din musik! och kan du ej förlåta, så döm oss till tio dagars
Götterdämmerung eller tre veckors Parsifal, men förskona oss från mera
Nikolaïpolka, nu och till evig tid?" Och jag sade: amen.
I den sista vagnen på tåget.
Då solen gick upp, var tåget redan ute på prärin, som sträckte sig så
långt ögat bar åt alla håll, här och där vågig, någon gång afbruten af
ett litet tillflöde till floden, längs hvars strand banan gick fram,
men på det hela ödslig och flack och tröttande enformig i sin gråa ton.
Banan följde icke hvar och en af flodens många slingringar och bukter
och därför försvann denna emellanåt ur sikte, men endast för att om en
minut eller par igen visa en skymt af sitt grågula vatten. Alt skiftade
i grått, marken, flodvattnet och gräset i gulgrått, sagebuskarna i
gröngrått och skyn i blågrått, en intensiv, stålblå ton, som bragte
ögonen att värka, om man länge stirrade ut genom vagnsfönstret.
Och inne i kupén lade sig dammet i alt tjockare gråa lager öfver alt
och alla, öfver kläder och ansikten och effekter, tills ögat blef så
vant vid den grå färgen, att den minsta brytning däri kom som en
uppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humör,
uttröttade och als inte upplagda för sällskaplighet, och tåget rasslade
i väg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trängde en dof,
dånande underton, som steg och sjönk alt efter som farten ökades eller
minskades, men aldrig dog bort helt och hållet, inte ens under de
sällsynta uppehållen vid de små präristäderna, där det väldiga
lokomotivets brummande ljöd så starkt i den ändlösa stillheten.
På ett ställe skymtade några indiantepees fram bakom buskarna tätt vid
floden, men de voro grågula också de, så att de endast genom sina
ytterlinjer afbröto den oändliga flackheten, och ingen människa var att
se. Endast några sömniga präriponies hängde sina hufvuden i det
glödande solbaddet, altför lata att afbeta det torra gräset mellan
tälten, och de hade tumlat i flodgyttjan, så att de voro täckta af
grågul lera från hufvud till svans.
Längre bort låg en stor boskapshjord, spridd öfver en halfmils terräng
längs banan och så långt åt sidorna att de sista sågo ut endast som
mörkare punkter i den allmänna gråheten, idislande trögt och sömnigt
det foder de gnagat ihop tidigare på dagen. Tåget brusade förbi utan
att ens förmå skrämma upp dem från marken, och slätten låg åter lika
öde och tom och liflös som förut.
Genom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dånade tränen i väg,
då solen stod rätt öfver jorden, så att inte ens telegrafstolparna
kastade någon skugga, och där afbröts enformigheten för en stund af de
vidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn
och kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och människohufvuden och
hus och pelare och mycket annat därtill hade leran format, då vulkanisk
eld, luft och vatten tillsammans en gång bröto den jämna prärin i tusen
och tiotusen tal bizarra stycken. Här stod en enstaka jätteskepnad som
en skildtvakt på post vid en gapande öppning till underjorden, där
stego ett dussin eller flera vridna kolonner, krönta af fantastiska
kapitäler, högt mot skyn, på en del ställen var leran bränd tegelröd;
näst intill stack en brunsvart stenkolsådra fram i dagen och mellan
lerkullarna, där marken alltid är fuktig, bredde buffelgräset ut sig i
en yfvig, mörkgrön matta.
Passagerarne slukade med sina trötta ögon det egendomliga sceneriet,
men inom mindre än en halftimme lämnade tåget den sista kullen bakom
sig och där låg slätten igen, i oöfverskådlig flackhet, sträckande sig
åt norr, söder, öster och väster. En om en sjönko de resande tillbaka i
sina hörn, slöto ögonen för att värja blicken mot den tröstlösa
gråheten och dåsade bort den ena timmen efter den andra i slö
likgiltighet.
I östra Dakota vidtog den odlade delen af prärin. Först skymtade
enstaka små hvetetäppor, rikt gula i färg, här och där längs banan; vid
stationerna blefvo de små täpporna stora sammanhängande åkrar, och där
syntes små städer med stora breda, dammiga gator, utan stenläggning och
utan skugga i det brännande solskenet. Och ännu längre österut flöto de
stora åkrarna ihop till ett enda, oafbrutet fält, där hvetet vajade på
milslånga tegar, som upptogo hela slätten åt alla håll. Tåget var inne
i Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom
hvetehafvet, som sträkte sig långt in i Minnesota.
Det var knappast mindre enformigt än den gråa slätten längre västerut,
om ock färgtonen var en annan. Här och hvar stack visst ett enstaka hus
upp ur den vajande säden, men knapt en mänsklig varelse syntes till.
Höbärgningen var undangjord och hvetet ännu icke fullt moget, farmarne
voro inte i arbete på sina fält, och därför såg den rika odlingsbygden
lika liflös och ödslig ut som den orörda prärin.
