hör till...
Albert avbröt:
-- Har du några verkliga skäl för ett sådant antagande, Tom?
Nu blev Tom rädd.
-- Tyvärr inte, sir. Det vill säga...
-- Vad då, Tom?
-- Ingenting. Ja, inte _alldeles_ ingenting, men just inte mer heller.
Man blir skeptisk med åren, sir, och jag vet snart inte vad jag skall tro
på längre.
Herr Grenander drog upp manteln kring öronen och försökte göra en valk
av den bak i nacken, så att plagget kunde tjäna som huvudkudde mot
den gipsade väggen. Negern hade börjat snarka igen, varmt var det och
fotogenlampan i taket osade värre och värre.
-- För att vara vår sista natt är den, tycker jag, sade herr Grenander
stillsamt, ägnad att i högsta grad försona oss med vårt öde. Enligt
hovaernas religion blir, om jag minns rätt, den som dör för svärd
garanterad en oavbruten tillvaro i rosendoftande lunder. Det blir en
välkommen omväxling, Tom. Ty här luktar alldeles förfärligt.
Tom svarade inte.
-- Som dödssätt betraktat är naturligtvis, fortsatte herr Grenander,
halshuggning vida att föredraga framför både magkräfta och vattusot.
Det kroppsliga lidandet är en svår tyrann -- man må sedan behärska
sina nerver aldrig så suveränt: att mista huvudet gör inte ont, om
skarprättaren kan sitt yrke. Och det förefaller mig, som om herr Sarajs
bödlar skulle besitta en för delinkventerna mycket behaglig rutin i
hantverket.
-- Ni tror alltså inte att det gör ont, sir?
-- Tandvärk är tusen gånger värre, min gosse, om du vet vad det vill
säga, och skall jag inte ta hänsyn till något annat än smärtan, så låter
jag mycket hellre halshugga mig än jag rispar skinnet på en knappnål.
Som du vet, eller som du kanske inte vet, Tom, finns det en stor massa
människor, som anse att tillvarons ändamål sammanfaller med strävandet
att befria kroppen från varje fysiskt obehag. Medvetandet att efter
klockan tio i morgon förmiddag aldrig mera behöva utsättas för risken att
få inandas denna infernaliska atmosfär, är en så stor vinst, att jag är
färdig innesluta Saraj Daraï i min aftonbön, om jag bara kunde minnas hur
den löd. Men med min aftonbön är det som med så många andra ting i den
jordiska tillvaron (och poliskonstaplarna på min hemstads gator äro intet
undantag från regeln): när man bäst behöver dem, får man inte tag i dem.
Tom Feathertoms röst vibrerade av rörelse och respekt, när han sporde:
-- Tillåter ni jag gör er en fråga, sir?
-- Gärna, Tom.
-- Det finns ett påstående, som man hittar då och då -- inte precis i
ämbetsberättelser eller statistiska meddelanden från socialdepartementet,
men i tidningarna och romanerna. Det lyder: att bli hängd i tysthet är
det värsta som finns. Antag nu, att vi sätta _halshuggen_ i stället för
_hängd_ -- tycker ni inte då, sir, att ni och jag hotas av tidningarnas
och romanernas värsta öde.
-- Nej, svarade herr Grenander fast, det tycker jag inte. Den av dig
åberopade satsen, käre gosse, lider av felet att inte vara allmängiltig,
formulerad som den antagligen är av en paradoxmakare med sitt livs rötter
i trycksvärtan. För en skådespelare, en politiker, en författare, en
målare, ja, en cirkusdirektör måste det vara hemskt att se sin existens
borteliminerad som man förkortar ett bråk eller som man far med den
våta svampen över en griffeltavla. För filosofen blir samma öde en
intellektuell vällust. Och under de timmar jag har kvar att leva tänker
jag försöka sätta mig in i filosofens roll -- om du inte har något
däremot, Tom.
