-- Tom, detta är rena vanvettet.
Herr Feathertom trädde sina långa ben i ett par vita flanellbyxor.
-- Tyvärr var haremsministern förhindrad, han skulle på audiens hos
majestätet. Så gott var det. Han fick er guldkråsnål i stället; ni skulle
bara sett hur glad han blev.
-- Du skänkte bort min guldkråsnål!
Tom nickade.
-- Jag ångrade, att jag inte hade er guldklocka och kedja också till
hands. Det är nästan viktigare att olja in souscheferna än cheferna, och
haremsministern har en mycket besvärlig adjoint.
Herr Grenander exekverade en nervös trumvirvel med fingerknogarna mot
bordsskivan.
-- Min käre Tom, sade han, naturligtvis är jag villig att offra _vad
som helst_ för vårt mål, men jag hade bra gärna velat behålla både min
kråsnål och min klocka, som äro gamla minnen, gamla värderade minnen,
gosse, och från min synpunkt oersättliga.
-- Tacka då era fäders gud, att jag inte föll på idén att låna er klocka
också. Som balsam på såret efter kråsnålen skall jag emellertid tala om
att fröken Villanueva redan i denna stund är underrättad om er härvaro.
Herr Grenander strålade.
-- Käre Tom, bad han, förlåt mig det jag sa nyss om kråsnålen. Det
var alldeles inte ämnat som någon förebråelse. _Hur_ kunde du komma i
förbindelse med Adorée?
-- Det var så enkelt som att ta en pris snus, sir. Sjung inga lovsånger
för den bagatellen. Medan haremsministern speglade sina ögons förtjusning
i er vackra guldnål, tog jag upp ett kort ur fickan och skrev -- på
spanska -- följande enkla ord:
»_Var lugn. Jag är här. Frihetens timme slår inom kort._
_Undertecknat:
Albert Grenander._»
Så fort jag fått veta, vilket rum er tös bebodde, ställde jag om ett
längre samtal framför hennes dörr. Och medan jag klappade om överevnuckan
och tryckte ett par guldmynt i hennes feta hand, fick kortet åka in under
dörren.
Herr Grenander föll Tom Feathertom om halsen och tryckte honom till sitt
hjärta. Redaktören skämdes inte över att hans ögon blevo våta och de
guldbågade glasen immiga.
-- Nej, protesterade Tom, det här duger inte. Låt mig dra en kam
genom håret, sir, och sedan för era ögon lägga fram fälttågsplanen,
_fälttågs-planen_.
-- Ja, sade herr Grenander och snöt sig, fälttågsplanen, Tom.
-- Första villkoret för en oantastlig fälttågsplan är, sade Tom, att den
lämnar fältherren tillfälle att begå så många misstag som möjligt utan
att ansvaret drabbar andra än underfältherrarna. I det avseendet är min
fälttågsplan fullständigt misslyckad. Har jag kalkylerat uppåt väggarna,
så är det också slut med räknemästaren, och det ber jag er observera,
sir, om ni har några invändningar att göra mot mina strategiska
dispositioner.
-- Låt höra, Tom.
-- Den första framstöten företages av expeditionens chef redan klockan
tio på förmiddagen. Slavhandlarmatadoren Muftar-Bagrimi från Sambesi
gör ett nytt besök i hans majestäts residens, denna gången försedd med
ett introduktionskort av hans excellens, herr haremsministern. Låt oss
äventyra adjointens missnöje, eftersom guldklockan är er så kär, men
jag måste ha med en flaska parfym eller åtminstone en briljantring till
överevnuckan, som inte i längden torde nöja sig med karesser från en
färgad man. Annat vore det, om jag kunde bibehålla min i dopet -- ja,
herre, i dopet -- undfångna hudfärg, men det går inte.
-- Men jag då, Tom, jag! Jag tänker vid gudarnas skymning inte sitta här
med armarna i kors.
-- Lugna er, sir. Ni kommer med -- likväl först vid aftonsamkvämet, men
då på ett mycket effektfullt sätt.
