Kokett!
-- Låt gå för åtta då. Ni äro så bråkiga, mina damer. Fem omgångar
crepiner och sju cykloner av halv cotillon; två rader knappar i ryggen av
stalaktit ...
-- Tre rader om jag får be; prinsessan hade två rader i Monsieur Jean.
-- Tre rader knappar av stalaktit. Andra akten: polonäs av grön bombast
med gallerie à la Dauphine; sju bröstremsor av kalmuk med förnicklade
häktor och espagnoler av koprolit. Tredje akten: laxgul robe med
strecktecknade snedslag och volanger å la concorde; passementerie russe.
-- Omöjligt! Tredje aktens sortie kan jag icke göra utan tunique
charivari -- -- --
-- Det måste gå! Kammarrätten har gjort anmärkning på damernas klänningar
--
-- Ph! Kammarrätten! Vad har konsten med kammarrätten att göra? Eller
anser direktören, att man kan säga den slutrepliken i passementerie
russe?
-- Hur är repliken? Jag minns inte!
-- »Min far! Ni överger ert barn därför, att det älskar en man, som
blott har 6,000 francs i räntor! O, min Gud, detta överlever jag
aldrig!»
-- Nå, varför kan inte det gå an?
-- Förstår inte direktören, att man skall säga detta på sina knän och då
måste klänningen räcka till ...
-- Jag förstår! Konsten framför allt! -- Fjärde och femte akten får
mamsell skaffa sig själv!
-- Själv! Omöjligt! Vet direktören vad den andra klänningen kostade, som
jag hade i Cocotte?
-- Nej! Men den var charmant!
-- En hel månads lön!
-- Hm! -- Vad levde mamsell på den månaden?
-- Hm! -- På besparingar.
-- Fortsätt då med besparingar, så behöva vi inte bli skrubbade av
kammarrätten! -- Förlåt, men jag har inte tid längre!
-- Ett enda ord!
-- Jag har inte tid! -- Regissören får komma in!
-- Ett enda ord: mamsell Rose har gått och sagt ...
-- Tyst, jag vill inte höra ert förbannade skvaller. Ut!
Regissören kommer in. -- Hertigen har rapporterat sig sjuk från Lysekil,
Anatole vill icke spela emot herr Pettersson, grevinnan kan icke komma
förrän första oktober.
-- Jaså, hertigen vill spela sjuk och bli mottagen med blommor som
vanligt; och grevinnan på samma sätt, fast hon vill ha transparang. Hur
skall man nu få en repertoar --
-- Vi ha ju En kopp te, De båda döve, och Han är inte svartsjuk.
-- Det har herrn rätt i! Sätt opp dem. -- Adjö!
Direktören ringer på kamreraren:
-- Är det många väntande där ute?
-- Det är alldeles överfullt.
-- Bär då in min överrock och hatt.
Befallningen åtlyddes.
-- Nu måste jag gå!
Kamreraren går före och bryter väg som en snöplog och med ett iltågs fart
passerar direktören de yttre rummen, där väntande rusat upp och stå
bugande på ömse sidor, och är snart ute i farstun, innan någon hunnit
antasta honom.
* * * * *
Riksdagsmannen Håkan Olsson hade efter några goda år lyckats spara en
smula pengar; han hade länge hyst ett djupt behov efter bildning, men
tiden hade icke räckt till för anskaffandet av sådant, som egentligen
icke tycktes göra människorna bättre, men huvudsakligen högfärdiga, efter
vad han kunde döma av sina bildade kamrater i kammaren.
Han hade under diskussionen om teateranslaget fått ögonen öppna för en
nationell bildningsanstalt, som under namn av Kungliga teatern var alla
stockholmares stolthet och förtjusning. Det skulle enligt några herrars
påstående vara den bästa och billigaste anstalt för erhållandet av
nationell bildning, och dess verkningar voro omätliga, varjämte det vore
en skamfläck för nationen, om den icke ville betala dess årliga skulder.
Herr Olsson hade visserligen besökt många andra teatrar och haft både
nöje och uppbyggelse, men egentligen bildad hade han aldrig känt sig. I
sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket
obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell
Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin
blygd måste svara nej. Med de förbättrade konjunkturerna och efter de
upplysningar han fått av de bildade kontoristerna, greps han av ett djupt
behov efter nationell bildning, och han beslöt att dela med sig därav
även åt sin hustru och dotter.
Han köpte sig alltså biljetter till lilla nationalteatern och avvaktade
under spänd väntan hurusom den nationella bildningen skulle slå ner på
honom och hans familj och göra dem till upplysta fosterlandsvänner. Man
spelar Monseiur Jean, komedi i tre akter, från franska originalet,
översatt av Cassacko (signatur från smakrådet). Ridån går upp över en
ändlös brysselmatta besatt med kanapéer och en spis med pendyl.
Kammarjungfrun inkommer i en sidenklänning, tittar i en rosenröd biljett
och säger någonting som man inte kan höra. Herr Anatole inträder genom en
annan dörr och kysser henne över axeln. Herr Anatole är klädd i kanelrör
med guldknapp, pincenez och cigarrettmaskin samt en ofantlig urkedja.
Hans skjorta är urringad »ända ner till nyckelpiporna» som Håkan Olsson
uttryckte sig när han kom hem. Anatole gör en cigarrett och talar
någonting med kammarjungfrun. Då inträder markisinnan, ger en vink åt
kammarjungfrun, som genast förstår och därför avlägsnar sig. De bli
ensamma.
-- Min herre!
-- Fru markisinna!
Anatole lägger undan cigarrettmaskinen och tar kanelröret.
-- Vad är det som förskaffar mig den äran av ett så tidigt besök?
Anatole piskar sina byxor med röret.
-- Jag vet inte, uppriktigt sagt, fru markisinna vad som berättigar er
att göra en sådan fråga.
-- Er frånvaro skulle berättiga er att fråga mig varför er närvaro icke
gör mig berättigad att fråga er!
(»Vilken dialog: charmant!» Svag applåd! --)
Anatole går en diagonal över brysselmattan, sätter på sin pincenez,
piskar en soffa med röret och säger med ryggen vänd mot markisinnan:
-- Därför att jag älskar er.
Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar släpet omkring sina fötter;
därpå vänder hon omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig,
lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över ryggraden och säger med ett
sphinxartat leende:
-- Det är vackert väder i dag.
Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och tar fram
cigarrettmaskinen igen. Markisinnan lindar upp släpet och går; hon
stannar mitt på mattan och öppnar munnen såsom hon ämnade säga någonting,
men hon säger ingenting utan går.
En skallande applåd inkallar henne strax igen för att mottaga publikens
hyllning. Hertigen, som stått bakom dörren för att göra sin första
höstentré efter Lysekilssjukan, skummar av raseri. Han låter scenen stå
ett ögonblick för att lufta den från markisinnans applåder och han låter
Anatole också stå där förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en
svag viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder hertigen,
långsamt, apropos, likgiltigt. Han ser verkligen ut som om han varit
sjuk, men icke i Lysekil utan i Venedig, hans ansikte uttrycker ett
outsägligt lidande, som om han tillbragt en vinter i en brandvak.
En dånande applåd hälsar honom; men han hör den icke till en början, hans
ögon blicka in i det outsägliga. Slutligen vaknar han upp, ser sig
överraskad omkring: »Vad betyder detta?» Något sådant hade han aldrig
väntat sig. Ett svagt igenkänningsleende svävar över hans bleka läppar,
han blir rörd, går ned till sufflörluckan och bugar sig med handen på
hjärtat.
Bullret lägger sig och Anatole, som lidit helvetets kval, förgäves
sökande att avbryta applåderna, hugger nu in med repliken:
-- Jean! Är det verkligen du, min gamle hederlige vän! Vilken lycklig
slump har fört oss tillsammans!
Jean omfamnar Anatole under djup rörelse och kallar honom sin gamle
gosse. Anatole finner att han ser olycklig ut, ber honom sätta sig och
berätta.
Jean sätter sig och nedsjunker ända till axlarne i en fåtölj; Anatole
bjuder honom en cigarrett som han vänligt avböjer, varpå han börjar
berätta. Håkan Olsson slumrar in och vaknar lagom för att höra slutet.
Jean är ruinerad, så att han endast har 6,000 francs i räntor och vet
icke mer vad han skall göra i livet, som berövat honom alla hans
illusioner.
Anatole uppmanar honom att söka en ministerpost i Neapel, men Jean är för
stolt att arbeta.
-- Och nu tänker du skjuta dig, säger Anatole.
-- Jag skulle anse det som en helig plikt mot den släkt, vars namn jag
har äran att bära, men jag kan det icke numera, ty -- -- -- jag -- -- --
älskar. (Han stiger upp och ställer sig vid spisen.)