Det blev alldeles tyst i fängelsehålan. Negern hade slutat att ge ljud
ifrån sig och oväsendet ovanifrån var förstummat, vad det nu kom sig.
Herr Grenander hörde sitt fickur ticka i västfickan under den fatala
kvinnomanteln.
Tom, som var ung, kände sitt hjärta sammanpressas av ångest. Han ville
hellre dö en smärtsam död av kräfta i sin ålders höst än gynnas med en
snabb och rolig hädanfärd av Balamas eller Malabas huggjärn -- fastän han
hyste den största vördnad och beundran för herr Grenanders sätt att lägga
ut saken. Visserligen bar Tom Feathertom -- som ovan är antytt -- på en
mystisk plan att tvinga majestätet till en återkallelse av dödsdomen,
men så här i mörka natten började han allvarligt misströsta om utgången
av denna offensiv. Det var så grymt lågt till taket, luften kändes tung
att andas och den förbannade fotogenlampan flämtade i dödsryckningarna.
Rätt nu skulle det vara kolsvart. Hon fick osa hur mycket som helst,
tyckte Tom, bara hon ville brinna.
Tre raska flammor, rakt upp och ned, med en fantastisk skugglek mot
väggarna, ett ljud som när man slår ut en spritt ny kortlek mot
bordsskivan, och så var det slut.
Hålan låg i det absoluta och egenomträngliga mörkret.
Nu skedde något, som herr Grenander för sin del aldrig skulle trott vara
möjligt. Tom började gråta. Han snyftade som ett barn, och det värsta var
att han kämpade så heroiskt för att bli herre över sin gråt.
Albert strök gossen över hjässan och hans hjärta var nära att brista.
-- Inte duger detta, sade han, inte duger detta, gosse! Det är ju du som
är expeditionens chef, Tom Feathertom.
Åter blev det muskler i det förtvivlade, hopplösa knytet. Tom makade sig
plötsligt upp mot väggen, bet ihop tänderna och drog till läderremmen
omkring livet.
-- Tag det inte till protokollet, sir, bad han.
-- Det kommer an på, sade Albert Grenander. Om inte revisorerna ha några
anmärkningar att göra...
-- Jag förstår vad ni menar, sir, men till min eviga ursäkt tänker jag
åberopa ärftlighetens lagar, för mina föräldrar ha varit mörkrädda intill
tredje och fjärde led, sir. Nu är det emellertid över, och vill ni göra
mig en tjänst, sir, så låtsa aldrig om detta. Jag skulle inte stå ut med
det.
-- Nej, Tom, min gosse, sade Albert milt, när vi träffas om något år
eller så på Champs Elysées i Paris -- alldeles tillfälligtvis -- så skall
jag inte ens blinka med ena ögat, Tom.
Den hederlige Tom förstod inte dubbelmeningen med champs elysées och
därför satt han tyst en liten stund.
-- När jag var barn, började han sedan, hände det ofta att mamma läste i
tidningarna om folk som varit nära att drunkna. Och nästan alltid fick
man höra, att närheten av döden -- ni hör jag talar som en grammatika,
sir -- att närheten av döden kommit folk att repetera hela sitt
föregående liv. Ingen kan väl ha döden så nära som vi, sir. Men för min
del får jag då verkligen säga att den där repetitionskursen åtminstone
inte kommer av sig själv, eller hur? Vad är er erfarenhet, sir?
-- Om jag skall vara alldeles uppriktig, Tom, så har jag nog funderat
en liten smula på framfarna dar. Du förstår, gossen min, mitt liv har
varit en kurva så rak, att du kunde dragit den med en linjal. Min enda
släkting är en syster och hennes liv är ändå rakare. Jag tror att Europas
mest försiktige vadhållare gärna hade vågat hundra pund på att herr
Albert Grenander skulle sluta i sotsängen efter ett stilla hjärtslag --
ty av den sjukdomen dö de flesta tidningsmän, till lycka för dem själva
och deras omgivning. Den som hållit emot och siat om halshuggning torde
inte behövt satsa stora kontanter -- men sådant är livet, och det gläder
mig att jag omsider kommit underfund med det. Den väntar aldrig för länge
som väntat på...
