-- Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, tänkte
han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den och det
är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det kunde ha
räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför Ziris port
innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande någonstädes
därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan att rygga
tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han.
Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i
salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte
han att någon åskådare skulle ha gömt sig. Och när de om en stund befann
sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans
lidelse och hans fruktan för en katastrof. Genom den där dörren,
tänkte han, har _han_ gått många gånger, han har knackat sakta, ömt,
tillbedjande har han i mörkret gått på tå fram till denna vita säng för
att se om den högt älskade sov! över denna matta har han smugit sig -- i
skymningen -- med sträckta armar -- --
Och när han ägt henne, förekom det honom som vore rummets tunga
parfymdoft redan gammal, som om deras glädje blott varit svindel. Men
bara han såg på henne, älskade han henne igen, mycket mera än förr. De
liksom hämtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig sedan, de var,
vanvettiga, vilda, och när de slappa och förbi låg bredvid varandra,
nakna, med heta kinder och begäret ännu lysande i ögonen, fast muskler
och kött vägrade bistå dem mer, då kände han äckel och hat till
alltsammans. Då kom för honom denna starka känsla av att verkligen ha
_gjort orätt_, och den ville nästan krossa honom. Rummets väl stämda
färger tilltalade honom ej mer, den tunga vita gardinen låg i stränga,
brutala veck, den vita sängen hade fläckar i lackeringen som han ej sett
förut, golvmattan var bestämt giftig. Vad var det också för en skammens
hetta som fyllde detta rum? Och i denna känsla blandade sig fruktan: var
det då säkert vad hon sade, att de aldrig skulle kunna överraskas här?
Just som han klätt sig färdig i badrummet -- han var så rädd att han
placerat sina kläder där -- hörde han plötsligt ett litet skrik. Ziri
rusade in, likblek, nära att falla.
-- Han -- göm dig -- han! flämtade hon.
David var egentligen endast feg, när han gick och väntade på något
som skulle inträffa, en gång i sticket ägde han en viss desperat
kallblodighet, till och med när det gällt livet hade ofta ett kallt lugn
inställt sig. Och nu hade han ögonblickligen klart för sig att även om
mannen kom direkt in i sängkammaren vore det möjligt att rädda sig --
för så vitt Ziri förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var
emellertid nu klädd från topp till tå, han såg sig omkring i
toalettrummet. Det fanns bara en dörr dit, och han steg på tåspetsarna
fram och reglade den. Därpå undersökte han sina fickor: han tycktes ej
ha lämnat något därinne. Och just nu hörde han mannens röst ute i
salongen. Han ropade på Ziri. Det berodde nu på om mannen hade något
ärende hit in -- vilket väl knappt var troligt just nu. Det var icke
rädslan som nu gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan. Han
förbannade sig själv. Jag är löjlig, tänkte han, helt enkelt löjlig, en
narr, som gömmer mig för mina narraktigheters skull. Ett svin är jag!
Och hon är en idiot som kunnat riskera detta!
-- Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar.
-- Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i
bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft
sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta böjde han sig
framåt mot dörren och lyssnade.
-- Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum.
-- Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock väl
till pass, rösten skalv till som om hon talat under frossbrytning.
-- Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det med dig, lilla barn?
Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad
nyhet, en verkligt glad nyhet.
-- Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.
-- Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta
några pulver -- det finns i toalettrummet -- vänta, lilla du! Stackare,
jag ringer genast --
-- Hämta ingenting, jag tar inte några pulver -- nej, kom inte hit --
och jag -- jag blir snart bra.
Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. -- Som sagt, och
jag som hade en så glad nyhet -- men dörren måtte vara reglad inifrån --
är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med låset!
