I skogen.

Inne i en tät dunge står en lång, låg byggnad, med väggar af rund,

obarkad stock, tätade med mossa. På ena kortväggen finnas två små

fönster, ett på hvar sida om en trång dörr, och utanför dörren har

skogen huggits ned på några famnar åt alla sidor, men annars stå de

väldiga stammarna tätt tillhopa rundt om byggnaden. De ha lämnats i ro

till vårvintern, då hygget lider mot sitt slut, ty de skydda i

betydande mån mot kölden och snön. Mera än de två små fönstren behöfva

invånarne icke. Fönster äro bräckliga tingestar, som lätt slås sönder

på vägen från odlingsbygden och dessutom är det ju egentligen endast

nattetid huset är bebodt.

Bebodt, det vill säga af andra än kocken, som ser till arbetslagets

kroppsliga nödtorft och därför är där dagen i ända. De öfriga äro från

solens uppgång till dess nedgång ute på hygget, dag ut och dag in,

söndagen liksom andra dagar. Endast då snöstormen dånar genom skogen,

bringande de gamla träden att böja sig som vass och att sucka och braka

och jämra sig som om deras sista timma slagit, stå timmerhuggarne att

finna inomhus. Och då sofva de som björnen i idet.

Innantill ser huset icke mycket trefligare ut än på utsidan. Golfvet är

intet annat än den hårdtrampade jorden och rundtom väggarna finnas

sängställen, lika konstlöst hopslagna af kiladt virke som det långa

bordet mellan dem och de jordfasta bänkarna på ömse sidor om bordet.

Grofva klädesplagg, filtar och täcken samt några skinnfällar ligga

vårdslöst kastade på sängställena, medan stöflar af ännu gröfre slag

finnas kringströdda litet hvarstädes. Men luften där inne är på långt

när icke så dålig som man kunde förmoda, ty dels äro de flesta af

bäddarna fyllda med färska, fina barrkvistar, som dofta kåda, dels äro

väggarna så pass glesa, att ventilationen är af ypperligaste slag.

I ena ändan af det långa rummet står en plåtkamin af det slag, som

antingen är rödhet eller icke skänker någon värme alls. Den andra

ändan, den, som är försedd med dörr och fönster, upptages af köket,

hvilket på intet sätt är afskildt från resten af huset, men försedt med

en spis, något liknande en stor låda, fylld med sand och stenar. På den

brinner elden fritt under ett väldigt rökfång af grofva kilade plankor.

Kocken sysslar som bäst med kvällsmålet, och det är tilltaget i

aktningsbjudande skala. Arbetslaget består af tjugu män, alla af de

starkaste ock segaste och alla i sin bästa ålder, ty endast sådana duga

för vinterarbetet i vildmarken. Men sådant folk behöfver föda i mängd.

Det är icke mindre än en hel fläsksida kocken håller på att steka på en

järnplåt med uppåtböjda kanter. Och samtidigt gräddar han på en annan

plåt tunna hvetekakor, af hvilka där redan finns en försvarlig stapel,

men utan att han ännu tyckes anse det förslå. I en stor, öppen gryta

kokar något slags mörk vätska, hvars doft anger dess natur af kaffe.

Kocken, hvars knotiga, seniga kropp alls icke passar ihop med hans

ämbete, blir slutligen färdig med tillrustningarna för kvällsvarden. Då

tänder han sin pipa och ställer sig i den öppna dörren för att svalka

sig en smula, medan han väntar på arbetslaget, som icke kan dröja länge

numera, då solen just går ned.

Innan han varsnar något tecken af arbetskamraterna hör han emellertid

ett dämpadt ljud af fotsteg i snön från motsatt håll och omedelbart

därpå träder en man fram ur skogen. Kocken betraktar honom med någon

förundran, men utan att röra sig och utan att yttra ett ord till

hälsning. Det är allt utom vanligt att få besök af någon där i

ödemarken, inte af anständigt folk åtminstone. Troligen bara någon

drifvare, som söker nattkvarter och ett mål mat. Fast icke ens sådana

äro vanliga företeelser i skogen.

Men så får kocken med ens syn på ett underligt bylte på kälken, hvilken

mannen drar efter sig, med kälkrepet bundet kring lifvet. Det är ju --

nej -- jo, så hjälpe honom Gud, är det inte ett barn, som halft ligger

och halft sitter på kälken, sofvande så tryggt som i sin egen säng.

-- Herre Jesus! säger kocken halfhögt och tar i häpenheten pipan från

munnen.

-- Hvad för en galning är ni, som hämtar ett litet barn hit ut i vilda

skogen? hälsar han därpå mannen. Och tillägger några mustiga ord af

innebörd, att han nog redan sett ett och annat i sina dagar, men aldrig

någonting fullt så ursinnigt.