-- Och fröken Villanueva?
Nu var det herr Grenanders tur. Han sjönk ihop som en säck, lade sig över
på högra sidan, fast stengolvet högg i höften, och sade:
-- Nu skall du vara tyst, Tom, för jag vill sova.
* * * * *
Det blev ljust klockan sju i källargropen; till och med en solstråle
letade sig in genom dörrgluggen. Först blixtrade det till just i hörnet
där negern låg. Det var som om skuggorna plötsligt väckts av aningen
om sin förestående ofärd, där blev en ögonblicklig och underlig oro --
så sköt den gyllene pilen in i rummet och träffade negern mitt på hans
runda näsa. Ett lustigt spel i det ebenholtsblanka skinnet tog vid och
Tom, som naturligtvis inte sov, tyckte att negern var avundsvärd, som
hade utsikter att få vakna också nästa morgon med smekningen av en ljum
solstråle i det svarta ansiktet.
Albert Grenander låg dyr stilla med ryggen åt Tom. Hans jämna, trygga
andetag tydde på sömn och huvudet vilade tungt på vänstra armen. Fylld av
en nästan religiös beundran för denne halvgamle herre med den på en gång
fasta och nervösa blicken bakom de starkt buktade ögonglasen, vågade Tom
knappt dra andan av fruktan att väcka honom. Men negern saknade ju alla
motiv till en sådan hänsynsfullhet -- han sträckte på armarna, så det
knakade, morrade ett slag som en otålig hund och drog sedan till med en
gäspning, vars sammansatta tonföljd slutade med en skakande nysning.
Negern var vaken.
I samma ögonblick satte herr Grenander sig upp.
-- God morgon, Tom, sade han. Se, det är vackert väder, solsken. Jag
säger som Faust: hell min levnads sista dag.
-- Ni har sovit, sir?
-- Inte mycket, Tom, det måste jag erkänna. Enligt uppgift lär det vara
hälsosamt att ligga hårt -- åtminstone skrev en läkare det en gång i min
tidning -- men det här var nog litet för mycket av det goda. Jag känner
mig mörbultad över hela kroppen.
Herr Grenander tog upp glasögonfodralet och satte på brillorna.
-- Man kanske skall ha litet övning i det också, föreslog Tom.
-- Antagligen, min gosse, antagligen.
Herr Grenander reste sig nu upp och gick fram till dörrgluggen.
-- Vad är klockan, Tom?
-- Strax halv åtta, sir.
-- Inte mera! Vet du vad, Tom, när jag ser den här rödaktiga sanden
utanför på planen, kommer jag att tänka på en författare som hade fått
för sig, att han skulle göra guld i stället för att skriva böcker.
Han berättade sedan själv hur det gick till och skyllde bland annat
misslyckandet på, att han inte hade den rätta röda sanden bland
ingredienserna. Jag undrar just om den här skulle ha hjälpt honom.
-- Troligen inte, sir, eftersom titulus Saraj har låtit en av sina
kemiska ministrar göra blandningen. Majestätet är särskilt förälskat i
rött.
Herr Grenander ryckte på axlarna.
-- Lika gott. Kanske var det tur för författaren i fråga att han aldrig
hittade den rätta sortens sand och säkert var det tur för vitterheten i
det land, vars son han var. Vill du höra något av vad han skrivit, Tom,
så kan jag ett stycke utantill?
På detta sätt pratade herr Grenander med sin unge vän om allting mellan
himmel och jord, men han undvek omsorgsfullt varje antydan om vad som
skulle inträffa klockan tio.
Minuterna runno bort. Negern hörde slött på utan att förstå ett ord, men
vid en paus i samtalet sköt han in en fråga.
