Slutet.
Vår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång
för mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna.
Sedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det
skepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal
bekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått
annat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas
hägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte
nu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.
Ryktet om biskopens flykt hann snart fram till Norrbys öron och denne
hastade oförtöfvadt med sin flotta till de vatten, hvilka af de flyende
nödvändigt måste beträdas i och för öfverfarten.
Nu återstod dem ej annat än att längs finska kusten segla norrut för
att undgå en ofrivillig fångenskap och en neslig död. Resan stäldes
först till Ulfsby och vidare till Närpes. Härifrån ansåg man sig
omsider trygt kunna våga öfverfarten och under densamma antager man att
Arvid Kurck med sitt följe landat vid Storskärs holme ytterst i Malaks
sockens skärgård, där han invigde en begrafningsplats, som ännu skall
återfinnas. Sägnen förmäler nämligen, att en ung dam af Arvid Kurcks
anförvandter aflidit under resan och jordfästs å denna holme.
Denna prästerliga förrättning var emellertid biskop Kurcks sista, ty
kort därpå funno alla å skeppet ombord varande sin död i vågorna.
Fruktan för att upphinnas af danskarne påskyndade nämligen öfverfarten
och trots den häftiga storm som rådde gaf man sig af till sjöss. Man
hade redan kommit öfver Bottniska viken och hade land i sikte, då vid
Viggan, utanför Öregrund, fartyget förgicks och sjönk i djupet.
* * * * *
Vi afsluta denna skildring med följande ord, fälda af en tidigare
tecknare af Arvid Kurcks lefnad och öden:
"Sålunda omkom om sommaren 1522 Arvid Kurck, Finlands siste katolske
biskop. Hans lefnad hade varit stormfull och orolig. Ifrån sin
barndomstid hade han endast ett fasaväckande minne, som städse måste ha
fördunklat i hans själ alla andra bilder af föräldrahemmet, och den
frid, han i kyrkans sköte sedan hoppades vinna, blef störd af de
maktpåliggande världsliga bestyr, hvilka han både af sitt kall och sin
fosterlandskärlek kände sig manad att fullgöra. Midt ibland de olyckor,
som fördystrat biskop Arvids lefnad, kvarstår ändock hans minne hos
eftervärlden i en vacker dager. Hans ädla och uppoffrande
fosterlandskärlek är förnämligast det som gifver hans minne denna dager
och gör, att han värdigt slutar raden af de utmärkta män, som under
katolicismens tidehvarf innehade Finlands biskopsstol.
"Arvid Kurcks kvarlefvor fingo icke den hedersbevisning, att såsom en
stor mängd andra utmärkte finske mäns begrafvas i Äbo domkyrka, detta
vårt lands Pantheon, de ha drifvits hit och dit af Bottenhafvets böljor
eller måhända krossats mot någon öde strand; men varaktigare än alla
grafmonument är den minnesstod Arvid Kurck upprest åt sig i Finlands
historia.
"Dock, äfven ett yttre monument påminner om denne vårt lands siste
mäktige hierark. Det är ruinerna af hans forna slott Kuustö. Till
belöning för gjorda tjänster gaf Kristian II (den 17 juli 1522) nämda
slott jämte biskop Arvids öfriga gods åt Severin Norrby. Dennes
besittning var dock icke långvarig, ty redan följande året öfversände
Gustaf Vasa en ny här till Finland, som fullkomligt befriade landet
från danskarne och därunder äfven eröfrade Kuustö. Slottet lät Gustaf
Vasa nedrifva. Reformationen förändrade sedermera biskoparnes ställning
och gjorde dem från mäktige, nära nog oberoende kyrkofurstar till
ödmjuka undersåtar."