-- David Anttila är jag, från Sotkamo, besvarar den nyanlände lugnt

hans fråga, utan att fästa sig vid kommentarierna. -- Och galen är jag

inte. Jag hade ingen att lämna flickan åt, och därför tog jag henne

med.

Han hade stannat nära dörren och drog i sin tur pipan betänksamt ur

fickan, knackade ur den mot insidan af vänstra handen och blåste ett

tag genom munstycket för att öfvertyga sig om att den var klar. Men

innan han hann längre afbröts han af kocken, som icke tagit sina ögon

från det sofvande barnet.

-- Nå, riktigt slug kan du väl inte heller vara, förmodade han, --

efter du inte ens har förstånd att hämta henne in i värmen.

-- Då ingen bjudit oss in -- -- -- började David och stack pipan

tillbaka. Men resten gick förlorad för kocken, som utan vidare lyfte

upp hela kälken och bar den in i huset, tätt följd af David, som ännu

hade kälkrepet kring lifvet.

Åhhå! du barnstackare, hvad du har för en far! mumlade kocken, medan

han löste upp byltet, hvars kärna bildades af den lilla, och så varsamt

bar henne till den närmaste bädden, att hon icke ens vaknade.

Det blef för mycket för David, där han höll på med att frigöra sig från

kälkrepet.

-- Jag är inte hennes far, förklarade han sträft. -- Hon hittades i en

koja, där hennes mor låg död, och jag tog henne med.

-- Hvar? frågade kocken, med en hel värld af tvifvel sammanprässad i

det ena, korta ordet.

-- I Dakota.

-- Och därifrån har du dragit henne på kälke ända hit?

Hans ton var ännu i hög grad tviflande, men uttryckte på samma gång en

viss, omedveten respekt.

-- Då jag inte kunde få arbete annanstans, likasom ursäktade sig David

och drog på nytt pipan ur fickan. -- Och far hjälpte till på vägen.

-- Hvar är han?

-- Han fick arbete i det utländska lägret några mil härifrån. De hade

förlorat en man, men ville inte ta mig med barnet.

-- Förb--de hedningar! lydde kockens omdöme om de närmaste grannarne i

skogen. -- Och hvad tänker du nu företaga dig med den stackaren?

-- Om här sku finnas arbete, sade David med en tveksam blick på den

allt utom inbjudande omgifningen -- så kunde jag väl sörja för henne.

-- Och kanske taga henne med, när du är på hygge? -- det är inte så

litet tokig du måste vara i alla fall, förmenade kocken med hjärtlig

rättframhet, men alls icke ovänligt. Och på samma gång såg han själf

ytterst fundersam ut.

David kunde icke undertrycka en känsla af modlöshet vid tanken på alla

svårigheter, som reste sig i hans väg. Men innan han hunnit besinna sig

på något svar, hördes tramp af en mängd fötter och dörren slogs upp.

-- Fram med all mat du har, ropade en röst. -- Vi -- -- --

-- Håll käften! afbröt kocken med något likt ett undertryckt rytande

den ytterligt förvånade talaren. -- Här är ett barn, som sofver.

-- Ett barn? -- det ljuger du visst! Men hans röst sjönk emellertid

till en hviskning, och hela sällskapet kom in på tå, med så litet

buller som möjligt.

En efter annan gick fram till sängstället, där den lilla låg. Och sedan

de med egna ögon öfvertygat sig om att det värkligen var ett barn, som

råkat in dit i ödemarken, blefvo de alla stående omkring henne, alltför

häpne att göra annat än stumt gapa på den ovanliga företeelsen. De

flesta af dem hade redan arbetat ett par år där borta i skogarna,

huggande stock under vintern och flottande den under sommaren. Ett barn

hade öfverhufvudtaget blifvit en värklig sällsynthet för dem och ändå

mera midt i vintern inne i djupa skogen.

-- Maten är färdig, afbröt kocken deras ljudlösa förundran -- ni väcker

henne ännu om ni inte komma därifrån. Här är tillräckligt för dig

också, vände han sig inbjudande till David.

-- Det är han, David Anttila, som hämtat flickan hit, på kälke från

Dakota, tillade han såsom ett slags presentation.

Fläsket, hvetekakorna och kaffet försvunno med otrolig fart, under

många undrande ögonkast bort mot den främsta bädden, men utan att många

ord yttrades innan måltiden var i det närmaste undanstökad. Då först

ställdes på allehanda omvägar en hop frågor till David om fyndet af

flickan och hans vandring med henne, så att hela historien småningom

kom ut. Och dem tycktes det icke förefalla fullt lika naturligt som

honom, själf att han oombedd åtagit sig ett främmande barn.

-- Nog är du väl litet galen, men sämre karlar har man sett,

hopsummerade Abel Korhonen, lagets boss eller förman, sina tankar om

saken -- han, som redan arbetat fem år i skogarna och sades ha köpt ett

hemman i Saarijärvi med förtjänsten. -- Om vi bara kunde gifva dig

arbete, så skulle det väl reda sig på något sätt. Men vi äro fullt lag.

-- Det kunde väl ställas om, ifall han vill taga min syssla, anmärkte

kocken eftertänksamt, som om den lösningen just fallit honom in. --

Laget kunde betala honom för det och jag börjar hugga i stället. Det

tycker jag i alla fall bättre om än att stå här och röra i grytorna.

Så mycket intryck tycktes Davids galenskap i alla fall ha gjort på

sällskapet, att ingen enda ens drog på munnen åt kockens uppenbara

lögnaktighet. Den var ju särdeles afundsvärd, som fått blifva kock --

lätt göra inomhus och full andel i lönen för det gemensamma

betingsarbetet. Det var helt annat än att stå och hugga i alla väder

och vindar tills ryggen värkte. Men ingen yttrade ett ord, utom David

själf.

-- Dåligt skulle det väl gå med min kokning, invände han, -- det är

inte en syssla jag är van vid.

-- Hvad för slags baroner tror du de här herrarna äro, att din kokning

icke skulle duga åt dem? frågade kocken öfverlägset. -- Jag kan väl

visa huru det går till.

-- Inte äts här alla dagar kycklingsstek med gräddsås, anmärkte Kalle

Lehtinen, som var en oförbätterlig slarf, men lagets skämtare och

allmänna favorit.

De andra grinade ett stumt bifall, utom Abel Korhonen, som menade tro

på att David icke var af den rätta sorten för Amerika.

-- Här i landet tar man hvad som bjuds, förtydligade han sin mening --

och gör så godt man kan. Inte har Koivumäki så skämt bort oss med

maten, att vi inte komma till rätta med din kokning.

-- Nej, fet har man inte blifvit, bekräftade Kalle Lehtinen. Men innan

han hann tillägga något hördes ett ljud af gråt från sängstället. Katie

hade vaknat och var så skrämd af den främmande omgifningen, att hon

icke genast lät lugna sig, ehuru David omedelbart gick bort till henne.

De sutto alla tysta och lyssnade, medan David hastigt framletade en

brödbit från sitt vägkostknyte. Men den var torr och hård och förmådde

icke trösta den lilla.

-- Hvad hon gråter vackert! uttryckte Korhonen halfhögt lagets känslor.

Och det satte lif i kocken.

-- Vackert är det nog, medgaf han -- men inte är det väl roligt för

henne. Kanske sku' hon tycka om litet sirap på brödet? frågade han af

David.

Han hällde litet i en bleckmugg och sedan Katie en gång fått smak på

läckerheten glömde hon så fullständigt sin rädsla, att hon till och med

lät Koivumäki bära sig fram till bordet. Men till tåls gaf hon sig

icke, innan David satte sig bredvid dem.

En efter annan kommo de öfriga också närmare, tills de bildade en tät

ring kring henne. Ingen yttrade på länge ett ord, men hvar gång hon

jollrade något till David, såg den ene på den andre. Och då hon

skrattade af förtjusning öfver sin sirap, grinade deras orakade

fysionomier alla med, som på kommando.

Höjdpunkten af beundran nådde de, då hon försökte sticka en sirapsvåt

brödbit också i Davids mun.

-- Uncle Dave eat too, uppmanade hon -- it nice.

-- Nå, aldrig har jag sett maken! brummade en af beundrarne.

En sådan flicka skulle jag också tagit, förklarade en annan.

Men då Katie kastade en förvånad blick på de skäggiga männen, som

kommit allt närmare, drogo de sig hastigt ett par steg längre bort. Och

smågrinade en ursäkt för sin närgångenhet.

Endast Kalle Lehtinen tycktes fatta att situationen kräfde något annat

och mera än platoniska uttryck af beundran. Han tömde först den bädd,

där Katie sofvit, på dess innehåll af kläder och annat. Och därpå

begynte han plocka ihop alla de färskaste och finaste barrkvistarna

från de öfriga sängställena, tills han fyllt hennes med endast det

bästa huset i den vägen kunde bjuda.

-- Tag min filt åt henne att ligga på, den är alldeles ny, uppmanade en

af männen.

-- Och min fäll till täcke, yrkade en annan.

-- Nej, min rya, som gumman skickade i somras med Koivumäki, invände en

tredje.

-- Vi taga båda, afgjorde Lehtinen prompt -- och hänga ryan på väggen,

så blåsten inte kommer åt henne.

Tack vare bidragen från de öfriga hade han snart gjort i ordning en

bättre sofplats än Katie troligen haft sedan hon hämtats till västern.