-- Älskar du? Och vem?
-- Markisinnan de Carambole.
-- Markisinnan de Carambole?
Anatole flyger upp och trampar mattan med sina blanklädersstövlar.
Jean låter huvudet sjunka ner mellan nyckelbenen, lyfter på vänstra
framfoten, slår ett svagt slag i mattan och viskar ett knappt hörbart:
-- Tja!
Därpå märker han Anatoles rörelse, han hivar långsamt upp huvudet igen på
axlarne, rullar ögonen mellan båda avantscenerna och utbrister:
-- Vad går åt dig? Du är så upprörd?
-- Ingenting! Ingenting! Ett anfall av svindel, det är snart över!
Jean springer fram, fattar Anatole i axlarna, ser honom mitt i ögonen och
skriker:
-- Du älskar markisinnan!
Anatole slingrar sig ur hans armar, hopsamlar cigarrettmaskin, rör och
hatt, ställer sig på språng i dörrspringan och skriker:
-- Jag älskar henne!
Men Jean, som märkt argan list och vill förekomma Anatoles applådsortie,
slår sig baklänges på mattan, så att han kommer med huvudet mot en
resår.
Ridån faller. Jean ropas in och får en blombukett, men Anatole vågar icke
gå in.
I andra akten är hela nationalteaterns elevskola och dramatiska sujetter
under 2000 kronors lön samlade kring en kolossal biljard hos markisinnan.
Under serveringen av té och champagne utspinner sig följande spirituella
dialog:
-- Guerre!
-- Carambolage!
-- Pott!
-- Markör!
-- Kö!
-- Milieu!
-- Tascha'n!
-- Cinque!
-- Huit!
-- Dix.
Detta är inledningsscenen till den stora craque som nu skulle äga rum.
Elevskolan avlägsnas och markisinnan kommer in åtföljd av Jean.
-- Jag är skyldig er en bekännelse, fru markisinna.
-- Ni är icke skyldig mig något.
-- Jag älskar er!
-- Än sedan?
-- Ni älskar Anatole!
-- Än sedan?
-- Jag är ruinerad!
-- Än sedan!
-- Jag kommer att skjuta honom!
-- Nej, det kommer ni icke!
-- Och varför icke?
-- Därför att ni älskar mig!
Markisinnan har dragit sig ner mot vänstra avantscenen. Hon kastar med
vänstra vaden sitt släp ut i kulissen, faller på knä och knäpper ihop
händerna.
-- Ni dödar honom icke, när jag ber er; icke sant?
-- Jag dödar honom!
Jean börjar nu backa uppåt spisen och markisinnan kryper framåt på knäna
under följande dialog:
-- Nej!
-- Jo!
-- Nej!
-- Jo!
-- Nej!
-- Jo!
Nu har man gått för fullt ända upp och nu måste man vända. Jean lägger
släpet i position med sin vänstra fot och backar ner åt vänstra
avantscenen under det markisinnan kryper efter honom; det är en högst
spännande scen, ty man väntar varje ögonblick att få se klänningslivet
brista och skilja sig från kjolen, men det går lyckligt och väl, tills
Jean störtar ut genom dörren. Då upphäver markisinnan ett indiantjut och
kryper omkring bord och stolar, tills hon utmattad kastar sig framstupa
och med klacken känner efter om släpet ligger rätt ut.
Anatole rusar in.
-- Var är den eländige?
Markisinnan hämtar sig från sin förargelse, att hon icke fick någon
applåd och svarar skarpt:
-- Det vet jag inte!
-- Ni ljuger, cocotte! Han var nyss här! Ha, jag ser att ni döljer något
för mig och jag svär på att ni har hans brev i er barm! Tag hit!
-- Jag har intet brev!
-- Tag hit!
Anatole river upp hennes klänningsliv och får fatt i brevet.
-- Ha, eländiga!
Men markisinnan störtar sig över honom och återtager brevet. Nu börjar en
mycket spännande scen. Anatole störtar sig över markisinnan, slår henne
baklänges på en soffa och sätter sitt knä på hennes bröst. Markisinnan
sparkar honom i magen, under kvävda ångestrop, och smyger brevet i
munnen. Anatole tar en papperskniv och bryter upp munnen. Markisinnan
biter honom i fingrarna och spottar honom i ansiktet. Anatole slår henne
i ansiktet och kallar henne cochonne. Markisinnan förklarar, att hon
sväljt brevet, varpå Anatole rullar en cigarrett och går. Ridå!
