Varför han i alla fall ringde till ölstugan "Konungen" och talade med
Lisa i stället för att ringa upp Hartman var en lång tid efter ett
mysterium för honom. Han ringde till "Konungen" och hade tur: Lisa hade
slutat sin tjänstgöring och stod klädd och färdig att gå hem. Han sade
henne rätt fram hur det var och bad henne komma till "Norden". Han
skulle skaffa pengar innan kvällen och återbetala henne. Lisa hördes
litet förvånad men var begåvad med ett gott hjärta, dessutom tilltalade
det henne att komma så där oförhappandes ut på äventyr. Men medan han
satt och väntade på henne, blygdes han, tog sig själv i upptuktelse,
svor att han endast skulle låna tjugo kronor av henne, bjuda henne på
kaffe och gå med henne till porten. I morgon skulle han sälja det
manuskript han redan hade färdigt för "Eldsflamman" och gå direkt till
"Konungen" och betala henne. Hur har jag kunnat glömma mig så, mumlade
han, att jag kommit ut för allt detta? Har jag slutat tänka på min själ,
är jag kvitt både böckerna, grubblet, ångesten, dödsaningen, och har
jag bara blivit en vanlig kurtisör, en simpel kvinnojägare?
Och just nu kom en tanke för honom som ej plågat honom på länge: hur far
och mor hade det. Svalt de, så där halvt om halvt, led de brist, och --
det allra värsta? Bad far för honom? Trodde de att han låg däruppe i
stugan vid Asanders ås och läste och skrev? Hade Nilenius varit där och
funnit kulan tom, och hade han sedan gått direkt till Davids föräldrar
och berättat att fågeln flugit ut? Bad far -- för -- vällustingen? Tänk
om far och mor visste! Gud hjälpe oss, de skulle aldrig få veta det! Här
fanns ingen Nilenius som i minsta detalj bevakade alla hans vägar.
Drucken till hälften, började han bli vek till sinnes, han rev ett blad
ur anteckningsboken och började med blyertspennan ett brev hem. När han
skrivit en stund, påminde han sig att han en gång förr rivit ett blad ur
anteckningsboken. Det var på "Konungen", Lisa hade skaffat ett kuvert.
"Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er -- --"
Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och
kastade det på golvet. Där kom Lisa!
Hon var klädd så att det skulle föreställa elegant i kappa och muff
och bredbrättig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord
med en löjligt drottninglik gång. Allt flera gäster hade kommit till och
hon bekikades från tre håll av stirrande ögon ur ovala, blanka, röda,
intetsägande ansikten. David visste vad de tänkte om henne, men det
kvittade honom lika. Man kunde inte frångå att hon var vacker, de här
herrarna skulle säkert med glädje gett ut ett par hundralappar på henne,
om de fått. Men Lisa var ännu inte därhän, inte ännu åtminstone, hon
ville bli gift med en skrivare, en som satt på kontor. Det var hennes
dröm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den här gossen David satt
på kontor. Hon nickade vänligt åt honom och slog sig ned med förtjust
min, helt nära intill honom i skinnsoffan. -- Jag skall återbetala i
morgon -- då äter jag frukost på "Konungen", började han ivrigt, nästan
för ivrigt.
-- Det tvivlar jag inte på, det blir nog bra med den saken, sånt här kan
hända vem som helst, svarade hon snällt och såg beskyddande på honom.
Hon ville ha likör -- och punsch, men hon drack bara ett glas av
vardera, hon var mycket försiktig och måttlig, och David brydde sig inte
om att truga henne. Om en stund stack hon två tior i hans hand, under
bordet så att ingen av gästerna skulle se, han stoppade ner dem, kände
sig räddad och kunde ej låta bli att trycka hennes hand litet hårt under
bordet. Till svar lutade hon sig litet väl mycket intill honom, så att
en fyrkantigt växt herre mitt emot med ett rödrandigt ansikte bara
gapade av avundsjuka. -- Den herrn skulle känna sig stolt att sitta vid
hennes sida, de flesta av "Konungens" gäster vill gå ut med henne --
varför känner jag mig inte stolt?
Hon pratade mycket med honom. Hon påstod att fast det var så många som
ville gå ut med henne och bjuda henne på teatern och på cirkus och på
restauranger, så brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte gå
ut med nån annan än den hon intresserade sig för. Men om det var nån som
hon riktigt intresserade sig för, då gick hon nästan vart som helst --
hon kunde inte svara för vad hon gjorde -- men då måste hon vara kär,
förstås, annars var det alldeles omöjligt. Aldrig nånsin i livet skulle
det kunna komma på fråga att en karlsperson, som hon uttryckte sig,
skulle få komma henne för nära om det inte var fråga om riktig kärlek.
-- Du ska aldrig gifta däj, föreslog han på måfå, för jag har sett så
många äktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, så
gift däj för pengar, det är det bästa.
-- För pengar, usch nej då, aldrig i livet! Kär ska jag vara, fast nog
medgives att det kan bli olyckligt när en gifter säj alltid, om det vill
till. Hon satt och skvalpade med punschglaset så att det rann över på
fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon trampade
och trummade med foten under bordet. Det är en familj som bor ovanför
där jag bor, inte är dom lyckliga inte, han -- du skulle bara höra såna
läten det är däroppifrån -- han pinar barnen för att han hatar frun så
-- jag vet en hel historia, men man kan knappt tala om det, så ruskigt
är det -- och ändå säjs det att dom var så lyckliga när dom gifte säj
och inte är dom värst gamla heller och han har hittat på någonting som
låter så hemskt så han plågar dem var kväll, dom gråter -- jag kan inte
bo där snart --
Han hade suttit och hört på henne med blekt, förstört ansikte, nästan
förströdd. Nu röck han till och såg på henne. -- Lisa, får jag följa
med dig hem och höra -- och du berättar detta för mig. Han hade bara en
biavsikt med förslaget, och hon tycktes ana den. -- Du får inte komma
upp på mitt rum, nej, jag vill inte. -- Men jag lovar att vara så snäll,
jag skall bara sitta alldeles stilla -- jag vill gå nånstans, jag vill
ha sällskap i kväll. Hon iakttog hans min med prövande ögon. -- Du -- du
är inte som de andra, du är så häftig och konstig, jag skulle inte våga,
sade hon förvirrad. -- Men snälla du, vad gör det? Jag svär att inte
försöka ta i dig en gång, jag -- är så ensam!
Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ångrade hon sig igen, men
han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt
Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa
sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade
honom med sin utmanande slanka men ändå fylliga kropp. Han övertalade
henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne, och hon
rodnade och lät honom hållas. De kom in i ett tarvligt möblerat rum två
trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan,
tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gick in men hon drog sig
tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll. -- Jag kan få
ett stiligare rum än det här, jag behöver inte krusa, jämt är hon
misstänksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa.
Väl inne i rummet, visade Lisa ingen ängslighet för hans närvaro, men
David satt i hennes tarvliga soffa och kämpade med sig själv. Hans lätta
rus höll på att lägga sig, han kände sig vara på fel väg, en mörk och
smutsig väg, och det lättsinne, som behövdes för att fullfölja de
avsikter han haft mot Lisa, svek honom. Han tyckte att det kunde räcka
nu, med last och lögn och dagdriveri. Men nu satt han här i alla fall --
och -- vad var det?
Från våningen ovanför hördes ett svagt ljud som han först liknade vid en
duvas kuttrande. Så småningom ökade det i styrka och föreföll som ett
barns gråt, men avbrutet, liksom sönderryckt i små korta stön. Sedan kom
ett kvävt rop, med något outsägligt brustet i.
-- Han heter Larsson, sitter på kontor hos Michelsens, upplyste Lisa.
David hade en förnimmelse av någonting fasansfullt som ville tränga sig
genom taket ned till dem. -- Slår han barnen i fyllan? frågade han.
-- Nej då, han har hittat på andra sätt, ingen vet säkert utom en enda
sak som värdinnan sett en gång -- han ger dom kaffe och svagdricka och
sånt där, och så vet man hur det är med småttingar, dom där pojkarna
är bara fem och åtta år -- jag vet inte om jag kan tala om det -- men
värdinnan kallar det tortyr -- vet du vad tortyr är? Är det farligt?
-- Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inpå henne, tog
henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr
är -- berätta nu alltihop, allt du vet!
-- Å ja, nog för att jag kan tala om det, han har små smala snören som
han binder om -- så när dom gråter och skriker och vill gå ut -- och han
vill inte att dom skall gå ut -- för han vill plåga dom -- så tvingar
han dom att stå stilla och han binder om snörena, så att det inte skall
komma -- komma ändå -- och dom sväller opp av det -- och det är då dom
gråter och han sitter och vaktar dom -- han är visst vansinnig -- men
ingen kan göra nånting, för i främmandes närvaro är han så öm så mot
dom. Är det säkert att det heter tortyr?
-- Men värdinnan då, som sett det?
-- Ja, jag vet inte, han betalar hyran i förskott och lär vara så bra på
alla vis -- och hon säjer att det inte angår henne --
-- Men hon kan stämmas som vittne?
-- Det vet jag inte -- hör du -- hör du -- nu igen! Och den snälla lilla
Lisa började snyfta. -- Jag tycker så synd om barnen, sade hon. Kan du
inte hjälpa mig -- -- --
Han stirrade på henne utan att kunna svara. -- Säga till honom, mumlade
han, men vad skulle det tjäna till? Varför kom jag egentligen hit? För
barnens skull! Det uppskakande i historien hade alldeles kastat honom ur
det lystna erotiska tillstånd i vilket han kommit hit. Gråt inte mer,
sade han, dom har visst tystnat däruppe nu. Nu skall jag gå -- du ser ju
att jag håller ord, jag lovade vara ordentlig.
-- Du får inte -- du behöver inte gå, jag kan koka te åt oss, jag har
ett spritkök, sade hon ivrigt. Hennes ansikte blossade av iver och
blyghet. Hon kastade sig plötsligt om hans hals och såg honom in i
ögonen. Du är så hederlig, så ärlig, du springer inte efter alla slags
flickor som de andra gör. Säj, viskade hon i hans öra, rycker du om
lilla Lisa?
-- Man är inte alltid så säker på sina känslor, svarade han hastigt i
det han nervöst lösgjorde sig. Man behöver tid ser du, och tänka efter,
så att man inte säjer det man inte riktigt -- ja, jag menar, jag tycker
om dig i alla fall. Han slet sig ifrån henne och kunde knappt behärska
sig när hon kysste honom vid dörren. När han kom ut i tamburen, såg han
det håliga, rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket igen. Hon hade
således spionerat. Han skrattade, vad rörde det honom. Plötsligt fick
han en idé, han smög sig sakta uppför trappan och stannade framför en
dörr med namnet Persson. Det måste vara här, tänkte han, han var
mycket blek och nästan alldeles lugn. Plötsligt ljöd ett dämpat skrik
därinifrån, han kände igen det. Dumheter, vad rör det mig, vad vill jag
göra? Men barnen, barnen, visst rör det mig i alla fall. Det rör mig,
upprepade han. Skall jag? Han satte pekfingret mot knappen till
ringledningen och hans hjärta slog litet fortare. Men så tryckte han
till, ilsket hårt. För barnens skull! sade han högt i det han hörde
tamburklockans surr därinne. Steg hördes, manssteg tydligen. Och dörren
öppnades sakta av en medelålders man med ett nervöst, vansinnigt
ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår. Mannen
ämnade av någon anledning ej släppa in David, ty han steg ut i tamburen,
sköt till dörren bakom sig och frågade med otålig röst vad det var
fråga om.
-- Ni pinar barnen, svarade David häftigt, varför gör ni det?
Till svar snurrade mannen nästan runt, stannade sedan och stirrade
enfaldigt på David. Hans ansikte blev med ens mycket rött. Vem säger så?
frågade han nära på ödmjukt, med ett steg åt sidan som om han varit
rädd.
-- Alla era grannar säger så. Vad är ni för en? Ni måste betänka att ni
är sjuk, pervers, och ni har ingen rättighet att ha era barn hos er.
Begriper ni inte så pass?
-- Det är lögn, det är inte sanning, stammade mannen, jag slår dem,
jag erkänner att jag slår dem, men det andra är bara lögn, bara förtal,
hör ni.
-- Vad för något "det andra"? frågade David hårt, jag har inte sagt
något om sättet. Men nu förstår jag att även "det andra" är sant. Ni
skall gå till en nervläkare och bekänna alltsammans, hör ni, så blir ni
räddad från vansinnet, och lova mig att inte göra så där mer!
Mannen vände bort ansiktet, darrande av blygsel, under det David gick
nedför trappan. Men plötsligt tänkte han: denne stackare är så feg att
han kanske kan skrämmas att upphöra med det där. Och han återvände till
mannen, som just nu stod i dörren, satte sitt ansikte nära in på hans
och sade:
-- Om ni gör det en enda gång mer, så mördar jag er! Med kniv, hör ni,
med kniv!
Mannen sprang in, slog dörren i lås och David hörde ett hånskratt där
innanför. Jag är en idiot, tänkte han. Nu gör han det bara mera i
hemlighet än förr. Varför skall jag också lägga mig i det som inte angår
mig?
Den omänskliga gråten från de små barnen ljöd ännu i hans öron när han
sakta gick uppför de fyra trapporna till Terjes vindsrum.
Terje låg och läste en detektivroman, spottande som vanligt. David
berättade historien.
-- Kunde du inte slå honom? Stryk hjälper mot mycket, undrade Terje
lugnt. Han lät sig aldrig bringas ur fattningen. Det där är bara en av
skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar så att vi kan gå ut
och äta? Kommer aldrig det där fruntimret hit mer med några blommor?
Mager är du som en skrika.
-- Jag är uttröttad på allting, allting äcklar mig.
-- Då har du bara fått för litet brännvin. Men du kan vila dig här om du
vill, så går jag ut och äter.
Han lät Husfadern gå ensam ut och äta för återstoden av Lisas pengar och
satt själv och ruvade i ett hörn. Då och då gick han upp och gjorde ett
slag över golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem
ifrån allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna
historia med snörena och de små barnen? Ahå, du lever ännu, gamle Gud
fader, sade han högt för sig själv, du har inte glömt din ringa tjänare,
du gav mig en vink uppe hos Lisa -- att jag inte skulle glömma dig --
det är _Han_ igen -- Han är överallt, ja, livet är skönt och
förskräckligt -- hur är det nu Byron sjunger -- fast han vet nog vad
människan är för ett djur -- hur är det?
"We'll talk of that anon. -- 'T is sweet to hear,
At midnight on the blue and moonlit deep
The song and oar of Adrias gondolier,
By distance mellow'd, o'er the waters sweep;
'T is sweet to see the evening star appear,
'T is sweet to listen as the nightwinds creep
From leaf to leaf; 't is sweet to view on high,
The rainbow, based on ocean, span the sky.
-- -- -- -- -- --
'T is sweet to be awaken'd by the lark,
Or, lull'd by falling waters; sweet the hum
Of bees, the voice of girls, the song of birds,
The lisp of children and their earliest words --"
Men det är inte ljuvt, det jag hört i kväll! Om jag nu vaknade i det
daggiga gräset i någon skuggig dal därhemma -- eller annanstans -- och
hörde lärkornas sång och humlornas surr och det muntra skrattet av
flickor som plockade blåbär, då, tänkte han, skulle jag ej ens kunna
fatta allt detta innan historien om de små snörena komme för mig. Inte
därför att historien var typisk för släktet, det visste han, utan därför
att historien krupit in på honom till ett vittne att lidandet aldrig
sov, till en örfil att ej heller han skulle somna! Om jag nu vore en
kristen, sade han sig, då vore det min plikt att försöka rädda dessa
barn, och innan jag lyckades därmed, hur kunde något göra mig glad igen?
Och om jag vore en kristen, fortsatte han mörkt, då skulle jag resa hem
genast och -- hur skulle jag göra med Ziri och hennes man? Hur skulle en
kristen, som fallit så där och syndat mot en annan människa, så kastat i
olycka ett helt långt liv, hur skulle en rätt kristen göra med detta? Ty
även om han fick förlåtelse av Gud och kunde tro att denna förlåtelse
betydde något -- vad kunde den dock betyda för den stackars mannen med
glasögonen? Han som släpat bort ett helt liv för att göra en kvinna
lycklig, för sin kärleks skull till denna kvinna, och som nu tar henne
ur armarna på en äventyrare, vad hade han för nytta av att David Ramm
fick förlåtelse av Gud?
Det han gjort var således fullkomligt obotligt, det kunde aldrig i detta
liv gottgöras. Men om det fanns en annan tillvaro, där män och kvinnor
kunde mötas och befriade från passionernas mara med klart och ogrumlat
förstånd och i förstående kärlek ta varandra i hand? Ja, då -- -- men
det där var ju bara spekulation. Gjort var gjort. Mannen med glasögonen
var ett lika obotligt fall som mannen med snörena därovanför Lisas rum.
Lisa -- ja -- just nu, bara han tänkte på henne, kände han harm över att
ej ha förfört henne. Sådan var han!
Dagen därpå for han upp till vildmarkerna.