Nils Grabbe och hans fribytare. -- Kuustö slott kapitulerar. -- Arvid
Kurck flyr.
Nyss omnämda små motigheter nedstämde likväl ej danskarnes mod. Tvärtom
sporrades de härigenom desto mera i sin ifver att fortsätta sina
planer. Ett godt byte här vid lag sågo de i vårt land, ett byte, som de
ej gärna ville släppa sig ur händerna, ty möjligheten att härifrån
kunna förskaffa sig lifsmedel under försvaret af Stockholm mot Gustaf
Vasa låg dem varmt om hjärtat.
Redan på våren 1522 öfversändes därför också den danske amiralen
Severin Norrby till Finland för att bispringa besättningen å Åbo slott.
De betydande förstärkningar han medförde både af kanoner och ammunition
kunde ej annat än öfvertyga Nils Arvidson och Erik Fleming om deras
oförmåga att längre hålla stånd mot den växande öfvermakten. Man beslöt
därför att upphäfva belägringen och draga sig inåt landet. Vid
utrymmandet af Åbo tände de eld på sin tross, bland hvilken
krutförrådet äfven befann sig. Det stenhus, hvari detsamma förvarades,
sprang därvid i luften och elden spred sig inom kort kring hela staden
och lade denna i aska. Severin Norrby ådagalade naturligtvis vid detta
tillfälle den grymhet, som utmärkte danskarne öfver hufvud, ty i
stället för att söka häjda eldens framfart gaf han order att plundra
och fråntaga de olyckliga stadsinnevånarene alt hvad som kunde åtkommas
samt att anställa blodsdåd utan åtskillnad till ålder, stånd eller kön.
Danskarnes vilda framfart inskränkte sig dock ej blott och bart till
Åbo stad och dess omnäjder. Härjande trängde de vidare både inåt landet
och längs kusterna och lämnade förödelsens styggelse i sina spår,
hvarhälst de drogo fram. Arvidson och Fleming ärnade först fatta posto
vid Janakkala bro och här sätta sig till motvärn, men inseende sin
oförmåga att kunna häjda danskarnes framfart fortsatte de sitt återtåg
och öfverförde sina trupper till Sverige.
En liten skara under Nils Grabbes befäl kvarblef dock och vann genom
sitt mod och sin oförvägenhet ett rykte, som förtjänar att ihågkommas
äfven i denna skildring från flydda tider.
Severin Norrbys närmaste mål utgjorde nu det fasta Kuustö slott, där
ryktet viste berätta att stor prakt och rikedom rådde ock där den man
hade sitt säte, till hvilken Finlands befolkning blickade upp med ett
förtroende och en tillförsikt, som kommit få af samtidens mest
framstående män till del.
Den danska flottan kastade också snart ankar ett stycke från den väl
befästade borgen. Af skeppens besättning landsattes en del, den öfriga
delen kvarblef å fartygen.
Vi föra läsaren en juninatt ut till dessa näjder. Men innan vi upprulla
de scener de danska trupperna frammana låta vi ett nattligt intermezzo
utspelas af Nils Grabbe och hans tappra fribytareskara. --
Vid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal
båtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess
hållning röjes kraft och okufligt mod.
Snart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och
de lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.
En skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden
och under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en
stör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig
gruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.
Så snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring
densamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf
ger ingalunda efter för de andras aptit.
Bäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med
feberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.
-- Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste
vilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och
hans folk stimmar vida omkring på land och sjö.
-- Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet
dansa efter vår pipa.
Efter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en
stund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att
vidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.
Härpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift
om hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.
Efter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse
att en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen
bondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga
bebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i
angränsande skogar.
-- Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.
Snart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och
sålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt
arbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen
i den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också
dessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter
annan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.
Grabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar
för att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen
fullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där
inne efter kvällens orgier.
Så snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från
alla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och
sprida en intensiv hetta omkring sig.
Först nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några
trefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig
handlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa
genom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne.
Men knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand
nedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu
öfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra,
närbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna
ned bland sina kamrater.
Efter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till
båtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig
undan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.
* * * * *
Ett nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp
hade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de
försvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de
allvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en
belägring.
Hoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla
skydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd,
hvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle
träffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till
fullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle
helt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer,
hvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.
Sedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott
gaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största
skyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla
dyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene
arbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i
matväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars
väldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning,
svettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades
och tillyxades af hjärtans lust.
Under alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte
slottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång
draga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp
till den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.
Ett säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin
outplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart
nog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst -- han
måste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ
omfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin
förut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.
* * * * *
En fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade
båtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta
stranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist
nämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i
väg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt.
Hufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för
att föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.
Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta
fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända
öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans
kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas,
ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.
För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i
betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den
förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks
innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de
måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko
gård.
Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så
fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta
hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder
bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste
helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas
mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl,
och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern
åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju
dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera
ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva
lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert
utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och
bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De
tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen,
gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för
alltid.