-- Vad säger vår olycksbroder? sporde herr Grenander.
-- Han frågar om vi inte äro hungriga, översatte Tom.
-- Sannerligen väckte han inte den björn, som sov, utropade Albert. Jag
känner mig hemskt sugen. Hör på, Tom, intervjua svartingen hur det är med
måltiderna här; någon mera erfarenhet än vi lär han väl ha.
Negern lade huvudet på sned vid Toms fråga och antog en svårt sorgmodig
uppsyn.
-- Ibland får man mycket mat, ibland får man litet, och ibland får man
ingenting alls. Det beror på Vejlanas lynne.
-- Vem är Vejlana?
-- Fängelsedirektören, herre. En dag var han ur humör -- förmodligen hade
han förlorat på tärningspel -- och då fick jag inte en bit mat på hela
dagen.
-- Stackars sate! Har du suttit länge i sinkabirum?
-- En hel vecka, herre.
-- Och vad knep man dig för, svarting?
-- Hotellvärden nere vid hamnen beskyllde mig för att ha stulit en höna,
herre. Men det är lögn, jag har inte stulit någon höna -- och nu sitter
jag på bekännelse.
-- Oskyldig alltså...
Negern blixtrade med tänderna.
-- Om jag skulle vara uppriktig, herre... jag har inte stulit någon höna,
för det var en tupp. Men det har ingen frågat mig om. Man säger så här:
du har stulit en höna. Jag svarar: det är osanning, jag har icke stulit
någon höna. Jag kan svära inför härskarens gyllene fotsmycken att jag
inte stulit någon höna; och då ser justitieministern förvirrad ut och
skickar mig tillbaka till Vejlana. Men tyst, herre, någon kommer. Ni
skall få se det är han.
Tunga nycklar rasslade i låsen, bommarna skötos ifrån med buller och
dån, dörren kastades upp. Två malagasser stego in i källarhålan. Den
förste var dyrbart klädd och höll ena handen stolt vid höften, den andre
hade endast ett rött klädesskynke kring magen, bar i högra handen en
kopparflaska, i den vänstra en helt och hållet europeisk resväska, vilken
herr Grenander identifierade som sin. Två andra malagasser korsade sina
bajonetter i dörröppningen.
-- God morgon, förhärdade brottslingar, hälsade Vejlana, ty det var han.
Här medför jag åt eder en frukostdryck och de kläder, som den fete boven
med guldglasögonen ville iföra sig för sista gången. Ställ ifrån dig
flaskan och resväskan, Promoto, bjöd fängelsedirektören.
-- Vad är det i kopparflaskan, Tom? frågade Albert.
Tom lyfte på locket och luktade.
-- Varm, kryddad toaka, tror jag, svarade han.
-- Bed den förnäme mannen att jag får byta ut min frukostdryck mot litet
tvättvatten och en handduk.
Tom översatte.
Vejlana hade uppenbarligen haft tur med tärningspelet under natten,
ty han böjde välvilligt på huvudet och befallde Promoto att hämta det
begärda. Därpå spottade han åt negern, nickade åt Albert och Tom och
avlägsnade sig med den majestätiska värdighet, som gjort honom så
imponerande, när han först trädde in i hålan.
Tom smakade på innehållet i kopparflaskan och grinade illa.
-- Jag kunde just tro det, sade herr Grenander. Dela du vattnet med mig
och låt svartingen sörpla i sig den där soppan. Han säger nog inte nej.
Det gjorde han inte heller. Varenda droppe gick åt på kortare tid, än
Albert Grenander behövde för att öppna sin resväska och konstatera, att
de klädespersedlar han önskat lågo där i god ordning -- troligen nedlagda
av den lilla städerskan som kunde tala franska. Så kom Promoto tillbaka
med en skål vatten och en bomullstrasa, dörren slogs igen, negern somnade
av det varma vinet och allt var som förut.