Inropningar!
Håkan Olsson är mycket förtjust, men förebär ett hastigt illamående och
avlägsnar sig efter att ha lämnat sina fruntimmer tillstånd att fullborda
sin nationella bildning på egen hand tills spektaklet är slut.
Han går ner på källaren och råkar några andra riksdagsmän, vilka äro
bjudna på supé av framstående artister från nationalteatern. Håkan Olsson
är också bjuden, ty alla riksdagsmän äro avhållna av nationalaktörerna.
Han går därför upp efter spektaklets slut och hemförlovar fruntimren,
sedan han fått underrättelse om, att de voro överlyckliga och att
översättaren blivit inropad två gånger.
På du Nord var en liten men bedövande supé arrangerad och både Jean och
Anatole voro värdar. Håkan Olsson, som redligt betalat sin biljett,
förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så
goda och tjänstgjort. Detta syntes alls icke inverka på dessas lynnen, ty
de voro i en särdeles upplivad sinnesstämning. Jean gick genast på Olsson
och tog honom i famnen:
-- Nå, var farbror nöjd med oss i afton? Jean hade nämligen aldrig sett
en bonde utom i kungliga nationaldivertissement och trodde därför att de
kallades farbror allesammans.
-- Jo Jag var mycket nöjd med min afton, och jag ser nu att man kan lära
ett och annat på spektaklet, som man inte vet förut.
-- Nå, se där! Farbror erkänner då att det är ett bildande nöje?
-- Ja, Jag må säga, att jag aldrig känt mig så bildad som i kväll och det
här nationalspektaklet är en välsignad sak. Det är sanning det.
-- Han uttrycker sig litet dumt, viskade Anatole, men han är pålitlig.
-- Vad hette han, frågade Håkan Olsson, han som hade ikull frun på
soffan?
Anatole blev häpen.
-- Det var jag som spelade Anatole, sade han förnärmad.
-- Hå, var det aktörn? Aktörn var en huggare att spela.
-- Hade inte riksdagsman någon affisch? frågade Jean.
-- Nej, si, jag begagnar aldrig någon affisch, för jag går på teatern för
att se på pjäsen och inte på aktörerna.
-- Inte på aktriserna heller? inföll Anatole spetsigt.
-- Nej, inte det heller. Jag vill alltid tänka på vem de föreställa och
inte på vem de äro.
-- Kretin! viskade Jean, och Anatole biföll.
Efter supén höll Jean ett glänsande tal fullt av Gustav III:s skapelser,
helgedomar, rånare och skamfläckar.
Håkan Olsson svarade:
-- Han älskade icke att gå på operan, ty han förstod icke utländska språk
(Bravo!), han ville icke rösta två öre till nationaloperan, ty någon
sådan fanns inte, och den utländska kunde ges av samma musikanter utan
att de voro nationalmusikanter (Bravo!), men dramatiskan, den ville han
rösta för. Han, som förde ett stilla, tillbakadraget liv i landsorten och
aldrig kunde få tillfälle att umgås med de förnäma, han hade så mycket
att lära av att se en pjäs på nationalspektaklet, ty han fick därigenom
se och erfara, huru de förnäma hade det och huru de tänkte sig livet.
Teatern är en bildningsanstalt, mina herrar, den är ett vapen, som är
ganska farligt och bör därför icke lämnas i händerna på obildat folk;
därför bör staten ta hand om saken och noga övervaka, att icke vapnet
vändes mot regeringen. Mina herrar, ni ha trakterat så grundligt i kväll,
så att jag tror jag sagt min mening något otydligt, men i alla fall var
den välment! Vad Gustav III:s skapelse beträffar, så tror jag icke att
den är något hinder för att vi bära hand på operan, som slukar allt vad
dramatiskan förtjänar (Bravo!), ty vi ha burit händer förut på en Gustav
III:s skapelse.
-- Vad då för en?
-- Gustav IV Adolf! (Applåder) och för det tror jag inte vi satt några
skamfläckar på oss! Skål, mina herrar!
Hurrarop! Håkan Olsson hissas och bäres i en stol.
-- Han är inte så dum som han låter, sade Jean.
-- Han har räven bakom örat, sade Anatole, då de bröto upp.
Så går det till!
