_Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
självständiga delen av bondeståndet._
Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en
plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de
flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre
och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts
väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver
försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte
stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp
till staden med livet.
Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han
nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett
litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden
med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt
undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud
varje titel.
--Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går
i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och
ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det
är obehagligt att äta där för--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra
ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu
efter en så lång fasta?
Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över
landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och--nu
stod de i Strängnäs.
Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade
glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!
--När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte
sergeanten.
Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--åja--ja--jojo--Lidköping är
ändå vackrare.
Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan
höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna
Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan
anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala
gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten
syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man
finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka
fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga
in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt
borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara:
nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man
tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare,
fiskare.
Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön
uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt
som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap
biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med
sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De
hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop
om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga
Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan
sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa,
som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick
de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som
tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt
de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade,
att Lidköping var ännu vackrare.
De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen,
vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var
således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför
disken. Låt oss få ett av smårummen här--det där till höger--eller det
där till vänster--lika gott--och frukost. Vad finns?
Hallon och grädde.
--Något stadigare?