men en blick på dennes ovanligt breda rygg kom honom att ändra tankar,
så att han i stället åtnöjde sig med att mumla något om "oförskämda
utländingar", då han gick in i huset. Strax på andra sidan
järnvägsspåret vidtog prärin, hvilken från stationen såg så jämn och
slät ut, där den låg i solskenet, som brände så hett att luften dalrade
öfver det brunstekta gräset. Men den var långt ifrån så jämn som den
såg ut, isynnerhet då man gick rätt fram, utan att följa någon väg. Det
blef en mycket varm promenad, hufvudsakligast för Matti, som hade en
tyngre säck att bära på och dessutom ägde betydligt kortare ben. Men
han sade ingenting, utan höll jämna steg med Pekka, som als inte
tycktes märka, att marken emellanåt var betydligt lös och att buskarna
snärjde sig kring hans ben. Han bara strök i väg med långa,
maskinmässigt jämna steg, alt under det han höll ögonen riktade på
bärgen där långt borta, och munnen hopprässad som om han beslutit att
komma fram dit eller bli på vägen.
Solen stod nästan rätt öfver deras hufvuden, då de begåfvo sig på väg,
och den var lågt nere, då de kommit så långt, att enskildheterna af
bärglandet började bli tydliga -- och ju mera de kunde uppfatta däraf,
desto mera sjönk Mattis mod. Det var inte als en lång, jämn vall, såsom
han förestält sig, utan ett förfärligt virrvarr af utsprång, höjder,
dalar, klippor och bärg, längs hvilka man omöjligt kunde vandra framåt
i någon bestämd riktning, isynnerhet inte då det började lida mot
natten.
Slutligen kommo de, vid foten af de första höga kullarna, till en liten
bäck, som korsade deras kosa, och där stannade Matti och satte säcken
ifrån sig.
-- Det här bär för f--n i våld, sade han trumpet. Om vi komma in bland
de där bärgen, så hitta vi aldrig ut igen, sedan det en gång blifvit
mörkt. Jag går inte längre i kväll.
Pekka slängde sin säck tämligen omildt åt sidan och tog sig en lång
klunk vatten ur bäcken, hvarefter han, synbarligen uppfriskad, började
stoppa sin pipa -- alt utan att säga ett ord.
Matti läskade också sin gom och sträckte sedan ut sig på marken,
stödande nacken och ryggen mot sin säck. Men han kände sig inte upplagd
för tobak. Det var ju i alla fall han, som var den äldre och som därför
borde haft mera förstånd än att låta en pojke narra sig i väg inåt
vildmarken. Om de i stället hade följt järnvägen, funderade han, så
hade de väl slutligen kommit till någon stad eller by -- ehuru det
visst var sant, att det här i landet var förfärligt långt från den ena
staden till den andra. Och under det han funderade, sjönk solen alt
lägre och lägre och blef alt rödare och rödare, hvilket väl i Amerika
som annorstädes i världen betydde att natten var i antågande. Det
började se altmera bekymmersamt ut, och Matti suckade så tungt, att det
nästan ekade, men det bekom inte Pekka det minsta. Han bara rökte och
såg ut som om han ännu inte tyckt läget vara alldeles hopplöst.
Så sände solen sin sista glöd öfver prärin och öfver de brungula
kullarna, som fingo en sådan lefvande varm färg därvid, och öfver de
grå bärgväggarna, så att de skimrade i rosenrödt, och sist öfver de
höga, snöklädda topparna längst borta, och bragte dem att glimma i
orange och blodrödt, tills det såg ut som om de brunnit. Och
ögonblicket därpå sjönk det stora, glödande klotet bort under
synranden, och skuggorna begynte krypa upp längs kullarna och sedan
längs bärgen, alt högre och högre, tills de nådde snötopparna och
släckte det granna ljuset, så att snön med ens blef hvitgrå, af en
dödlik, kall färg, som kom en att frysa, då man såg därpå.
Nere vid bäcken hade det också blifvit mörkt. Pekkas pipa glimmade ännu
som en jättestor, röd lysmask, men Mattis andetag, regelbundna och
skärande som om de frambragts af en såg, förrådde, att han för
tillfället glömt sina bekymmer.
De hade i stället nu begynt inkräkta Pekkas sinne. Vanligen var det så,
att han behöfde längre tid än Matti för att öppna sin hjärna för en
viss tankegång, men så tänkte han så mycket grundligare i stället, när
han en gång började på. Och nu hade han börjat riktigt på allvar, ty
såvidt han förstod var där ingenting annat att göra än att vända
tillbaka till järnvägen, så snart det blef dager. Det hade Matti
tydligen beslutit -- och sedan visste man inte, om det als mera skulle
bli möjligt att komma till kolgrufvan, där Antti och de andra
förtjänade sådana stora pengar. Och Pekka kände sig ändå alldeles
öfvertygad om, att den låg någonstädes där inne bland bärgen.