Så gick solen ned någonstädes där borta bakom tåget, och kastade sin
rodnande glöd öfver hvetefälten och husen och färgade den stålgrå skyn
i brännande orange. Orangen blef småningom alt blekare, skiftade öfver
i rosenrödt, och så dog ljuset bort med ett sista fint skimmer öfver
några små, ulliga molntoppar högst uppe. Fästet blef alt mörkare i
färg, och jorden och luften smälte ihop i ett enda dunkel, genom
hvilket sömniga, rödaktiga ljusglimtar blinkade från de enstaka husen
och stjärnorna en om en begynte tindra fram. För hvarje minut flammade
nya till där uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt
synlig, och slutligen blänkte och gnistrade det mörkblå hvalfvet hvart
man än såg -- medan tåget alt höll på med sitt taktfasta, rasslande
slammer till en dof, dånande underton, som aldrig helt och hållet dog
bort.
Den svarta sofkupébetjänten kom in för att förvandla sätena till bäddar
för natten, och då drogo sig de manliga passagerarne undan till
rökrummet längst bak i vagnen, därifrån man kunde se ut öfver banan, ty
sofvagnen var den sista i tåget. Men nu kunde man inte se annat än en
liten skymt af två blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan
uppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig fläck af rödgul
sand, med mörkare tvärränder af syllarna.
De rökande växlade ett och annat likgiltigt ord, men intet värkligt
samtal uppstod. Alla voro trötta och väntade blott att bäddarna skulle
bli i ordning för att draga sig tillbaka. Så försvunno de en efter
annan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen inåt rummet,
bekvämt tillbakalutad i den ena af de två korgstolarna, och blickade ut
genom bakfönstret, medan han långsamt och eftersinnande blossade på sin
cigarr.
Slutligen kom negern in.
-- Er bädd är i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lång tid på er
att sofva, efter Ni inte följer med ända fram till S:t Paul.
-- Tack, Jim, svarade den tilltalade vänligt, jag är inte sömnig. Han
hade redan i tre dygn rest i samma vagn och kände den svarte vid namn.
Negern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lämnande den ensamme åt
sina tankar. Och de tycktes inte vara särskildt glada, att döma af hans
min och den tunga blicken i hans ögon, som ideligt sågo ut öfver banan,
ehuru mörkret gjorde det omöjligt att se något annat än den lilla
upplysta fläcken, som följde tätt efter vagnen, och de gnistrande
stjärnorna där högt uppe. Halftimme efter halftimme satt han där,
lyssnande till den dofva, dånande tonen, som alltid ljöd genom tågets
rasslande slammer, såg ut med samma tunga blick i dunklet och lät
tankarna ströfva vida omkring.
De förde honom bakåt genom det förflutna, dag efter dag, vecka efter
vecka, månad efter månad och år efter år. Bilden af den ena staden, det
ena landet, den ena världsdelen efter den andra dök upp i hans minne,
blef för en stund så tydlig som hade han sett det alt endast dagen
förut, och sjönk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig
var den samling människor han sammanträffat med och som nu passerade
revy för hans minnes blick. Intressanta och ledsamma människor, goda
och dåliga, tilldragande och frånstötande -- alla möjliga raser och
alla möjliga slags individer hade han kommit i beröring med under de
sista åren.
Men hvad utgjorde egentligen behållningen af dessa skiftande år? En
kretsgång i erfarenhet, ständigt förande tillbaka till den mera anade
än klart tänkta utgångspunkten: att människor äro människor hvar som
hälst i världen, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma
sträfvanden, samma sätt att tänka och döma och känna -- och med
olikheter, som kungöra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som
bero mera af klimat och omgifningar än af värklig olikhet i anläggning.
Och ofvanom den stora massan ligger också öfveralt det bästa lagret,
aristokratins, intelligensens, de förfinade traditionernas och hjärtats
värkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att böja sitt
hufvud, oberoende af, om den eger guldets mäktiga stöd eller ej. Ett
lager ändå mera homogent i tankar, känslor och åskådningssätt än
bottensatsen, den stora hopen -- om det också inte är så absolut
ensartadt som pöbeln på höjderna, den som inte har och inte vill hafva
någon annan än rikedomens utmärkelse. Den klassen är fullt ut lika
simpel, dryg och vidrig i söder som i nord, i öster som i
väster -- -- --
Det var idel bekräftanden af gamla tankar och gamla erfarenheter, alt
detta. Den tid är längesedan förbi, då länder och folk lefde i sträng
afskildhet från hvarandra, frambringande personligheter och typer med
skarpt utpräglade karaktärsdrag, nu går nivelleringen omotståndligt
fram öfver världen, utplånande alla gränslinjer och råmärken, görande
alt och alla lika. Blott i ödemarkerna, de värsta, ogästvänligaste
ödemarkerna lefver ursprungligheten ännu kvar, men det är vildens
ursprunglighet och vildar äro, när alt går omkring, häller inte annat
än vildar, om hvita eller svarta, gula eller röda -- -- --
Den ensamma passageraren tände en ny cigarr, förändrade litet ställning
i korgstolen och flyttade blicken från mörkret där ute till
rökringlarna, som stego ett stycke uppåt och sedan lade sig som en
tunn, blågrå slöja mellan hans öga och vagnens grant snidade tak.
Längre tillbaka i tiden gingo hans tankar, flögo i hast öfver en hop
minnen från den förfinade civilisationens hemorter i Europa och drogo
blixtlikt klart och snabt upp en jämförelse mellan detta förflutna och
det närvarande. Med en ovillig och ofrivillig rynkning af pannan dref
han dem ifrån sig, men endast för att nästa ögonblick finna dem
sysslande med ännu äldre minnen, från hemlandet och alla där.
Vecket mellan ögonen blef djupare; han steg upp och blickade åter utåt
banan, som nu började skymta otydligt i den skymning som förebådade en
ny dag. Det dög inte att låta de minnena hafva fritt spelrum; det
visste han af erfarenhet. Inte här i landet, där man behöfde hvar smula
fasthet och mod för att komma någon väg. Han såg på sin klocka, fann
att det var för sent att mera söka någon hvila och satte sig bekvämt
till rätta i stolen igen, i det han med en ansträngning vände tankarna
från det förflutna mot framtiden och planerna för den.
Det var intet litet företag han planlagt under de sista dagarna, det
talte nog öfvervägas från olika sidor. Den ena detaljen, den ena
svårigheten efter den andra framstälde sig, togs upp, skärskådades och
lades undan i någon hjärnans vrå, med en påskrift som angaf, huru den
skulle behandlas och öfvervinnas, då tiden var inne. Ju mera han
fördjupade sig i sin plan, desto mera intresserad blef han, rökte i
långa drag och blåste röken långt ifrån sig, utan att mera egna en
blick åt utsikten utåt banan, som syntes alt tydligare i det gryende
ljuset.
Och dock hade landskapet helt och hållet förändrat karaktär under
natten. Slätten hade försvunnit och lämnat plats för skogbeväxta
kullar, där ek, lönn och alm prunkade i högsommarens fulla, mörka
grönska. En och annan liten sjö skymtade fram, med fin, ljusgrå dimma
öfver det lugna vattnet, en och annan kulle steg högre mot skyn än de
öfriga, krönt af kala klippor längs branten. En och annan däld var
djupare och fuktigare, och där växte andra slags träd än de som prydde
kullarnas sidor. Hvitstammiga björkar, små och obetydliga bland de
andra trädens praktfulla löfvärk, skymtade i dälderna och jämte dem här
och hvar små, knotiga kärrtallar, med vridna grenar och styf, borstig
barr i täta klumpar. Men den ensamme passageraren i tågets sista vagn
såg intet af alt detta, där han satt och tänkte på framtiden, omedvetet
följande med blicken huru ljuset småningom likasom sög in det grå
dunkel, som ännu höljde näjden. Landskapet förändrade sig fortfarande,
björkarna växte i antal och tallarna samlade sig i klungor nere i
dälderna. Sceneriet gjorde nog ett visst intryck på hans näthinnor, men
intrycket hade ännu icke fortplantat sig till hjärnan. Han såg det
inte, om det ock i någon mån trängde sig in i hans tankegång.
Då rann solen upp öfver kullarna i öster, dess strålar dränkte på en
gång hela näjden i guldrödt ljus och kastades i en glindrande reflex
tillbaka från en vattenyta invid banan, rätt in i den ensammes ögon.
Han böjde sig hastigt framåt, steg upp, skuggade blicken med handen och
uppfattade i ett nu den lilla landskapsbilden, i detsamma tåget ilade
förbi. -- Och då kommo de ansträngdt bortdrifna minnena på en gång
tillbaka med sådan styrka att hans ögon skymdes för en stund.
Det var bara en liten kärrsjö, som kastat solstrålarna in i den sista
vagnen af tåget, en kärrpöl med breda näckrosblad simmande på det bruna
vattnet och brungrön pors, som täckte stränderna i en oredig massa, där
bakom björkar och knotiga martallar växande i täta dungar och närmast
honom ett bredt, djupt dike genom den feta, svarta kärrjorden. Intet
annat var det, men den lilla landskapsbiten såg ut som om den blifvit
skuren midt ur hjärtat af skogmarkerna i det undanskymda landet där
långt uppe norr, borta på andra sidan världshafvet -- och därför
blickade den ensamme ännu en stund efter det tåget lämnat kärrsjön
bakom sig.
Barnsligt var det ju, om man så vill, men hos de flesta af oss sitter
det slags barnslighet på lur i någon undangömd skrymsla, så tyst och
bortglömd, att vi inte ha en aning om dess tillvaro, innan den med ens
lockas fram, ända upp i ögonen -- vore det så ock blott af en liten
kärrsjö med breda näckrosblad på vattnet och brungrön pors och nödvuxen
skog rundtomkring.