David såg sig omkring. Om låset -- om regeln gick sönder. Då var allt
förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick
ögonen på ett fönster -- tredje våningen -- tredje våningen -- han smög
sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, och gatsten. Jag är
förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en viss avsky för att stå
undangömd till hälften i ett hörn när den gick upp. Mannen hade tydligen
slutat sitt försök att få upp den -- Ziri underströk hans funderingar på
något fel med låset. Vilken idiot! Men nu kom han tillbaka med något
verktyg som han satte in i låset. David stod på ena sidan och mannen
svettades på den andra. -- Hon kan inte sin roll -- tänkte han -- om jag
bara tänkte på det förut -- och just då flög dörren upp. Han hörde ett
vansinnigt skrik från Ziris rum -- han nästan förbannade henne, om hon
tegat, om han fått gälla för inbrottstjuv, det hade varit bättre.
De stod mitt emot varandra, mannen med glasögonen och David. En hel
minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, mållöst. Sedan tog han
sig över pannan, tycktes fått något klart för sig, steg åt sidan och
släppte fram David som likblek gick förbi honom, men stannade vid
dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att han utstod straff,
utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen såg på honom med
en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan gick han till
sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en
korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.
David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig
med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig
likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och
utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris
rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i
stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp
sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig
själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst
ångest men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på
att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från
det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av
fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom
de fuktiga glasen. Rösten talade verkligen.
-- Jag har vetat det här -- ja, ja, ja, det har jag vetat, det här har
man sagt -- men jag inte trott -- ja, ja, stå där, stilla där, det är
alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, mellan mig och -- och
den där! Där skall ni stå -- stå bara stilla där --
Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin
upprördhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lät
rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss:
-- Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter David
Ramm -- men vad vet jag, jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag
är ändå en människa, ni är kanhända också en -- kan ni inte tala med
mig, ni skall ju vara så intelligent? Hör ni! skrek han plötsligt liksom
i raseri, pekande på en stol med armstöd, sitt ner, säger jag! Ni är ju
min gäst -- inte sant? Sitt ned! säger jag, ni är väl inte feg så att ni
springer er väg! Sitt ned! jag befaller det!
David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ångerfull
brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp väl
förtjänt. Å, det kändes nästan som en barmhärtighet att bli plågad så
rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara förbanna mig, tänkte han, det
skall göra det lättare för mig.
-- Så ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade slutat
snyfta och stirrade på den unge mannens ansikte, men utan hat, bara med
förtvivlan i varje min och rörelse. -- Jag har vetat det här, att det
skulle gå så -- det är mitt öde, men vet ni vad ni har gjort? Tror ni på
Gud, herr David Ramm, tror ni sådant? Jag -- har också trott på en Gud,
när jag var ung -- och -- han pekade häftigt mot sängkammardörren -- hon
har hjälpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag
älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit -- vi var så glada
när skulderna blev betalda -- och lilla Elsa skulle få uppfostran -- var
är hon nu då, lilla Elsa, Elsa! ropade han hårt, kom och tala med din
pappa! Bortskickad -- vad vet jag --
-- Låt bli att tjuta därinne, låt bli att snyfta! skrek han plötsligt
och sprang upp. _Du_ har väl ingenting att lipa över -- kärlek och barn
och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju här -- sitter här,
säger jag. Han slog häftigt igen dörren till Ziris rum och började gå
åter och fram på golvet. Var inte rädd, David Ramm, sade han hånande,
jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger jag!
Och den groteska scenen började på nytt, de satt stilla mitt emot
varandra och den vansinniga rösten talade:
-- Ni trodde jag var dum? Rösten lät väsande som en orm. Ni trodde jag
var dum! Å nej -- å nej -- jag har läst sönder min hjärna -- och sett
mycket mer av världen än ni -- mycket mer än ni, hör ni det? Man kan
inte lura mig, inte. Älskar ni henne, säg att ni älskar henne, att ni
fördrar skammen och vanäran av fattigdom och allting för att gifta er
med henne? Va? Säg? Svär det! Att ni fördrar själva döden, men att ni
kunde ej annat för -- för att ni inte kan leva en minut utan henne! Jag
vet att hon älskar er, jag har vetat det länge -- länge -- å, så evigt
förbannat länge jag har vetat _det_ -- svär det, svär att ni drevs av en
stor och ren kärlek, att -- om ni svär detta, vet ni då vad jag gör?
nästan viskade han fram. Och David begrep alltmer att sinnesrörelsen
gjort honom vansinnig.
-- Ni svarar inte! Jo, jag gör så här: jag förlåter henne för hennes
stora kärleks skull, och för er -- jag skall säga: jag förstår er --
David rusade upp. -- Jag -- låt mig gå -- jag vill ingen förlåtelse ha.
Han skalv som ett asplöv. Den halvt vansinnige högg honom i kragen.
-- Ha -- jaså! Ni vill inte -- ni -- ni älskar henne inte -- men ser ni,
det gör jag. Och därför så -- må fan ta er!
Han kastade sig med en våldsam rörelse mot David och högg honom i
strupen. David hade hittills känt sig vilja fördraga all slags
bestraffning som ett slags rättvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog
han bort mannens hand och steg åt sidan. Den rena kroppsliga handlingen
hade återgett honom en del av hans lugn. Tårarna stodo honom dock nästan
i ögonen. Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt
bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och
skrek:
-- Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er?
-- Om ni kunde, stackars människa -- men ni kan det inte, nästan
snyftade han fram. Jag försvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag är
så -- stark mot ni.
Den vansinnige stod en stund och stirrade på honom, därpå sprang han
till andra ändan av rummet. Hans krokiga gestalt och tärda utseende
nästan skrämde David ännu mer än hans hot. Han kom tillbaka med en bok.
-- Brukar ni läsa i bibeln -- viskade han med väsande stämma -- jag har
lagt emellan här tills ni skulle komma -- tills ni skulle komma, hör ni.
-- Han ryste som i frossa, vaggande fram och åter med kroppen medan han
sökte i boken. Så fick han upp stället, såg virrigt omkring sig och
läste med hög, brusten röst, nästan snyftande:
"Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den
ene rik, den andre fattig. Och -- och den rike hade -- många får. Den
fattige hade intet -- -- -- utom ett enda litet lamm som han köpt och
uppfött -- och som -- som åt bröd ur hans händer -- hör ni det? viskade
han -- som -- åt -- bröd -- ur -- hans -- händer -- hans händer, och
drack ur hans bägare och låg i -- i hans famn. Och det kom en vägfarande
-- --"
Han avbröt sig och föll i gråt. David gick fram till honom och sade utan
att närmare tänka på det, skakande av rörelse:
-- Jag ångrar mig, jag har gjort illa -- kan -- det finnas förlåtelse
för detta? Kan ni förlåta mig -- eller bara ej tänka så bittert på mig?
-- Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela
sin längd och såg genomträngande på David.
-- Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris dörr.
Vad skall vi då göra med henne? Nu tog han igen ett steg mot David. Gå!
Gå fort! skrek han, och det såg ut på nytt som ville han kasta sig över
honom. David stod stilla, likblek, men utan fruktan, endast kännande en
förkrossande blygsel. Den stackars förorättade mannen gick plötsligt
tillbaka till sin korgstol och satte sig där med huvudet begravet i
händerna. Tyst och sakta som om han varit rädd för att störa honom,
smög David sig ut och nedför trapporna.