Därvid blickade han dit uppåt i mörkret, och då tyckte han sig ett
stycke längre fram och högre uppe se likasom ett återsken af sin egen
glimmande pipa, men större och klarare. Pekka gnuggade sig grundligt i
ögonen, och så såg han igen uppåt. Det var eldsken, därom fans inte
något tvifvel.
Han sträckte ut foten, stötte till Matti och sade, då denne öppnade
ögonen.
-- Där uppe på bärget fins folk, som tändt en eld.
Matti reste sig och såg. Jaa, eldsken var det, och det kunde inte
betyda annat än att där också fans folk, hvarför han, utan att slösa
några ord, tog sin säck på ryggen och vandrade i väg längs
bäckstranden, följd tätt i spåren af Pekka.
Det blef en förfärligt besvärlig vandring, öfver stock och sten, genom
buskar och snår uppåt kullen, som ställvis var så brant, att de blott
med största möda kunde hålla sig på fötterna. När de slutligen,
andfådda och drypande af svett, nådde fram till eldskenet sågo de, att
det lyste genom fönstret till ett slags hus, som var till hälften
nedgräfdt i jorden, och då de blickade ned i dalen på andra sidan sågo
de några dussin andra dylika ljus glimma genom mörkret.
Matti såsom den äldre öppnade dörren, så snart han återfått andedrägten
och steg in.
Midt i det lilla rummet stodo ett par toma packlådor, och omkring dem
sutto fem män med hattarna på hufvudet och spelade kort vid skenet af
en liten lampa utan glas. En hög af filtar i ett hörn af rummet, ett
stenkrus af innehållsrikt utseende på golfvet invid packlådorna och
några kokkärl af järnplåt på den af stenar slarfvigt hopfogade spiseln,
fullständigade möbleringen.
-- God afton, sade Matti höfligt på finska.
-- Hello boys, svarade ett par röster, snalk in. Men ingen af de
spelande tycktes ha tid att egna någon vidare uppmärksamhet åt
nykomlingarna, hvarför desse lade sina säckar i ett hörn och satte sig
på filthögen samt drogo fram sina pipor och begynte hjälpa till att
göra den rökfylda luften ännu tjockare.
Om en stund kom spelet till ett slut, och då togo spelarne de båda
främlingarna i närmare skärskådande.
-- Tag er en tår! uppmanade värden på stället och sköt med foten fram
kruset till Pekka, som satt närmast.
Pekka, som fullkomligt förstod, hvarom det var fråga, torkade sig
artigt om munnen med baksidan af handen och satte så kruset till
läpparna.
-- Tack, sade han på finska, sedan han slutat.
-- Halloh! ropade värden, hvad sade ni?
Pekka grinade vänligt till svar, men sade ingenting.
-- Talar ni inte engelska, gossar? frågade en annan af männen.
-- Förstår inte, svarade Matti, på hvilken den frågande råkat kasta sin
blick.
-- Det här ä' alt några söta djur, sade mannen, vänd till sina
kamrater. Nu ska' vi ha det skämtsamt och se hvad slags stoff de här
gossarna äro gjorda af.
Därmed vände han sig på nytt till främlingarna och började öfverhopa
dem med en ström af kvickheter af det slag man inte gärna kan få höra
annat än bland grufarbetare och cowboys ute i västern. De andra
skrattade och hjälpte till det bästa de kunde, medan Matti och Pekka
sökte se vänliga ut och hålla så god min som möjligt.
Men då oväsendet blef altmera högljudt och inte det minsta tvifvel mera
kunde råda om att de och inga andra voro föremål för driften,
förändrades Mattis vänliga min till en af både förbittring och fruktan,
medan löjet på Pekkas breda mun stelnade till ett grin, och hans ögon
fingo samma uttryck som då någon fordom hemma på skogstorpet började
tala om hästen.
Misstagande sig på de båda främlingarnas fredlighet och eggad till alt
större ansträngningar af kamraternas bifall, fick den, som börjat
skämtet, med ens en ny idé. I ett nu drog han revolvern ur bältet,
riktade ett ögonblick och sköt nästan i samma sekund pipan ur Mattis
mun.
-- Herre Jesus! nu börja de skjuta! skrek denne och kastade sig bakåt
mot väggen. Men Pekka glömde tvärt både sin säflighet och sin omogna
ålder, rusade upp och vred med ett våldsamt grepp revolvern ur
skämtarens hand, medan han samtidigt med andra handen fattade honom i
strupen och slog honom i golfvet så ledigt som om han slagit i kull en
kägla.
Mannen sprang upp igen, men Pekka höll honom tillbaka och sade -- på
finska naturligtvis -- man skall inte leka med pistolen, det händer
lätt en olycka.
Skämtaren sökte slita sig lös, men de andra, som tydligen ansågo att
skämtet gått långt nog, lade sig emellan och då Pekka, inseende att
ingen vidare fara var för handen, räckte revolvern tillbaka åt dess
ägare, skakade denne hand med honom på det hjärtligaste och sade, att
så präktiga näfvar hade han inte ofta råkat ut för. Och så gick kruset
laget rundt.
-- Månne vi inte borde ge oss i väg nu? sade Matti sedan han sväljt sin
andel. Det är farliga karlar, som bara för ro skull skjuta pipan ur
munnen på folk.
-- Nu vet jag hvad de tala! utropade en af amerikanarne, som noga
lyssnat till Mattis ord. Det är finska, det fins en hel hop af dem
äfven i Deer Lodge.
-- Tirlots! utbröt Matti i högsta förtjusning. Trilots! och därmed gick
han fram till mannen och skakade hans hand på samma sätt som en annan
handterar en pumpstång.
-- Menar ni Deer Lodge? frågade amerikanaren. Är det dit ni ämnar er?
Hvarför har ni kommit den här vägen, då ni kunnat slippa ända fram med
tåget. Härifrån har ni sex timmars marsch öfver bärgen och inte just
någon chaussée att marschera på häller.
Det var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att
de ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och
därför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila
på blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.
På morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt
bärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.
-- Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han
förstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda
bröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.
Men då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att
öfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till
Pekka och sade med eftertryck:
-- Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af
sig i våras.
Och Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste
löje han kunde åstadkomma.
Nikolaïpolka.
Om jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 --
utställningssommaren -- jag i Helsingfors första gången hörde
Nikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården
en månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade
vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den
rikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på.
Och så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet
af den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader
samlat sig.
Det kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter
öppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på
folkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes
af chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var
det något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska
gardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade
att den senterade det ovanliga nöjet.
De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken
till allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på
estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.
Och så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai.
Det lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också
blef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo
musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera
jubel.
Nikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll
ute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt
växlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs
stycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande
vinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och
vid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt
nog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.
De följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller
en dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då
utställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och
dragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen
ett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen
helt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.
* * * * *
För några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa
Rica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid
Panamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon,
republikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af
de osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta
där och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig
släng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en
soligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af
en dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet
ingen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta
timmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon
häst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar
inte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade
jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och
sönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en
lefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.
Mina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt
i mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna,
"the buggards", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass
trött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde
hålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer,
järnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan
njuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande
häst.
Jag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan
kommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att
jag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för
mig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på
Nikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska
och voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog
mig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det
alt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade
utanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då
jag tryckte på knappen till ringklockan.
Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska
militärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända
melodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och
Läderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge
morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på
det hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation
som det förefallit mig aftonen förut.
* * * * *
En vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp
järnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen
gick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna
och den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur
genomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så
hett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda
jorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute
på arbetet.
Och inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret
och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i
besittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade
ingenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med
bara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka
handen och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt
att bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän,
som nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade
kring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i
mörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.
Om en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för
lägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men
tämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och
hållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor
så de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt
brödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de
tycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi -- sögo på sina
pipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan
under trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han
gick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var
det blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och
så kom -- Nikolaïpolkan.
"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade
tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han
hämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina
åhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver
Nikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag
några dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.
"Meinetwegen", sade tysken. "Nog får vi snart tillräckligt af de
minnena, om den där karlen håller på några veckor till".
Det gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter
till ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen
uträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i
min hönsbur.
* * * * *
Frampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från
urskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på
ännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos
floden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss
af infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och
afstånd -- och allting annat med för resten. I stället för en by såsom
vi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som
inte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller
sälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en
landtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit
åtog han sig att föra oss i sin kanot.
Vi kunde just ingenting annat göra än antaga anbudet, hvarför hästarna
släpptes in på en betesmark, därifrån de enligt aftal skulle afhämtas
af sin egare. Inom en half timme flöto vi utför floden i den obehagligt
ranka kanoten -- på vinst och förlust i ordets egentliga bemärkelse,
och om en timme eller så anlände vi till platsen där stationen skulle
finnas.
Men där fans ingen station. Den hade blifvit flyttad åtskilliga mil
inåt urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till
kusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet
nybygge på platsen, men han tillade, att en båt samma afton eller
påföljande dag väntades på väg till kusten, och den skulle säkert taga
oss med.
Där var åter ingenting annat att göra än att mottaga Don Canarios,
såsom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vänta i hans hus
tills båten kom -- eller rättare _under_ hans tak, ty huset bestod
blott af ett grästak på fyra stolpar.
Det blef förfärligt långa timmar vi tillbragte i afvaktan på båten, som
hvarken kom samma afton eller följande dag. Mosquitos funnos där i
oräknade miljarder och intet annat att ligga på än bara marken. Regna
gjorde det med korta mellanskof och varmt var det så svetten flöt i
strömmar vid minsta rörelse. Det blef outhärdligt i längden, och så
beslöto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i
väg -- ifall inte båten på morgonen skulle visa sig.
Det gjorde den inte, och då började vi våra tillrustningar. Don Canario
sökte visst afråda oss från företaget såsom varande altför riskabelt,
men då vi förklarade oss beredda att hällre riskera hvad som hälst än
uthärda mosquiterna en natt till, gick han in på att vara oss
behjälplig och begaf sig inåt skogen för att fälla det nödiga
korkträdsvirket, medan vi sutto och väntade.
Det var ännu rätt tidigt på morgonen, men solen brände redan olidligt
hett och återkastades i stickande blanka reflexer från ytan af floden,
som i sakta mak flöt fram nedanför. Emellanåt kunde vi se en alligator
sticka upp sitt fula hufvud öfver vattenytan, och då och då hördes en
fågel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, såsom vanligt,
då den starka dagshettan begynt.
Vi sutto också tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den
förestående flodfärden, och kände oss alt annat än friska och lifvade
till mods öfver våra utsikter, då vi med ens hörde en munter hvissling
från skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mörkhyad indian
med steg så spänstiga och lätta som om han vandrat på ett golf i
stället för den ojämna spången. Han tystnade tvärt, då han fick syn på
oss, men skrattade med hela fysionomin, då min reskamrat tog upp
melodin och hvisslade fortsättningen.
Han hade varit uppe i staden Granada, berättade han, och hade där hört
militärorkestern spela den roliga melodin, som så slagit an på honom
att han sedan dess ständigt och jämt hade den i öronen.
Och så mycket gjorde den igen för oss att vi med betydligt lättare mod
grepo värket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gåfvo oss
i väg på vår äfventyrliga tur. Den hade just i rätta ögonblicket
träffat våra öron, nästan som en hälsning från civilisationen, mot
hvilken vi ju sträfvade.
* * * * *
Det var dock sista gången Nikolaïpolkan föreföll oss rolig, ty då vi
några dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hörde den
vid friluftskonserterna på stadens torg, började det tyckas alltmera
besynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sådan smak för
slagdängan att de spelade den hvarthälst man än kom.
Och då vi sedan hört det utslitna skräpet vid olika tillfällen i
Honduras samt hvar kväll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog
och öfvernog däraf. Ja, så utpinade voro vi att, då en yngre herre med
bena midt i hufvudet, rutiga onämbara och gammaltestamentlig näsa, en
afton ombord på Pacificångaren företog sig att bland annan lika
klassisk musik också traktera med Nikolaïpolka min reskamrat höfligt
men bestämdt bad honom "die jammerhafte Dudelei doch gütigst zu
lassen". Och då den gammaltestamentlige såg förvånad ut, tillade min
tyske vän, att vi nu i sex veckor hört "dieselbe miserable Polka"
öfveralt hvart vi kommit, och han för sin del vore besluten att hällre
begå mord än höra den en gång till.
Ättlingen af Israel producerade ett smålöje, som kom hans näsa att
ytterligare kröka sig nedåt, och sade med ett belåtet gnuggande af sina
otäcka händer, att det varit "das famoseste Geschäft" han någonsin
gjort, då han i Tyskland öfvertagit ett lager gamla noter till
makulaturpris och i denna ända af världen sålt dem tre gånger dyrare än
hvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde
han säkert bli af med i Guatemala blott publiken fick höra de lifvade
melodierna. Därför spelade han dem så ofta tillfälle yppade sig.
Vi blefvo så glada öfver att ändtligen ha hunnit upp själfva urkällan
till Nikolaïpolkan, att vi tvärt bjödo honom med näsan och de rutiga på
ljumt öl till en half dollar buteljen, och då vi tubbat honom till ett
heligt löfte att inte mera under hela resan spela slagdängan, knäpte
min tyske vän andaktigt ihop sina händer och bad: