--Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han
förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor
att tala till människan med tallrikarna)--ett par glas körsbärsvin!
När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens
skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stängt dörren, tog Sara
Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med
mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna
(sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med
kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande
bakom vartdera örat. Även handskarna--couleur de lilas--drog hon av och
blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt
sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet
breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda
med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om
blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det
tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden,
mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i
sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om
händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan
ganska smal och snarare litet långväxt.
Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av
en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan
händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för
att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för
sin del på samma sätt.
Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant
dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat
päronträd--kan det vara apel?
Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte
ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och
utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu
avlagt; bör vara mahognyram.
Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring
spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över
sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och
lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så,
att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt
nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan
bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det?
Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just
nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på
bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.
Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?
--Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[2]; och
sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.
Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var
stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på
resan!
Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade
med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!
--Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är
hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och
sedan så--jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött--och--par
exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--så länge vi
äter åtminstone eller--
Du?--ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång,
saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.
Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans
bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte
ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig,
visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes
inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart
åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes
oändligen hemmastadd.
Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig
överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara,
litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?