Sakta vandrade han gatan framåt, och om han inför någon haft att göra
reda för vad som hänt däruppe och hur han känt det, skulle han icke
varit i stånd därtill. Endast en sak trodde han fullkomligt klar:
förbindelsen med _henne_ var i och med detta avbruten, han nästan kände
avsky för henne, fast han visste att han bort känna mera avsky för sig
själv. Men han kände också denna senare avsky, den var emellertid så
stark att den förlamade i stället för att riva upp. Han kände sig icke
misslyckad eller krossad utan _dömd._ Hans liv hädanefter kunde ej
försona vad han brutit mot en ensam, ärlig och strävsam man, som älskade
sin hustru. Han hade förstört hans liv och han kände sig som en mördare,
den där visserligen fått nåd för offentligt straff, men som aldrig kunde
gottgöra vad han felat. Medan han gick och tänkte så, kom han förbi den
lilla krogen "Norden" och gick in i matsalen. Han kände sig långt ifrån
hungrig, det var snarast för att få vara i fred i fruktan för att möta
någon bekant på gatan. Han utvalde ett bord längst bort och beställde
utan att närmare reflektera över saken det första bästa han fann på
matsedeln, ivrig att bli av med den flintskallige, sliskige kyparen
fortast möjligt. Han drack en kvart rödvin till steken och gick direkt
ut i kaféet. Då var klockan omkring fem, det fanns helt få gäster
därinne. Han satt i en mörk vrå och beundrade lokalens förgyllda pelare
och otäckt dammiga palmer, rummets fulhet stötte honom ej mer, han
tyckte han haft behov av ett ännu vederstyggligare för att känna sig
hemma. Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han förundrade
sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet konjak till
kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen från Ziris
hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han den, försökte
erinra sig varje detalj. Stödjande huvudet mot handen, fann han ett
visst nöje i att sluta ögonen och i minnet rota igenom varje småsak som
förknippats med händelsen. Hur många gånger han besökt henne däruppe
mindes han ej. Man kom först in i en rymlig tambur, och sedan i en hall,
sedan en salong. Där var ett grönt bord, ett rektangulärt bord med en
grön duk, och stolar med grön stoppning, hela rummet var hållet i dämpat
grönt, och där hängde en tavla mellan två dörrar med ett skogslandskap,
en vild och mörk tjärn och furor omkring, små näckrosor lyste ute på
vattnet. Det fanns ett slags salong till, i vitt, han hade aldrig trott
att han kunde minnas allt detta, och där var en boksamling och en dyrbar
flygel och alltsammans i en gammal förnäm stil. Hur han nu ansträngde
sig kunde han ej minnas hurdana stolarna såg ut, det var förargligt --
han måste hoppa över det. Alltså -- han drack ännu ett glas, häftigt,
som om han varit ivrig att bli berusad -- sedan var det Ziris rum. Jag
minns rummet, tänkte han, ett vackert rum, men jag minns henne också,
hon älskade visst att gå klädd i sammet, hon var så mjuk i denna sammet.
En gång hade hon haft en kärleksdräkt som fullkomligt berusat honom --
en nunnedräkt i kolsvart med ett silkesrep, ett svart silkesrep, om
midjan, hon verkade så kysk i den, och när han löste upp den, fanns
hennes fullkomligt nakna kropp därunder, vit, skön och het som eld. Han
hade älskat att ligga pressad över henne under det hon hade dräkten på
sig, och så häftigt riva upp den -- -- vad det föreföll barnsligt nu!
Och barnsligt var allt det andra de gjort, enfaldigt och gammalt.
Och så -- mannen med glasögonen. Han rätade upp sig och såg sig skyggt
omkring som om han fruktat få se honom. Mannen med glasögonen, hur bar
han sig åt nu? Och Ziri, hur tog hon saken? Kan väl åren, kan väl åren
hos dem läka även detta fula sår, som han rivit upp? Om han nu aldrig
återsåg Ziri mer, och det skulle han aldrig göra, kunde det då finnas
möjlighet att mannen förlät henne, att allt blev vad det varit? Men han
visste ju ej hur det varit, det kanhända alltid varit -- nu för första
gången pressades en tanke på honom att hon kanhända haft någon liknande
förbindelse förut.
Skulle mannen förskjuta henne? Skulle han bli vansinnig? Eller var han
redan vansinnig?
Han måste gå härifrån, hem till kamraterna, där skulle han kanske kunna
glömma av alltsammans, åtminstone en halv timme. Han grävde efter
penningar i fickan, han tycktes ej ha några. Då blev han plötsligt rädd.
-- Idiot, mumlade han, hur kunde jag? Jag visste ju att jag var pank. Nu
går det på tok -- han måste ringa till någon -- men vem? Ateljén hade
ingen telefon. Han hade ingen att ringa till -- utom Monna Lisa! Hon
var den enda av hans bekanta som kunde nås på telefon. Men detta var
hädelse. Å, Hartman, att han ej tänkt på Hartman! Han reste sig och
sprang till telefonen.