ställen kallar sig Vi, har behagat hedra mitt demokratiska manifest med
smädelser. Som jag icke kan veta vem som döljer sig under det mångtydiga
Vi, och fruktar att jag möjligen kunde i mitt svaromål ofrivilligt träffa
en hög person som är fridlyst, anser jag mig för tillfället svarslös.»
Författaren till Ett Demokratiskt
manifest.»
Detta, kan man tro det, intogs verkligen i tidningen, men naturligtvis
med följande reservation, hållet i den vanliga värdiga tonen:
»Såsom opartiska hava vi icke velat neka den usle författaren till
skandalskriften Ett Demokratiskt manifest att intaga hans smutsiga
genmäle. Läsaren kan av detsamma döma om hans skrivsätt! En författare,
som begagnar ett sådant busspråk är och förblir en fähund. Den bildade
allmänheten må döma emellan oss.»
Denna reservation mottogs med jubel ner i provinsen och ansågs vara det
»kvickaste» som var skrivet där på tjugufem år, och det vill säga
mycket!
Denna reservation var även närmaste anledningen till det oförklarliga
valet och till att skalden drack två viskytoddar på Operakällaren.
* * * * *
Den stora dagen nalkades. Det hade varit skarpskyttebal om natten på
Stora Börssalen och man hade skurat och vädrat. Den bekanta estraden var
uppbyggd; vaktmästaren borstade de blåklädda fåtöljerna.
Vilka rika minnen för den gamle tjänaren; vilka stora snillen hade icke
dessa fyra smala stolsben burit; här var icke som på riddarhuset (där han
också hade en liten syssla) där man föddes till sina numrerade platser,
här gällde endast förtjänsten. Icke var han mycket beläst i Svenska
litteraturhistorien, den gamle, och att komma ihåg alla, det stod inte
till. Men nog visste han i vilken stol Carl Michael Bellman suttit, ja,
han kunde visa, hur det var en vit fläck efter den pudrade peruken; nog
hade han reda på Lidners nummer och Thorilds; och han minns som om det
varit i går när Törnrosens bok (han kunde aldrig minnas namnet) höll sitt
inträdestal, och gamla biskop Wieselgren och Arvid August Afzelius. Det
var andra tider det! Och Stagnelius, Nicander, Crusenstolpe, Blanche,
Dahlgren (komministern), Jolin, Braun, Hierta som han tagit i hand. Och
allas älskling Elias Sehlstedt som var invald, men dog innan han fick
hålla sitt inträdestal. Det var bra synd!
Men den här nya! Den här nya! Han måste till sin skam erkänna, att han
aldrig hört talas om honom! Visst hade han sett ett och annat
besynnerligt fall, men det här var alldeles obegripligt. Han tog de sista
borsttagen på hans stol och ställde den på dess plats.
Därpå rev han upp fyra skålpund stearinljus (Liljeholmens femmor), satte
ljusen i stakarne, ett per man, tände och släckte dem. Aderton glas
vatten ifylldes, placerades; aderton sockerbitar, en per man, lades i
vattenglasen. Kronan tändes, lampetterna tändas. Dörrarne öppnas. In
störtar: Stockholms Gymnasii-ungdom, Lycei-ungdom, Nya Elementarskolans
ungdom, med hemliga hopp om mention honorable strålande ur de unga
anletena! Därpå studenten, som vunnit andra priset vid kappskrivningen på
vers, och magistern, som tagit andra priset för översättning. Nu komma
tvåhundra släktingar till pristagarne, och fem hundra systrar till
aspiranterna på mention; sedan ett hundra tagare av andra priset, en
rörande samling av gamla och unga, vilka besätta hedersplatserna nedanför
kungliga läktarn. Stolta minnen från flydda dagar, då deras namn gingo
ut genom ryktets basuner kring land och rike, då de trycktes i anhörigas
armar och mottogo glädjetårar på sina svarta frackar. Och nu! --
Nu komma de resande, som från avlägsna landsändar vilja bevittna det
stora skådespelet, för att ha något att berätta vid de stundande
julkalasen.
Vi intaga själva den anspråkslösa ståplatsen vid dörren bland
tidningsreferenterna bakom en resande familj och gymnasieungdomen, sedan
de höga ledamöterna intagit sina anspråksfulla platser.
Direktören bugar sig för kungliga logen (vilken är tom för aftonen),
hembär nationens tacksamhet till kungliga huset för att det varit ett
gott år, varnar svenskarne för att taga föredöme av alla de nationer, som
under årets lopp uttryckt missnöje med sin ställning, erinrar om Gustav
III:s förtjänster om fäderneslandet (Sverige, icke Holstein-Gottorp!) då
han stiftade Svenska akademien, begråter sedan i svävande ordalag den
avlidne, vars plats nu skall intagas av den nyinvalde, vilken får en
vink, att hans tur är att berömma den avgångne.