-- Gott, sade herr Grenander blidkad, och slog sig ett litet
metalldånande slag på bröstet.
-- Under förmiddagsoperationerna, strax innan haremsministern skall gå
till audiens hos Saraj Daraï, gör jag hans excellens ett förslag. Hans
majestät har ännu inte sett fröken Villanueva och vet inte hur skön hon
är. Vissa politiska förhållanden -- ordet politik gör alltid ett starkt
intryck på politiska ignoranter! -- gör det opportunt -- ett annat mycket
bra ord! -- att återlösa fröken Villanueva. Herr Muftar-Bagrimi från
Sambesi åtar sig att genast till haremsministern erlägga en summa, stor
tiotusen francs kontant i guld, och omgående översända en annan tös i
samma ålder och med ungefär samma utseende -- allt likväl med villkor,
att fröken Villanueva får utsmugglas samma dag klockan nio på kvällen.
-- Bravo, Tom!
-- Ministern riskerar ingenting. Den blinkning med vänstra ögonlocket
han ger överevnuckan, kan ingen maskin i världen registrera och för en
echapperad haremsdam -- ännu icke tagen i ögonsikte av härskaren -- har
hittills ingen regering stupat.
Förmiddagen är alltså ägnad preliminärerna...
-- Eftermiddagen?
-- Utförandet.
-- Jag får ett par revolvrar och betäcker återtåget med vapen i hand...
Herr Grenander reste sig upp och spände vadorna. Tom däremot såg
ytterligt förlägen ut.
-- Ni får inte bli ond på mig, sir, men fälttågsplanen kräver en annan
roll av er.
-- Säg ut, gosse!
-- Ni förstår, sir, jag måste redan i dag förbereda hans excellens på
närvaron av en andra person i morgon, och då var det angeläget, att göra
denna andra person så oskadlig som möjligt. Huvudsaken är ju, att vi
lyckas, sir, eller hur?
-- Inga krumbukter, Tom...
-- Nåväl, sir, jag sade hans excellens att jag i morgon på kvällen skulle
ha den äran att för honom presentera...
-- Presentera?...
-- Min gamla mamma, sir.
Herr Grenander visade en beundransvärd självkontroll. Han stegade ut två
diagonaler i rummet, men sedan ställde han sig framför Tom Feathertom och
förklarade, att han var beredd.
-- Jag skall göra, som du önskar, Tom, men tala i falsett kan jag inte,
och om det malagassiska språket har jag, som du vet, inte den minsta
aning.
-- Det betyder ingenting, sir.
-- Gör det inte?
Nu föreföll Tom åter en smula brydd.
-- Jag har underrättat hans excellens om, att min gamla mamma, tyvärr, är
dövstum.
Herr Grenander drog inte ens på mun.
-- Det förefaller mig, som vi skulle ha utsikter att lyckas, sade
han bara. Om förutseendet över huvud kan skapa några garantier för
äventyrliga företag, så ha vi vårt under tak, Tom. Är det något annat jag
behöver veta?
-- Precis klockan nio på kvällen finner ni en bil utanför residensets
portar. Medan jag harangerar vakten, för ni ut den dam i svart klänning,
som i överevnuckans sällskap nalkas från borggårdens vänstra sida. Damen
i svarta klänningen är fröken Adorée Villanueva. Bilen kör i väg med
rasande fart -- fjädrar och ringar äro betalda i förskott -- ned till
hamnen, där ångaren ligger med kokande pannor. Fyrtio timmar senare äro
vi i Lourenço Marquez och dagen därpå i Kapstaden.
Tom vätte fingertopparna och knäppte en fanfar i luften.
Herr Grenander var lika upptänd. Han flammade.
-- Jag vill bli hängd, om vi misslyckas, sade han.
-- Det blir ni också med all säkerhet, sir, replikerade Tom.
TRETTONDE KAPITLET.
En bukett av bajonetter.
I en stor sal på sitt kritvita slott Alamabasa satt hans majestät Saraj
Daraï och hetsade upp sig.
Tronen var inte obekväm, frukosten hade varit förträfflig, förhållandet
till franska regeringen, som Saraj med utmärkt resultat alltjämt drog
vid näsan, var gott, och om grälet mellan de 179 haremsfruarna lämnade
hans excellens haremsministern dagligen de mest tillfredsställande
rapporter. I en viss utomordentligt hemlig flygel, bebodd av en lika
utomordentligt hemlig dam, hade hans majestät tidigt på morgonen gjort
ett utomordentligt hemligt besök och funnit allt i bästa ordning.
Likväl var Saraj Daraï vid osunda vätskor. Orsaken härtill skola vi snart
erfara.
-- Kalla hit mina skarprättare, väsnades despoten.
Och de bruna kammarherrarna lupo i väg som de oljade blixtar de voro --
om man lägger tonvikten på oljan.
Skarprättarna kommo. De voro av hög malagassisk börd och behövde därför
inte buga sig mer än sju gånger för härskaren.
Hans majestät betraktade dem emellertid föraktfullt.
-- Mina herrar dagdrivare, sade han. I bestjälen statskassan.
Malagasserna bugade sig samtyckande. Ty en sådan förebråelse är
uteslutande smickrande på Madagaskar.
Saraj Daraï drog manteln tätare om de bronsskålsliknande knäna (ty det
drog från golvet) och fortsatte:
-- Att stjäla litet från staten är en dumhet, att stjäla lagom är en
dygd, men att roffa åt sig med både händer och fötter är varken en
dumhet eller en dygd -- det är ett brott, mina herrar. Och varje brott
bestraffas, det vet herrarna, bestraffas strängt, skoningslöst.
De båda högtställda malagasserna bugade. De visste detta.
-- Jag har inte haft en avrättning på fjorton dar, sade Saraj kort,
det är ett klart skoj, och får jag ingen i dag, så må herrarna avrätta
varandra. Ajö.
Malagasserna bugade sig åter sju gånger och gingo ner på borggården.
Solen spelade varmt över det rödaktiga gruset och i palmerna strålade
paradisfåglarna. De båda malagasserna betraktade varandra och smålogo
svårmodigt. Saraj Daraï tog aldrig tillbaka ett ord av vad han sagt --
alltså måste man ha fatt på någon att hugga nacken av så fort som möjligt.
Just då kom haremsexcellensens adjoint sneddande över borggården. Han
rökte en kort kritpipa och föreföll att, i motsats till suveränen, vara
vid ett briljant humör.
-- God dag, Balama, god dag, Malaba, hälsade han. Stora saker i
görningen, gossar.
-- Stanna, ropade Balama. Vi vilja tala med dig, adjoint!
-- Vad är det fråga om då? sporde adjointen, jag har bråttom. Jag skall
nämligen avslöja en hemlig konspiration inom haremsdepartementet för
härskaren.
Men då skulle man ha sett de båda malagassiska skarprättarna. De togo
varandras händer och dansade en liten gammalvals mitt på borggården, så
varmt det var. Ty en hemlig konspiration inom harem utan avrättning hade
ännu aldrig förekommit under Saraj Daraïs regering.
* * * * *
Tom var belåten med resultatet av herr Grenanders första försök som
förvandlingskonstnär. Manteln föll i matronlika veck ned mot golvet,
glasögonen blänkte myndiga, moderligt övervakande, och den bruna färgen
gav kinderna ett ännu rundare utseende. Herr Grenander formulerade sin
enda och allvarliga reflexion när han såg sig i spegeln:
-- Jag hade aldrig trott att jag var så tjock.
Tom, som redan var färdigkostymerad, sysslade med penna och papper vid
ett bord under fönstret.
-- Vad gör du, Tom?
-- Skriver, sir.
-- Är det ditt testamente?
-- Det är ett brev, sir.