Sedan de båda herrarna befriat skinnet från den mörka kulören, började
Albert klä om sig utan att söla. Han hade nyss vid en förstulen blick
på klockan sett, att det knappt var en halvtimme kvar till den för...
ja, för avrättningen bestämda tiden. När halsduken var knuten och västen
knäppt, felade klockan en kvart i tio, och nästan samtidigt förnyades
bullret utanför dörren. Kommandoord rungade, nycklar klirrade, järnbommar
slogo mot varandra -- dörren vred sig på sina gångjärn.
Denna gång var det en hel pluton ur Sarajs livgarde i stor parad med
tofsprydda skärp, eldröda hattar och vita bomullsvantar på de bruna
nävarna. Officern bar en guldbroderad väst med täta rader glänsande
knappar. Släpande sporrar hade han spänt kring sandalerna. Vid
sabelfästet hängde i ett blått band en silvermedalj, stor som ett
femfrancstycke.
-- Giv akt! kommenderade officern. Formering till avrättning! Öppna
leden, marsch!
Sedan manövern verkställts, vände befälhavaren sig inåt källarhålan,
saluterade med sabeln och sade:
-- Tiden är inne, mina herrar. Framåt marsch!
FEMTONDE KAPITLET.
Avrättning.
Hur det känns att komma från solpromenaden rakt in i en med elektriskt
ljus upplyst sal vet var och en, som varit med om en matiné på någon
europeisk teater. Är det en bra pjäs, en pjäs, som parketten väntar sig
något av, stiger ett brusande sorl upp mot de matt lysande globerna i
takkronan -- det blir något av kvällens feststämning i salongen medan
förmiddagens sol slår klatschar kring teaterns knutar.
Ingen kunde säga annat än att publiken i Saraj Daraïs marmorsal befann
sig vid ett alldeles utomordentligt premiärlynne, den tidiga timmen
till trots. Men så hörde också det förestående spektaklet till de mera
ovanliga i Tajunga. Att på en gång få två vita nackar under Balamas och
Malabas skinande yxor, att se kaskader av europeiskt blod göra lustiga
språng över de röda stenarna och höra ångestropen på ett språk, som man
ej förstod ett ljud av -- se där ett gästspel, som inte bjöds varje
säsong! Hovet hade till vardags fått nöja sig med inhemska krafter av
mer tarvlig hudfärg, och när det någon enstaka gång bjöds på en litet
ljusare färgskiftning från en eller annan stam längst i söder, var Sarajs
förste hovmarskalk färdig att anslå en odrägligt skrytsam ton i de
inbjudningskort, som med tofsprydda livjägare utsändes till hovets herrar
och damer.
Läsaren kan då förstå, hur han skulle hovera sig denna morgon.
När _le peloton d’execution_ med dånande steg, i noggrann marsch,
intågade i festsalen, bröt ett spontant jubel löst. Hans majestät Saraj
behagade själv ta upp applåderna -- till frukost hade han fått en läcker
fiskrätt, garnerad med musslor, tryffel och lätt brynta hajfenor,
tillredd i en sås av grädde, olivolja, korinter, kapris, salvia, salep
och kardemumma, och den var så god, att Saraj aldrig känt maken. Till
denna fiskrätt hade köksministern låtit servera ett Moselvin, knyckt från
en i närheten av Tajunga strandad tysk skonare, och det gyllne vinet var
så vällustigt i smaken, att Saraj Daraï vid det femte eller sjätte glaset
känt en fullkomligt löjlig önskan att bevara de båda brottslingarna
till livet. Men redan vid steken insåg han, att den kulinariska
sentimentaliteten hållit på att spela honom ett spratt -- burgundern flöt
just då röd och doftande i glasen. Majestätet höjde sitt glas för den
sedan sekler bestående motsättningen mellan Mosel och Bourgogne.
Scenen från i går var inte mycket förändrad.