Den nyinvalde har ett kinkigt uppdrag. Den avlidne började nämligen sin
bana såsom rättrogen, men vacklade på slutet och blev till sist rent ut
sagt -- röd. Men ordets makt över tanken är stor och man ljuger bra i den
retoriska stilen. Och han ljög! Gud vad han ljög!
Direktören svarade och sade: att den nyinvalde var en blygsam man, att
han icke kom bärande på en börda av lysande förtjänster, utan kom med
ödmjukhet och därför, därför hade han sin plats bland de aderton (ödmjuka
tjänarne!).
Men han (direktören) visste att uppskatta förtjänsten där den fanns, och
det var hans plikt att erinra om, att den nyinvalde var en mäktig herre
över språket (busspråket), att han i sin blygsamhet (?) dolt sig under
anonymitetens slöja och med fällt visir som de gamla riddarne brutit lans
mot de så kallade folkvännernas (fähundarnes) inbillade försvarare, och
att han därvid visat sig vara en stilist av första rangen.
Därpå skreds till prisutdelningen. Studenten Pettersson hade (efter
alnslånga omsvep) erhållit andra priset för en diktcykel på alkaiskt
versslag kallad: _Ömma toner_, vilket gav direktören en osökt anledning
att utgjuta ett kvarliggande lager av gammal fras med ett övervägande
antal skiljetecken, som han icke kunnat avyttra i Posttidningen. »Här
fanns ungdomlighet och ursprunglighet, här fanns en friskhet, vilken,
sällsynt nog, redan, trots skaldens ungdom, var förenad med en hög
konstnärlighet, det skapande snillets trenne grundförmögenheter, den
poetiska känslan, den poetiska fantasien och den poetiska reflexionen --
vilken sistnämnda icke är att förväxla med den _spekulerande_ (på en
fåtölj spekulerande) reflexionen -- företedde sig i en fängslande
harmoni, där dock känslan snarare vore livlig och eldig än allvarlig och
djup, och där, för övrigt, denna faktor långt mindre än den bjärta
fantasien och den kloka, klara konstnärsreflexionen ådrog sig
uppmärksamhet, ty skaldens fantasi, hänvänd åt den yttre verkligheten,
visade sig särdeles stark i den poetiska åskådningen av den omgivande
världen, och med säkerhet och dristighet insög den inverkningarna
utifrån, omsatte dem till fasta, klara bilder, igenkännliga för alla,
och koncentrerande dem så, att det tillfälliga självvilligt underordnade
sig under de bestämningar, vilka företrädesvis borde ådraga sig
uppmärksamheten, ty innehåll och form täckte varandra i de flesta fall
fullständigt ...
-- Det var en hund att vara lärd, anmärkte den resande pappan och torkade
svettpärlorna från sin arma panna, som hållit på att explodera under
ansträngningar att fatta.
För att bevisa sin sats ansåg direktören riktigt att uppläsa ett prov av
studenten Petterssons skaldestycken Ömma toner. Stycket hade följande
lydelse:
=I Perugias domkyrka:=
Allvarsskimrande fönster, ljusinvävda
släppa skymningsdagrar i tempelkor,
takets valv, spetsbågade, pelarhävda
simma ut i strimmor av guldstoftsflor.
Hjälmbuskbärande sköldar, på väggen hängda
mana forntidssignande minnen opp.
Och ornatkringsirade, krumbågsvängda
biktstoln manar helig det sorgbeträngda
hjärtat till förnyelsehelgat hopp.
-- Gud så sött, anmärkte de femtio systrarne. Offret leddes fram,
halsarne sträcktes, guldet överlämnades med en sträng förmaning, att han
aldrig skulle övergiva idealen, det vill säga kärleken till de kungliga,
tron på Svenska akademien, hoppet om en syssla i statens tjänst och
vördnaden för generaldirektörer och vederlikar samt kommendörer till och
med av Vasaorden.
Magister Haberdass framkallas; -- han har givit en översättning av den
grekiska skalden Hippopota-mos, som levde i fjärde århundradet före
Kristus.
Direktören (som levat på översättningsarbete i 25 år och blivit framropad
på hovteatern för en charmant översättning av fru Birch-Pfeiffers
Katzenjammer) uppmuntrar översättaren med, att det är mycket svårare att
översätta väl än att skriva själv, fastän den obildade allmänheten icke
kan förmås att tro det. Vi hava nyss haft ett exempel på en svensk
översättning av Victor Hugo som överträffade det franska originalet både
i uttryckets korrekthet och stilens skönhet, vilket författaren själv,
som är mycket hemma i svenska språket, varit den förste att erkänna.
Magister Haberdass kunde således med fulla skäl anse sig mottaga
_sångarens_ lön då akademien lämnade honom sitt guld. Den svenska
litteraturen vore för övrigt så fattig, att varje översättning från
främmande språk vore en ny landvinning.
Av de 2,538 prisskrifter som inlämnats kunde endast 500 belönas med
mention honorable. (Skolungdomen rör på sig.) Ibland dessa voro icke så
många över medelmåttan, men en utmärkte sig, icke så mycket för det nya i
uppfinningen som icke mer för det storslagna i valet av ämne och för den
pietet, varmed detsamma blivit i detalj behandlat. Vad stilen beträffar
röjde den drag av bildningsgåva och delvis en sant romersk anda. Ämnet
var: Äreminne över friherre Clas Fleming. Ett enda prov vore
tillräckligt.
(En gymnasist i andra ringen fattar krampaktigt sin systers hand.)
Direktören läser:
»Friherre Clas Fleming är den fjärde av sin ätt, åt vilken svenska
regenter anförtrott lantmarskalksstaven; ingen har burit den under
viktigare omständigheter, ingen lyckligare, varför ock konung Karl XIII,
som redan strax efter sin kröning 1809 nämnt friherre Fleming till
kommendör av Nordstjärneorden, nu lät på riddarhuset till honom överlämna
Serafimerordenstecknet med ett nådigt handbrev, vari han yttrar sig ej på
värdigare sätt kunna uttrycka sin tillgivenhet och sin erkänsla
(direktören som icke ser något slut på punkten, dricker litet
sockervatten och fortsätter vid dåligt humör), sin erkänsla för de
utmärkta tjänster friherre Fleming konungen och riket bevisat, än då han,
på en dag, som återkallar minnet av förflutna år -- det var konungens
sextiotredje födelsedag -- och lärer högre skatta de personers hjärtan,
vilkas tänkesätt under alla skiften aldrig varit vacklande (det börjar
tryta luft i lungorna) nu meddelar honom den högsta ridderliga prydnad,
en svensk konung kan utdela.»
(Direktören har sneglat på sidan bredvid; han tror sig upptäcka några
kortare satser och han ger sig återigen ut på villande hav!)
»Efter riksdagen förordnades friherre Fleming till ledamot av konungens
statsråd och deltog i rådslagen över rikets viktigaste angelägenheter, så
väl (för tusan, det var inte punkter, det var komma!) ide följande åtta
åren av konung Karl XIII:s regering, som i sex år, det vill säga, så
länge hans hälsa tillät, under vår nu regerande allernådigaste konung,
(bugning för läktarn), vilken vid sin kröning 1818 i de mest ärofulla
uttryck meddelade friherre Fleming vad i hans ätt redan en gång funnits
och slocknat; (Gudskelov ett semikolon! Litet sockervatten, ty lapparne
torka och dova rosslingar höras från röstbanden) vartill dels förut hade
kommit, dels sedermera kommo andra höga värdigheter, såsom förordnandet
att förestå riksmarskalksämbetet, första gången 1813, upphöjelsen till en
av rikets herrar följande året, (sockervattnet är slut, han kastar en
drunknandes blick på grannens glas) utnämnandet till överste skattmästare
vid kunglig majestäts orden 1816, till ordenskansler 1818, till verklig
riksmarskalk 1824 (land! land! han ser en punkt i horisonten) och samma
år till president i konglig majestäts (katarren är här: han viskar med
slocknande stämma det följande) och rikets kammarrätt, utan att därvid
nämna de många utomordentliga uppdrag (herre förbarma dig!), som varit
hans excellens greve Fleming meddelade, eller de särskilda plikter, som
han haft att uppfylla -- -- -- genom sin höga plats -- -- -- vid hovet
(djup nedslagenhet och börjande blånad om läpparna) och sitt förtroende
-- -- -- inom kungliga -- -- -- -- -- huset -- -- -- -- -- som, (han
kommaterar själv numera) gjorde, honom, närmare delaktig i, alla, dess,
både, glada, och, sorgliga, (han ger en mördande blick åt
elementarläroverken och framstönar sista ordet) skiften!» (»Det är
bestämt den längsta punkten i Sverige», viskade lantbrukaren.)
Här var naturligtvis ingenting att tillägga, men inom sig förbannar han
alla äreminnen, historisk stil, romare, greker och skolpojkar, och
förklarar sammankomsten upplöst.
INNEHÅLL
Illusionernas dagar. 7
Svenska Folket. 28
De nyadlige. 40
Våra entreprenörer. 54
Våra idealister. 76
Moses. 87
Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal. 100
Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral. 114
En nationell bildningsanstalt. 130
Så går det till! 147