-- Ursäkta mig, Tom, det var inte min avsikt att vara närgången.
-- Ingen skada skedd, sir. Nu är det bara adressen.
Tom raspade i väg över kuvertet med en väldig fart.
-- Ser ni, det är litet bråttom, posten stängs inom en halvtimme och jag
måste ha kvitto på brevet. Det är vad man kallar ett rek, sir.
Snart var också den saken i ordning.
Klockan närmade sig åtta och det var redan mörkt ute. Tom spände
läderbältet omkring livet och kontrollerade att revolvern hängde där den
skulle under manteln.
-- Tiden är inne, hotellräkningen betald, browningen laddad, allt klart.
Låt oss gå, sir.
De båda herrarna satte sig i rörelse upp mot Alamabasa; herr Grenanders
något vaggande gång gav utmärkt illusion åt hans dräkt.
-- Det är en sak jag dolt för er, mr Grenander, sade Tom, när de kommit
ett stycke på väg.
-- Vad skulle det kunna vara, Tom?
-- Jag gjorde en mycket märkvärdig upptäckt i dag, när jag var uppe i
residenset.
-- Berätta, min gosse. Den som sagt A...
-- Det hände mig, att jag kom in i en tokig korridor, som aldrig tycktes
ha något slut, och för att komma någon vart öppnade jag en dörr -- den
första, bästa, det försäkrar jag.
-- Och innanför denna dörr?
Tom hejdade sig, fångad av en plötsligt påkommen betänksamhet.
-- Jag tror det är bäst för er att _inte_ veta det, sir, om något
oförutsett skulle inträffa.
Allting gick emellertid efter uträkning. Innanför portarna mötte
överevnuckan, som uttömde sig i ivriga vördnadsbetygelser för gamla fru
Muftar-Bagrimi från Sambesi. Albert gjorde så gott han kunde och Tom
smålog gillande i ett av mantelns hundra veck.
Överevnuckan meddelade, att hans excellens väntade i högra
flygelbyggnaden, och dit begav man sig nu med värdiga steg. Tom klingade
med påsen, som innehöll tio tusen francs i guld, och den gamla damen
strök sig som en katt intill honom vid detta ljud.
Haremsministern tog emot på det mest förekommande sätt -- galant och
tujours mot det dövstumma fruntimret med brillorna, förbindlig mot
hennes son. Han slog upp simmigt, mörkbrunt portvin ur en karaff och bjöd
sina gäster välkomna, allt under det han på verserat folks vis talade
om vädret, om skördeutsikterna, om de dåliga kommunikationerna mellan
Tajunga och fastlandet. Härunder tog nu Tom, liksom i distraktion, fram
guldpåsen under manteln och satte den på bordet, synbarligen med ögon,
öron och alla sinnen upptagna av de klena förbindelserna mellan Tajunga
och fastlandet. Knappt hade påsen blivit placerad på bordet, förrän hans
excellens, också liksom i distraktion, sträckte fram sin hand, grep den
och lät den falla ned i en under manteln dold ficka. Därpå blinkade han
med vänstra ögonlocket åt överevnuckan, som ett par minuter senare begav
sig bort, liksom hon hade glömt något.
Men i dörren hejdade Tom henne. Han drog fram ett i skärt silkespapper
inlindat paket, bugade och sade:
-- Denna lilla gåva ber min moder eder mottaga som ett synnerligen
obetydligt vittnesbörd om hennes högaktning och beundran.
Efter en kotiljongstur de båda damerna emellan drog sig överevnuckan
skyndsamt tillbaka. Hon hade nu endast att låsa upp en viss dörr, och
affären var ordnad till alla parters belåtenhet.
Klockan fattades tio minuter i nio.
Efter ett hjärtligt avsked av ministern stävade Muftar-Bagrimi och
hans mor åter mot utgångsportarna, bakom vilkas järngaller de mörka
konturerna av en bil avtecknade sig. Vaktposten hade slagit sig
i samspråk med chauffören och det hela såg särdeles fredligt och
hoppingivande ut.
Från Alamabasas höga koppartorn hördes det första slaget, som förkunnade
att dygnets nionde timme ingått, och i samma ögonblick syntes två
kvinnliga skepnader nalkas från väster. Herr Grenander, som förut icke
känt någon oro, fick plötsligt en våldsam hjärtklappning. Han tyckte sig
känna igen Adorées sätt att gå, hennes gestalt i den ena av damerna. Nu
voro de alldeles vid porten, överevnuckan gav vaktposten ett tecken,
grindarna öppnades, chauffören satte motorn i gång och herr Grenander
mottog den hand den beslöjade unga damen lade i hans. Alberto ville
viska »Adorée», men vågade inte -- ålagd som han var att ända in i sista
ögonblicket spela den dövstummas roll.
Alla tre hade nu kommit upp i bilen, dörren smällde igen. Tom lutade sig
ut genom fönstret och skrek:
-- Kör!
Bilen gjorde ett ryck, ett mycket häftigt och kort ryck. Sedan stod den
stilla och motorn slogs ifrån.
Samtidigt tändes som genom ett trolleri hundratals facklor runt om, ett
vilt härskri höjdes, och bilens dörrar kastades upp på båda sidor.
Ett helt fång skarpslipade bajonetter stuckos på en gång in i
vagnskorgen -- en bukett av dödar.
Att få ut de tre passagerarna och bakbinda deras händer var ett
ögonblicks verk. En officer förde befälet med kommandoord på europeiskt
vis. Han avdelade en pluton att eskortera fångarna, en halvtropp gick
i täten, en i kön och en i vardera flanken. Men runt omkring svärmade
muntra fackelbärare, som dansade sitt hemlands ystra danser.
I rask takt bar det av upp mot Alamabasas hjärta, Saraj Daraïs
favoritpalats. Fångarna iakttogo hela tiden en naturlig och absolut
tystnad -- om man undantar att Tom då och då suckade tungt. Adorée gick
med nedböjt huvud, herr Grenander satte fötterna i marken med fasta,
beslutsamma steg.
På officerns kommando upphörde marschen vid foten av en bred, kolonnprydd
trappa. Malagassernas triumfdans avstannade, facklorna vändes mot
marken och släcktes. Inifrån palatset, vars dörrar stodo öppna, trängde
sorlet av röster, blandat med bullrande skratt. Man kunde ha trott
sig stå utanför ett högst europeiskt hus, vars ägare just gav en glad
sommarmiddag.
Från terrassen kom en budbärare och viskade något i officerns öra.
Truppen formerades ånyo som förut, man marscherade in i en illa upplyst
hall med på glänt stående dörrar till stora festsalen och här gjordes
halt. Officern gav två män en befallning och Adorée fördes bort med
påfallande brådska. Hon försvann bakom en tungt fallande portiär, som
gick så ihop med väggarnas färg, att ingen lagt märke till den förut.
Innanför i stora salen pågick tydligen någon sorts förhör. Tom spetsade
öronen. Han kände igen adjointens beslöjade, men ej otrevliga stämma,
haremsexcellensens förbindliga tonfall, överevnuckans klagoljud.
Däremellan klang en härskarröst, som ibland steg till ett kluckande
skratt, ibland dundrade likt havets bränningar.
Majestätet ledde själv rannsakningen.
Efter ett par minuter var Tom på det klara med vad som försiggick.
-- Det ser mörkt ut för oss, viskade han. Adjointen har bra reda på sig.
Så är det, sir, snålheten bedrar visheten. Varför lånade jag inte er
guldklocka? Hur värdefull den är, så håller ni nog styvare på livhanken,
sir.
-- Tyst, karl, röt officern och smällde till Tom där bak med flatsidan
av sabeln. Men i samma stund öppnades dubbeldörrarna på vid gavel och en
stentorsstämma befallde:
-- Fångarna fram!
En charmant sal. Marmorgolv, marmorväggar, marmortak. Vid ena kortändan
en tronstol med stjärnströdd sidenhimmel och silverpallar för hovet.
Vid den andra, inom en behändigt anordnad fyrkant av amfiteatraliskt
placerade fåtöljer, en fantastiskt skulpterad stupstock på ett underlag
av blodröd porfyr. I ena hörnet av salen dömde man, i det andra
exekverades domarna, utan tidsutdräkt, klagotid eller opinionsbildning.
Tom såg alltsammans i en blink och skänkte sin beundran åt det praktiska
i arrangemanget.
Saraj Daraï var munter, så det strålade om honom. Till höger om sig hade
han haremsministern, till vänster justitieministern. Bakom hans stol
stodo herrarna Balama och Malaba och myste åt varandra. Även i denna
avkrok av världen speglade hovet härskarens lynne -- ett glättigt samtal
fördes på alla håll och kanter, kvickheterna duggade -- även de svagaste
väckte bifall.
Tom Feathertom och Albert Grenander fördes fram under den elektriska
globen i takets mitt, uppburen av rosafärgade amoriner. Officern ställde
sig bakom, med sabelspetsen stödd mot golvet, i avsikt att visa sitt
förakt för de tagna fångarnas mod och beslutsamhet.
Saraj Daraï lät sin hovmarskalk påbjuda tystnad. Sorlet förstummades.
Skratten kvävdes.
Herr Grenander betraktade majestätets ansikte utan räddhåga. I ögonen
läste han förstånd, i läpparna vankelmod, i pannan grymhet. Händerna
darrade lätt. Den smala, svarta mustaschen smög sitt silke efter en
vacker bronsfärgad hud -- herr Grenander sade sig, att detta porträtt
varken var fult eller osympatiskt.
Saraj tog ett papper från sin justitieminister och yttrade därpå med mild
stämma:
-- Detta är alltså Muftar-Bagrimi från Sambesi och hans gamla mamma,
genom en olycklig försyn slagen med dövstumhet?
Tom sökte något tecken från haremsministern, men då detta alldeles
uteblev, bugade han sig samtyckande. Albert Grenander hade emellertid nu
fått nog av komedien; han trodde sig förstå, vad den nyss framställda
frågan gällde, och sade därför i bestämd ton:
-- Säg mannen, Tom, att jag är tidningsman från Europa och filosofie
doktor.
Säkerligen hade aldrig ett så pass kort anförande -- det översattes
omedelbart -- någonsin hälsats med ett jubel, jämförligt med det, som nu
bröt ut. Saraj själv skrattade, så han fick tårar i ögonen, och när hovet
såg detta, blev glädjen oroväckande. Justitieministern slog sig på knäna
och formligen vrålade, herrarna Balama och Malaba hoppade runt på var
sitt ben och adjointen flinade så han måste sätta sig.
En sådan orgie av munterhet är aldrig bra. Bakslaget kom också strax, när
Saraj Daraï kände att det högg till i nacken på honom.
-- Hysch, skrek han ursinnig, vad är detta för ett helsikes flin!
Det blev dödsstilla på sekunden.
-- Jag finner det alltså konstaterat, återtog Saraj hotfullt, att I fören
falsk flagg. Vilka ären I?
Tom spände upp läderbältet och slog ifrån sig den vita manteln med en
vårdslös gest.
-- Mitt namn är Tom Feathertom, sade han, attacherad hos hans majestäts
generalkonsulat i Kapstaden. Och denne herre, som visserligen för
ögonblicket inte kan presenteras i _hyggligt_ sällskap, är redaktören och
filosofie doktorn Albert Grenander, en lärd och mäktig man.
När herr Grenander hörde sitt ärliga namn nämnas, flög ett belåtenhetens
leende över hans drag. Han nickade två gånger och satte högra foten i
marmorgolvet med en liten smäll.
-- Ni ha, sade Saraj -- och det märktes att han njöt av att sitta till
doms över två vita, honom överlägsna män, ni ha, mina herrar, under
falska namn trängt er in i mitt palats och sökt bestjäla mig.
Tom lade armarna i kors över bröstet.
-- Lugn i stormen, ers majestät, sade han. Vi ha bara försökt ta igen vad
som var vår egendom, en ung dam, som en av era agenter rövat bort.
-- Det angår mig inte, förklarade majestätet (med maktägandes vanliga
sätt att inte låtsa om otrevliga fakta); här är bara fråga om vad som
tilldragit sig inom Alamabasas murar.
Tom sänkte huvudet:
-- Då är det nog förkylt för oss, sir, sade han i en teaterviskning till
herr Grenander, som bara nickade till svar. Det hade nämligen Albert
Grenander haft klart för sig hela tiden.
-- Vad kräver ni för straff på dessa missdådare, herr justitieminister?
frågade hans majestät Saraj Daraï.
-- Dödsstraff.
-- Och ni, herr haremsminister?
-- Dödsstraff.
Saraj reste sig upp i stolen.
-- Det är, såvitt jag kan förstå, billigt begärt, sade han. Vi ha
prejudikat här i landet på dödsdom för en bortstulen tekopp, och då lär
detta angrepp på äganderätten inom mitt rike vara vida allvarligare, även
om jag personligen värderar många av mina tekoppar vida högre än mina
fruntimmer. Men en domare skall aldrig, mina herrar, låta enskilda tycken
inverka på sina beslut, och därför nödgas jag nu döma dessa båda herrar
till döden genom halshuggning.
-- Bravo, ropade hovet, vist talat, majestät!
Saraj Daraï fortsatte:
-- Då emellertid mitt rikes morallagar föreskriva, att man skall roa sig
med måtta, bestämmer jag, att avrättningen skall äga rum här i denna sal
först i morgon klockan tio förmiddagen. Frukosten serveras på slaget nio
i min koboltfärgade sidensalong, klädseln är uniform eller högtidsdräkt,
herrar kommendörer bandet utanpå. Och därmed förklarar jag denna...
Justitieministern tog ett halvt steg fram mot majestätet och ryckte det i
blusen. Saraj hejdade sig och lät ministern tassla ett slag.
-- Ja, sade han så, du har rätt, Houmourou.
Därpå lät Saraj sin malmstämma klinga inför hovet och militären en gång
till.
-- Min justitieminister erinrar mig om, dels att de båda dömda ha att
framställa var för sig en sista önskan, dels att de böra konfronteras med
den för bortförande avsedda haremskvinnan -- så att inte ens skuggan av
ett justitiemord må vila på denna statshandling.
-- För min del, sade Tom Feathertom, ber jag få fundera på saken till i
morgon klockan tio, och vad beträffar mr Grenander, som inte förstår det
ädla malagassiska språket, skall jag anhålla att få översätta majestätets
propos.
-- Säg våldsmannen, bad Albert Grenander, att jag vill dö i ett par byxor.
Saraj Daraï gav genast en kammarherre order om transporterandet av
främlingarnas kläder från hotellet till Alamabasa, och kammarherrn satte
omedelbart sina trumpinnar till ben i rörelse. Därefter förständigades
fångbevakningen att ofördröjligen införa den kvinna, som varit föremål
för de båda dödsdömdas brottsliga försök.
Hon kom -- denna gången obeslöjad. Albert Grenander kunde inte
undertrycka ett utrop av överraskning.
Det var icke Adorée. Hon påminde något om fröken Villanueva, men var icke
så vacker, inte på långt när så vacker. I hennes sällskap befann sig en
lång, svartmustascherad herre med vit ansiktsfärg. Denne visade sig vara
den man som från Europa överfört och till Saraj Daraï försålt haremsdamen
i fråga -- men det var ingalunda den spanske markisen, don Ramon.
-- Det är inte hon, viskade Albert till Tom.
-- Vad är det ni säger, sir?