Och i kraft däraf ansåg Lehtinen sig klarligen ega rättmätiga anspråk

att få hjälpa till då den lilla lades till sängs.

Han drog egenhändigt kängorna af henne och sedan han själf noga

skärskådat dem ställde han dem på bordet framför de andra.

-- Titta på de här!

Och gubbarna tittade småmysande, länge och grundligt på de lustiga

tingestarna, som noga tagit form efter den lillas fötter.

-- Nu är det bäst att vi göra upp saken med dig, sade Abel Korhonen, då

David sällade sig till de öfriga, sedan Katie somnat. -- Jag har tänkt

att vi skulle gifva dig en och en half dollar om dagen och födan. Vi

förtjäna nog mera, men vi göra betingsarbete, och det är tyngre än att

vara kock.

-- Nog skulle också mindre förslå, menade David -- åtminstone tills jag

lär mig att koka.

-- Det måste du lära på två dagar, förklarade Koivumäki. -- Den här

veckan till slut kokar jag och du får se på, men sedan måste du sköta

dig själf.

-- Och barnet? Det får jag väl betala för?

-- Nå, hvad mera! Inte hålla vi något hotell, där man betalar för hvar

munsbit mat. Hvad hon orkar äta är henne nog gärna unnadt. Inte for att

jag frågat de andra, tilllade förmannen -- men jag tror de alla tänka

lika.

Och alla grymtade ett mera eller mindre högljudt, men omisskänneligt

bifall.

De första dagarna var Davids kokning nog sådan, att knappast ens de han

kokade för väl skulle underkastat sig den utan protest, om det ej varit

for Katies skull. Men hon hade tagit dem med storm, allesamman och med

ens. Det var nästan som om de alla utan undantag betraktat sig som

delegare i henne och därför skyldiga att göra hennes lif i vildmarken

så behagligt de kunde.

Och Katie, som blef starkare och lifligare för hvar dag, trifdes

ypperligt i de egendomliga omgifningarna och trots det egendomliga

lefnadssättet. Innan många dagar förflutit tog hon det såsom någonting

alldeles själffallet att alla de sträfva männen läto henne göra som hon

ville och å sin sida på allt sätt sökte vara henne i lag.

Ett par veckor efter hennes ankomst till lägret blef det tid för

Koivumäki att begifva sig ned till bygden i och för den regelbundna

månadsprovianteringen, och då han började göra sig i ordning för resan,

tog en efter annan af männen honom afsides. De hade, de flesta af dem,

ett eller annat privatuppdrag att anförtro honom och enhvar gjorde det

i allsköns hemlighet.

Men därför blef också följden den att Koivumäki vid sin återkomst var

försedd med åtta dockor och sex hästar af olika storlek och slag, till

Katies outsägliga förtjusning. Ty hvarken henne, kommissionären eller

de frikostiga gifvarne föll det på minsta sätt in att något större

omväxling måhända varit önskvärd. Hennes ljudliga fröjd endast

stegrades för hvar ny häst eller docka, som togs fram, och gifvarnes

belåtenhet steg synbart i samma mån.

Men senare på aftonen samma dag blef hon dock lika oskyldigt som

ofrivilligt orsaken till djup misshällighet inom laget. Dess medlemmar

hade, såsom de alltid haft för vana, låtit månadsprovianten åtföljas af

ett tämligen rikligt förråd af whisky. Och den togo de, likaledes i

enlighet med sina förra vanor, itu med att förtära så snart

kvällsvarden var förbi.

Det var det enda nöje de hade under vintern, och då det icke förekom

oftare än en gång i månaden, hade aldrig ens de ordentligaste haft

några invändningar att göra, om också en eller annan eller flera låtit

muntrationen sluta med ett kapitalt rus. De inskredo endast då det

artade sig till slagsmål, hvilket icke häller hände så alldeles sällan,

då gossarne börjat bli varma och erforo ett behof att krydda det

enformiga nöjet en smula.

Katie hade varit så djupt intresserad af sin nya, talrika familj och

sitt välfylda stall, att hon icke låtit öfvertala sig att gå till sängs

förrän långt efter den vanliga tiden. Till sist hade hon dock somnat,

omgifven af alla sina dockor och så många af hästarna, som kunde få rum

på bädden, utan att till en början låta störa sig af den redan rätt

högljudda tonen vid bordet.

Men innan hon sofvit längre än en halftimme, stämde Kalle Lehtinen upp

en visa, med sådant skrålande eftertryck att hon vaknade upp med ett

skrik.

David var i ett nu vid sängen och sångaren, som redan hunnit ett godt

stycke väg mot sitt vanliga muntrationsslut, tystnade själfmant. Men då

gråtandet det oaktadt fortfor föll han på en annan tanke.

-- Man måste gifva litet också åt barnstackaren, mumlade han och gick

med osäkra steg bort till sängen med sin bleckmugg.

-- Här är litet att värma hjärtat med, lallade han -- drick, du lilla

kryp, så blir du glad.

-- Låt bli! protesterade David och sköt undan hans hand. -- Det får du

inte göra.

-- Hvad är det du börjar kommendera? väsnades Lehtinen. -- Bättre karl

skall det vara, som säger hvad jag får göra.

-- Bättre eller sämre, men det här gör du inte.

Och då Lehtinen lika fullt sökte tränga sig fram skuffade han honom

tämligen omildt åt sidan.

-- Jaså, du börjar skuffas, sade denne ilsket. -- Men här är en karl,

som kan ge tillbaka om du vill slåss!

Därmed fattade han tag i David, men denne, som knappast smakat på

whiskyn, fann det allt utom svårt att skaka honom ifrån sig. Och det

gjorde han så eftertryckligt att Lehtinen tog öfverbalans och föll

öfver bordet.

Men en af de andra, som också redan hunnit bli betydligt varm, högg i

sin tur David i kragen. Han var en helt annan motståndare än Lehtinen,

så att David hade händerna fulla med att försvara sig. Därunder hann

Lehtinen resa sig och kom med en annan, fylld mugg fram till Katie, som

var för mycket förundrad och skrämd på en gång att ens mera skrika.

-- Nu ska du få dig en tår, mumlade Lehtinen otydligt, glömsk af allt

utom sin första, druckna tanke.

Men innan han kunde utföra den var Koivumäki med ett par långa steg

framme vid sängen och kastade honom åt sidan som en tom säck, så hårdt

att han hvarken förmådde resa eller röra sig på ett par minuter.

Det satte eld i det öfriga sällskapet, hvaraf flera syntes böjda att

taga Lehtinens parti mot David, som rifvit sig lös från sin

vederdeloman och nu sökte lugna den lilla.

Koivumäki höll de andra tillbaka.

-- Kom inte hit, varnade han. -- Det händer något underligt om ni

försöker.

Abel Korhonen trädde också emellan.

-- Skämmas skulle ni allesamman, sade han -- ser ni inte att

flickstackaren är skrämd halft från vettet? Och Lehtinen borde ha stryk

tills han blir nykter igen. Att försöka gifva whisky åt ett litet barn

och sedan ställa till slagsmål!

-- Inte passar det ju riktigt att slåss, så att barnet ser, medgaf en

af dem, som nyss varit ifrigast. -- Det tänkte ingen på. Och inte är

Lehtinen någon elak karl häller -- inte ville han göra något illa.

-- Det bryr sig ingen om hvad han ville eller inte ville. Om ej

Koivumäki hunnit emellan, så hade barnet kunnat vara dödt nu -- en hel

mugg whisky!

-- Oi, oi, oi! jämrade sig Lehtinen, som af den hårdhändta medfarten

och förmannens allvarsamma vrede med ens bragts öfver det vildsinta

stadiet, in i en gråtmild stämning. -- Nu tro de att jag tänkte döda

henne -- barnet, som jag inte ville röra hårdt med ett enda finger.

Inte är jag ju ändå barnmördare, fast jag må vara litet full.

Och han storgrät af samvetskval och whisky i förening.

-- Åh, gå och lägg dig och sluta med den där olåten, uppmanade

Korhonen. -- Du har druckit tillräckligt för en kväll -- och det ha vi

nog för resten alla.

I den punkten spordes åtminstone ingen högljudd meningsolikhet, utan

följde småningom alla Lehtinens lydiga exempel, så att hela lägret

snart var försänkt i sömn.

Följande morgon, då de andra gingo ut till hygget, stannade Lehtinen

hemma. Han kände sig så betryckt i anledning af sitt beteende

föregående afton att han icke ville lämna den nye kocken och hans

skyddsling, utan skyllde på att han var sjuk.

Men då det längre fram på dagen blef klart solskensväder, så att skogen

gnistrade och sken, frågade han om David ville låta honom draga

Katie på kälken ut till den trakt, där de andra arbetade.

-- Det blåser inte det minsta och de skulle säkert alla tycka det

roligt att se henne där, sade han. Men sade icke, tänkte det kanske

icke ens klart, att det på sätt och vis skulle återupprätta honom i

egna och andras ögon, om de sågo den lilla anförtrodd i hans vård.

Och David, som hvarken var långsint eller betviflade att Lehtinen

skulle taga bästa möjliga vård om Katie, hade ingenting att invända.

Därefter upphörde emellertid, såsom efter tyst öfverenskommelse, de

storartade månadsgillena. Endast första gången då Koivumäki återvände

från bygden utan den vanliga whiskykaggen, hördes något knöt. Men det

kväfdes i lindan af Abel Korhonen.

-- De som vilja supa sig fulla kunna själfva skaffa sig whisky och

dricka den i skogen, förklarade han kort om godt. -- Där går det an att

skrala och slåss så mycket ni vill. Men här skall lefvas så att vi inte

skrämma lifvet ur barnstackaren, som vi tagit vård om.

Och därvid blef det.

De hade så godt som alla börjat betrakta Katie såsom sin gemensamma

skyddsling, isynnerhet sedan den afton då de så när farit hvarandra i

lufven för hennes skull. Och hon var lika god vän med dem alla, utom

att hon alltid, då ett eller annat gick henne emot, tog sin tillflykt

till David och annars oftast höll sig till Kalle Lehtinen. Han hade en

obegriplig förmåga att roa och underhålla henne och tröttnade aldrig på

att uppfinna nya lekar.

Hvad det led på vintern begynte David Anttila allt eftertryckligare

tänka på hvad han väl skulle taga sig till då skogshygget tog slut. Att

arbeta på dagspenning dög icke, då man aldrig visste huru länge sådant

arbete räckte och han dessutom ej kunde börja släpa Katie med sig kring

världen. Och årsdrängar höll ingen i det här landet, hade han hört. Om

han hälst kunde bli torpare, men han visste inte om de ens hade torp.

Till sist beslöt han att tala med Korhonen om saken. Han var en klok

karl och hade nog reda på allt, som var nödvändigt att veta om Amerika.

-- Torpare? upprepade förmannen, då David framställde sin fråga, --

Inte har jag hört om torpare i Amerika. Och bättre vore det ju också

att börja på egen jord än på andras. Stockbolagen sälja alltid marken

billigt då skogen är huggen och duglig åkerjord fins här nog hvar som

hälst, bara man orkar få den under bruk. Men kanske vi kunde hjälpa

litet, så du kommer i gång. Det är ju svårt för dig ensam, då du har

flickan att se efter.

Det mötte inga stora svårigheter att finna lämplig plats för ett

nybygge i en trakt, där man hade alt att välja på. Ett par mil österom

arbetslägret flöt ån, som rann där förbi, ihop med en större flod,

omedelbart nedanför en fors. På ena sidan om ån växte endast löfskog på

mark, som var i det närmaste stenfri, så att den ypperligt lämpade sig

till åker. Och något längre nedåt, längs flodstranden, fans lågländt,

helt glest trädbevuxen jord, där det måste växa gräs i mängd under

sommaren. Det var så godt som färdig äng för en gård. Ändå mindre

svårighet mötte det att få köpa jorden, som ännu låg så långt från all

odling, att den var nära nog värdelös. Saken uppgjordes i en

handvändning första likviddag, då bolagets kassör gjorde sin rund kring

skogslägren. Han hämtade nästa gång alla nödiga handlingar med sig, så

att David Anttila redan inom en månad fann sig såsom egare till en

betydligt större sträcka jord än han alls till en början kunde tänka på

att bebruka.

Det var Abel Korhonen, som yrkat att han skulle taga för sig med

besked, medan det ännu var tid.

-- Det är en så god plats, att dit nog komma andra innan många år gått

förbi. Kanske där till och med ännu en dag blir en hel by med kvarnar

och annat vid forsen. Och du är så ung att du nog har tid att vänta.

Davids besparingar räckte väl till, oaktadt possessionens vidlyftighet,

både för den första afbetalningen, som endast steg till tjugufem cents

per acre, och till ett par hästar, som visst voro tämligen utkörda

efter vintersläpningen, men dock goda nog för hans behof. Han hade

varit kock i något öfver fyra månader för en och en half dollar om

dagen och hade icke rört sin lön för annat än tobak, så att han till

och med hade tillräckligt öfver för en ko och annat nödvändigt.

Men därmed skulle han i alla fall icke hunnit mycket långt, om icke

hela arbetslaget kommit honom till hjälp. Medan de väntade på

islossningen arbetade de under goda tio dagar på nybygget. Och det var

tillräcklig tid för dem att uppföra en stuga med farstu och kammare

bakom samt att dessutom fälla skogen på den blifvande åkern.

-- Tak öfver hufvudet måste ju barnstackaren ha, utlät sig Abel

Korhonen, då det först blef tal därom -- och ensam kan Anttila inte

både bygga och uträtta allt annat han har att göra.

Därför byggde de, allt af stock, till och med farstun. På virke var

ingen brist och då stockarna bilades på insidan blef det ju nästan lika

snyggt som af hyflade bräder, och mycket bastantare.

Själf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar

timme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda

husgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande

mån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det

var därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i

den nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.

Till och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt

honom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke

en enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min

sticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar

direkt åt David, "men barnet är ju likasom vårt också", tolkade

Koivumäki deras tankar, "och för henne behöfs allt möjligt, som måste

köpas".

Nybyggarlif.

Så blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom

nybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.

De andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans

där likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han

aldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade

inomhus och såg till Katies behof.

Men det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet.

Vanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på

hans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom

däremellan på hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", såsom hon

kallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon

kunnat, var allting för henne.

Den första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning

i god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst

lemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så

kraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet

hade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned

till bygden.

Med ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt

gräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde

lämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del

han ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för

flera gånger så många kreatur han egde.

Större delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att

han hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han

skördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort

undan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera

kon och hästarna under vintern.

Han var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade

utfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles

förträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt

hastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.

-- Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort

stubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet

lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut

som om hon fullt förstått hvarom det var fråga.

David fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen,

som roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att

underhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och

då hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några

invändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.

En afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret

gått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på

sitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som

han önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för

takvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han

höll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig

från stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var

Kalle Lehtinen.

-- Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.

-- Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de

hand så lamt som om båda varit vingskjutna.

-- Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man

knappt kan förtjäna födan.

-- Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans

affärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och

föga ens visste hvar det låg.

-- Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre

paus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina

pipor.

-- Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga

öfver.

-- Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade

Lehtinen. -- Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd

nästa år.

-- Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David -- men inte vet man ännu

huru det blir nästa sommar.

-- Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt

tillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna

inlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det

varit tillständigt.

-- Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.

Så rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade

huru hans gäst råkat ditåt trakten.

-- Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till

dess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju

gårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.

-- Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den

indirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till -- men råd

att betala lön fins inte.

-- Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för

jordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte

just häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större

förtjänst.

Det var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort

hela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna

lefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han

kunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge

för att få hjälpen gratis.

-- Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför

saken. -- Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.

-- Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. -- Vägarna äro

fulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena

sin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.

Nästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande

på honom några ögonblick.

-- Kalle! sade hon därpå sakta. -- Kalle har kommit. Snälla Kalle!

-- Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen,

betydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. -- Inte har

Kalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla

fall.

Han bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte

hvad David uträttat under sommaren.

-- Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin

frukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du

vill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.

-- Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.

-- De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du

förtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock

än att hugga.

-- Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte

taga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.

-- Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten.

En vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut.

Också det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.

-- Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.

-- Och på våren kan du taga fast tio af dem att föda under sommaren,

fortsatte Lehtinen. -- Stockkörarne betala nog hällre en tjugu,

tjugufem dollars stycket än de sälja för nästan ingenting.

David myste af förnöjelse. Det var icke hans vana att tänka längre än

på det arbete han närmast hade att utföra, men då någon annan gjorde

ett förslag, fattade han så snabbt som trots någon om det var

fördelaktigt eller motsatsen. Och just det hade utgjort hans största

bekymmer att utsikterna till kontant förtjänst voro så ytterst små.

Kalle Lehtinen arbetade som om nybygget varit hans eget och hvad det

led begynte det nog synas att arbetsstyrkan fördubblats. Innan vintern

kom, var det kombinerade stallet och fähuset fullt färdigt och därtill

åtskilligt annat undangjordt, hvilket David aldrig ens kunnat tänka på

att begynna om han varit ensam.

Abel Korhonen var den näste, som kom på besök. Han hade uppgjort ett

stort hyggeskontrakt och hade stämt möte på nybygget med så många af

det gamla arbetslaget han hade reda på och med en hel hop nytt folk

därjämte. Det blef helt lifligt på "Anttila" medan manskapet samlades

och väntade på att årstiden skulle stadga sig. De flesta af dem voro

nöjda nog att kunna förtjäna sitt uppehälle under de tvunget sysslolösa

vinterdagarna, så att David fick en massa arbete utfördt. Han och

Lehtinen hade huggit ned skogen för en rätt stor, ny åker, så att där

fans virke tillräckligt. En badstuga växte upp inom några dagar och

därnäst en ria samt en lada, dit männen flyttade hans höstack för att

få bekvämare nattläger. Nybygget började till sin egares stora

belåtenhet arta sig till en riktigt prydlig gård.

Nästan ännu belåtnare var Katie, som igen hade sällskap och omväxling

dagen lång. Och blef bortskämd i nästan lika mån af alla.

-- Hon kommer att få ledsamt, då här blir tomt igen, anmärkte David

aftonen före uppbrottet till storskogen.

-- Nå, någon gång kommer man väl hitåt också under vintern, förmodade

Korhonen -- om ej annat så för att gå i badstun. Det har inte beståtts

förut i de här trakterna.

Han gillade i allo Lehtinens förslag beträffande stocksläpning.

-- På det sättet kan det bli riktig karl också af dig, sade han, mera

öppenhjärtligt än smickrande -- isynnerhet om du låter Anttila taga

hand om pengarna för er båda. Bäst vore det till och med om du sedan

blef här öfver sommaren, fast du inte förtjänar mera än maten. De tre

år jag känt dig har du förstört hvar dollar, så du ingenting har i

behåll, fast du är nog så duktig i arbetet.

-- Nå, man får se då vintern är slut. Nog kunde det ju gå också på det

sättet, medgaf Lehtinen.

Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie,

som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och

tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att

han kunde börja köra.

Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade

ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David,

som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det

blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade

Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och

hvarje smått till hälgen.

Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den

färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför

kunde David icke förmå sig att klandra honom.

-- Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst

förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång

mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han

betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja

fram.

Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än

Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var

icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och

inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans

vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då

David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp

sluträkning.

-- Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan,

sade han då affärerna voro klara. -- Den här sommaren ämnar jag mig

ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant

är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte

duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så

mycket att se och försöka här i landet.

-- Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde

jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar,

frästade David.

-- Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt -- och mera skulle jag

väl ha i behåll. -- -- Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men

om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi

kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?

-- Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?

Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som

om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva

begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen,

sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.

-- Det riktigt drager mig bort, sade han -- och då tjänar det inte till

någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka.

Det här käns ändå som hemma.

David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och

uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till

så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra

vinterbesparingarna.

-- Behåll du dem, sade han. -- Och om det blir nöd på färde, så använd

dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.

Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs

började han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången

begaf han sig på väg.

David och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid

att hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill

fans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var

ännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom

kort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från

soluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i

fjäten dagen lång.

Först långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan

beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka

hjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med

ensam.

Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som

funnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af

allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete

de alla sade sig söka.

Kineser ha det bäst där, påstod han. --De ha inte några söndagar och

supa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta,

ifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete.

Hans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och "hem", såsom han

sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa

sig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af

vägen.

-- En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och

åka en half dag eller så, berättade han. -- Men nog fick man gå

däremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket

bättre!

Men de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.

Under vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning

och förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård.

Och ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då

kunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt

Kanada.

-- De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i

Columbia, upplyste han -- och nu vill jag försöka min lycka med den

affären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man

kan fara hem och köpa en riktig herrgård.

Så väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där

uppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året

förut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några

svårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra

landsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.

De hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför

beslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än

att fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera

än just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft

stort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för,

men ändå hade han redan en riktigt vacker gård.

Och David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till

trakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.

Innan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått

i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken

alls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i

arbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår

och höst på Anttila.

Ännu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina

sommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom

drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på

något han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli

altmera stadigvarande i Minnesota.

Den femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande

settlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och

slutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern

kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett

träsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den

skogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.

Då blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både

nybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för

fabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de

gator, som utstakats närmast fabrikstomten.

Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där

stodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då

hans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke

länge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark

tätt invid fabriksområdet.

Redan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren

kom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga

världen medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så

att David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han

velat lyssna till förslagen att sälja den.

Men därom ville han alls icke höra talas.

-- Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana

anbud, -- bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf

behöfver. Kanske när Katie blir stor -- om hon inte vill stanna här.

Hon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För

hennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett

större årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en

så god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på

honom skulle Katie hafva allt af det bästa.

För henne var "Uncle-Dave" också ännu världens medelpunkt, trots alla

de nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare

nykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och

uppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den

förmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare

väg än undfallenhet mot hans fosterdotter.

Det gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle

blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till

att låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i

sällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin

vilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att

hon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall

att tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.

Därför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en

dag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.

Hon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och

rörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den

största möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon

tolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som

behöfdes för att bli en riktig dam.

Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än

deras egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han

tänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam

som trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga

fall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa,

särdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.

Men själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet

att hon skulle skickas.

-- Inte duger jag till någonting på en sådan resa, förklarade han. --

Jag vet ingenting om sådana saker och kan ju knappast tala med annat

folk än våra egna. -- Kunde inte vår lärarinna föra henne till skolan?

Denna hade alls ingenting emot en lusttur österut under ferien, utan

åtog sig genast uppdraget. Så snart skolan stängt sina dörrar reste de,

lärarinnan försedd med öppen fullmakt att utrusta Katie på det bästa

samt med rundliga medel för allt de möjligen kunde behöfva.

Katie var visst något betryckt de par sista dagarna och grät en smula,

då det kom till afskedet, men var dock för mycket upptagen af tankarna

på allt det hon skulle få se för att taga det synnerligt svårt.

David grät väl icke, det låg inte i hans natur. Men han erfor en

underlig förnimmelse af något tjockt i strupen, något han icke kunde

svälja ned, så att hans röst ljöd hes då han, när flodångbåten försvann

ur sikte, vände sig till Lehtinen.

-- Där far hon nu, sade han sakta. -- Huru må världen se ut då hon

kommer tillbaka? -- om hon alls kommer.

-- Nog kommer hon, tröstade Kalle Lehtinen -- men ledsamt blir det

efter henne.