Det är snart sexton år sedan gasen tändes en afton på Operakällaren, och
det är ändå som det skulle ha varit i går. Toddygubbarne hade brutit upp
klockan sju, tröttnande på att vänta Posttidningen, som aldrig ville
komma ut denna kväll. Första akten höll på att gå däruppe; det är tyst i
källarsalen; det är för tidigt att äta och för sent att dricka toddy; en
och annan ung man, blek om näsan, som kanske nu först lyckats anskaffa,
vad han borde ha mitt på dagen, försöker i det längsta göra troligt att
han äter kväll klockan sju. Första akten har gått; det gläntar och
glappar i dörrarne, disken belägras, atmosfären doftar öl och brännvin
och cigarrett-tobak. Ingen Posttidning! Det ringer och belägringen
upphäves; luften lättar igen och gaslågorna susa.
En ung man, som är äldre än han ser ut, träder in med en ljudlös gång,
avtager sin rock med en resignerad min som om han avklädde den gamla
människan, skjuter av sina lädergaloscher som om han avskuddade sig allt
jordens eländiga stoft, frågar med en andeviskning den hälsande
överkyparen om Posttidningen har kommit, erhåller ett ödmjukt nej, ber om
ett glas malaga och sätter sig vid ett bord mitt på golvet i stora salen,
där han kommer i bästa belysning, ty han vet, att alla resande och en
mängd unga stockholmare gå in på Operakällaren för att se på porträtt.
Han sitter en stund ensam tyst, ordnar sitt Lamartineshår, för sin malaga
till läpparne som om han tömde den bittraste kalk och försjunker i inre
åskådningar. Då kommer som en kurir överkyparen fram och lämnar en våt
Posttidning. Vår idealist, ty han har redan röjt sig för vår skarpa
blick, kan icke hejda en rörelse av otålighet, men en otålighet, som
genast lägger sig. Han fattar den hopvikna tidningen, låter den långsamt
utveckla sig till sitt fulla folioformat; läser på den gamla kära titeln;
låter den skumma blicken överfara alla patentkungörelserna såsom varande
alltför materialistiska, går med likgiltighet förbi domarne, som av
ängsliga hjärtan väntats i så många, långa månader; han ilar förbi dessa
upprörande tillkännagivanden om olyckliga som måst gå ifrån hus och hem
för att betala sina skulder, stannar ett ögonblick mysande vid
bekantgörandet av rättade misstag inom äktenskapet. Vad rör honom allt
detta livets elände eller som han kallar smuts, honom, som lever i en
annan, högre värld? Han har kommit över första sidan och befinner sig vid
vändpunkten, ty det är på andra sidan det står, där uppe i nordvästra
hörnet.
Han vänder, vänder ut och in på bladet. Nu behöver man icke längre spela,
ty man måste ju börja längst upp på första spalten, där det ödesdigra
ordet _Utnämnde_ står.
I vilken helvetisk kombination hade de små blytyperna råkat! Huru kunde
de verka som ett galvaniskt batteri! Hans ansikte utsträcktes på längden,
hans händer veko ihop arket och förvandlade det till en liten avlång
oktav, han lyfte sig från stolen och ville stiga upp, men han blev
sittande, tömde sin malaga och bad om en viskytoddy (han hade nämligen
avgivit ett nykterhetslöfte att aldrig begagna konjak).
En häftig sorg över människornas ondska hade bemäktigat sig hans känsliga
själ; krossade förhoppningar, mörka tvivel på sin kallelse som skald,
tanken på föräldrarnes sorg, vännernas hån, detta sista kanske mest,
gjorde honom djupt olycklig. Han kände en viss demokratisk känsla vakna i
sitt aristokratiska sinne och han längtade efter att få tala vid en
tidningsskrivare.
Andra akten är slut. Strömmen är starkare än förra gången, och nu stiger
ropet på Posttidningen lika högt som på punsch.
Skalden mottager uppvaktningar och skyndar att meddela nyheten själv, för
att slippa få den i näsan. Nyheten sprids: Svenska akademien har
kompletterat sig med ett nytt val. På vem?
Ja: vem är han? Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har
ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.
-- Vad har han gjort? (vilket ju skulle vara viktigast). Ja, det vet
ingen. Hade han översatt något? var den första och naturligaste frågan.
Nej! Hade han skrivit något själv? den andra frågan. Nej! Någon vill
minnas att han hållit en föreläsning i arabiska för Stockholms damer;
andra tro att han skrivit en tidskriftsartikel, andra vilja minnas, att
han hållit ett tal på vers någonstans.
-- Vem är han? Somliga mena, han är Lundensare, andra minnas honom som
Uppsaliensare. Slutligen upplyser skalden, att han var
promotionskamrat med akademiens beskyddare. Håhå! Det är en av de många
promotionskamraterna från de löftesrika, oförgätliga dagarne! Då förstå
vi! En tidningsskrivare bifogar den dyrbara uppgiften, att han är släkt
med direktörens fru. Då vet man vem han är: en släkting! Men i en grupp
av brednäbbade unge män vet man förut vem han är.
-- Ett schamangt val! Våvan kuvatov! -- Våran! Där ha vi det! Våran
kurator!
Skalden anmodar en livvakt av tidningsskrivare att slå sig ned vid hans
bord! Nu kan man äta kväll utan att kompromettera sig.
Valet överklagas nästa dag i ett par Stockholmstidningar med vanlig kraft
och verkan, men i en annan hälsas det med jubel av hela »Svenska
Folket».
* * * * *
Närmaste åtgärd efter ett inval i Svenska akademien är att föremålet
avritas och biograferas i Illustrerad Tidning. Det är nu för sent att
protestera, mannen tillhör ohjälpligt våra store.
Aldrig hade Kungliga Bibliotekets tjänstemän haft så mycket bråk med en
kanonisering som med denna, och därvid bidrogo flera omständigheter. Han
hade verkligen hållit en föreläsning, men den var inte tryckt (därför att
den varit tryckt förut i en tysk lärobok). Med mycket besvär fick man
reda på tidskriftsartikeln, men den kunde icke vidröras, emedan den var
ett pekorale som vunnit en viss ryktbarhet.
Återstod att leta upp verserna vid det obekanta tillfället, som någon
erinrade sig verkligen ha sett. Hela personalen sökte i två timmar, men
utan resultat. Man hittade visserligen i dess ställe ett poem »Till Emma
på hennes fjortonde födelsedag» och det lades av att ha i nödfall. Någon
översättning hade han som vi veta aldrig verkställt.
Det var om en tisdag och biografien skulle vara färdig på torsdagen för
att kunna komma ut på lördagen, porträttet var redan under den förflutna
natten ritat på trä.
Man fick således övergå till biografien. I huvudsaklig egenskap av
»släkting», fick man taga av släktingens biografi, så mycket man kunde få
in, men föremålets blev mycket mager. Hans födelseår, studentår,
promotionsår, pappa och mamma, det var allt.
-- Om ändå den d--n vore adelsman, så kunde man slå upp honom i Anrep,
anmärkte en genealog.
Men han var tyvärr född av borgerlig släkt.
Den olycklige biografen sökte göra en landskapsbeskrivning över den
provins, där vår store var född, för att kunna påvisa de inflytanden
natur och klimat haft på hans utveckling, men landskapet var så fult, att
det icke kunde ha varit en rimlig om ock avlägsen orsak till hans vackra
vers till Emma på hennes fjortonde födelsedag.
Nöden var stor, men hjälpen närmare än det kunde väntas. En vaktmästare,
som ordnade inkommande tidningar och råkade vara född i samma provins som
vår store, hade med förlåtlig fosterlandskärlek råkat fästa sig vid
innehållet i de blad, som utgingo från den store landsmannens hemort. Han
hade där läst en märkvärdig recension, skriven av den nye akademikern,
och hade fäst sig särskilt vid det livliga språket, som genomandades av
en lokalpatriotisk hänförelse och frapperade med några nyuppfunna
okvädinsord, som man sällan får se i tryck.
Det var ett fynd! Vår store hade uppträtt på banan som tronens och
altarets försvarare. Vad behövdes mera! Han hade visserligen uppträtt
anonymt såsom hund utan halsband, och skulle därför kunnat saklöst gripas
och överlämnas till rackarn, men vaktmästaren svor på, att det var den
store, och visste varför han fick gå lös.
En groda lär kunna blåsa upp sig tills hon spricker, men en biografi kan
blåsas upp och håller. Som biografen hade starka anledningar att icke
trycka om den ståtliga recensionen, är det min skyldighet att göra det.
Saken var den: ett demokratiskt manifest var utgivet, vi minnas det
kanske ännu. Släktingen, som troligen befann sig inkognito i den hundhop
där käppen gick fram, fick första rappet och uppgav ett tjut. Författaren
inskickade ett kort genmäle till provinstidningen av följande lydelse: