Det fria, vilda lifvet i den aflägsna västern i Förenta Staterna hör
numera i det närmaste helt och hållet till det förflutna, till det, som
gått för att aldrig mera återkomma. Icke ens i de mest otillgängliga
trakterna inne bland bärgen, i nordvästerns djupaste skogar, eller
längst borta på de ödsligaste slätterna, där grannskap räknas på många
tiotal mil, råder numera full frihet i samma bemärkelse som fordom i
gränsmarkerna.
Allt är kartlagdt, allt uppmätt, allestädes råder någon lag, om den så
också blott skipas af själfvalda domare. Samhället herskar numera
öfverallt, där individen fordom var egen herre, och till och med de
vildaste af de forna gränsmarksborna ha tvungits att i allt väsentligt
underkasta sig dess makt.
Förändringen har varit otroligt snabb och otroligt stor under de
senaste tre till fyra årtiondena. Indianerna -- de, som finnas kvar, ha
drifvits ihop i olika delar af den stora västern och bevakas så noga
inom de områden, som tilldelats dem, att de numera icke kunna
åstadkomma nämnvärdt ondt. De vilda djuren, de hvilka det hälst i någon
mån kunde löna sig för kulturmänniskorna att förfölja, ha försvunnit in
i de otillgängligaste vrårna af bärgs- och skogstrakterna. Själfva de
ogästvänliga, vattenfattiga slätterna, där för endast: några få år
sedan boskap i tio och hundratusental ströfvade kring nästan lika fritt
som bufflarna fordom, äro nu till dags indelade i lotter. Och lotterna
äro i regeln inhägnade medels tiotal mil ståltrådsstängsel, så att
prärin icke mera öfverallt är öppen ens såsom väg.
Den romantiska äfventyrligheten, den som förlänade gränsmarkslifvet ett
sådant lockande sagoskimmer, har i det närmaste helt och hållet
försvunnit, men faror och mödor erbjuder gränsmarken ännu i dag i
rikaste mått. Det vilda, eggande, rusande spelet om lif och död har
upphört där borta, men striden för lifvet, den bittra, dagliga kampen
mot naturen själf, är lika hård i dag som någonsin förut, hårdare till
och med för dem, hvilka knappast ha annat än sega muskler och senor och
okuflig uthållighet att lita till såsom vapen och rustning.
Nybyggarelifvet där ute på slätterna, bortom den sista gränsen för
odlingen, är otroligt pröfvande under de första åren -- och de första
åren äro icke så alldeles få. Grannar finnas vanligen inga på miltal,
af träd och buskar och annat ögat kan hvila på intet spår. Så långt
blicken når endast slätt och sky och ofta under veckor och månader
intet tecken af djur eller människor eller något annat lefvande. Där
såsom allestädes har den första beröringen med kulturen varit död och
förstörelse för allt, som förut lefde och rörde sig på de vida
markerna.
Endast på våren har prärin lif. Då kläder den sig i blommor och grönt;
fint, mjukt grönt, som har något af brudlik blyghet och skiftar i
otaliga, veka toner med vinden, ljuset och sommarmolnen. Men det är
blott för några få veckor. Solen förvandlar snart allt det gröna till
grått, grått af ett otal skiftningar åt brunt och grönt, som längst
borta alla drunkna i en gråviolett ton af oändlig finhet, men grått i
all hufvudsak, ett grått, hvari nybyggaren, som ej är slättbo, omöjligt
kan spåra någon som hälst skönhet.
För honom är det allt ödsligt och enformigt, ödsligare och enformigare
ju längre årstiden skrider framåt, ju mera slätten skiftar öfver i
solförbrändt gråbrunt, utan omväxling ända till yttersta synranden.
Men ödsligare än någonsin är prärin, då den anlägger sin vinterskrud,
som är skinande, bländande hvit, med endast där och hvar helt svaga,
blånande skuggningar. På afstånd är det omöjligt att urskilja de räckor
af låga, mjukt rundade kullar, hvaraf slätten består, åsbildningar,
hvilka likt stelnade dyningsvågor göra prärin nästan mera regelbundet
enformig än om den värkligen vore slät. Men de bryta i någon mån
ljuset, och redan det är omväxling i den förfärande ödsliga
enformigheten, som annars råder så långt ögat når.
Det är den, som framför allt annat värkar nedtryckande på nybyggarens
sinne. Under sommaren har han sitt hårda, aldrig fullgjorda arbete, men
vintern tvingar honom till sysslolös väntan, dag efter dag, vecka efter
vecka utan tillfälle att växla ett ord med någon människa, ofta
instängd i sin jordkula under dagar och nätter, då en blizzard brusar
fram öfver prärin och hotar med ögonblicklig död allt, som ej funnit
skydd. Endast okufligt seg, uthållighet och ett jämnmod, sådant få
besitta kunna hjälpa honom att gå igenom de första åren, tills nybygget
blifvit en gård med mångfaldiga sysslor, som icke lämna tid till
grubbel, och jordkulan svällt ut till ett hus med utrymme för hustru
och barn. Men håller nybyggaren ut så länge, så blir också vanligen
hans belöning större an han någonsin kunnat hoppas på i "det gamla
landet" -- det han har i tankarna, då han säger "hemma".
Alls icke mindre, ehuru af väsentligt annan art, äro de svårigheter
nybyggaren har att bekämpa i skogstrakterna, vare sig sedan att han
slår sig ned längst borta i nordväst, i Oregon eller Washington, eller
begynner bryta bygd uppe i nordliga Minnesota.
Af Minnesota hörde fordom -- och "fordom" behöfver ju icke betyda så
alldeles många år i Amerika -- en stor del till de vildaste och svårast
tillgängliga skogsområdena i Förenta Staterna. Ännu lefva där män, som
på långt när icke hunnit gubbåldern, men dock mycket väl komma ihåg det
senaste, blodiga indiankriget där, i trakter, hvilka nu helt och hållet
göra intryck af gammal odlingsbygd. Ty det var icke längre tillbaka än
i början af sextiotalet, då de alltid oroliga Sioux-krigarne i förbund
med några andra stammar ödelade många kvadratmil nyodlingar där uppe,
skonlöst slaktade män, kvinnor och barn och brände ned deras hus --
allt för att häfda sin egen rätt till landet, där de förut varit
obestridda herrar.
Sedan dess har odlingen emellertid på nytt häfdat sin rätt gentemot
vildarne. Ända långt norrut ha nybyggarne redt åkrar och ängar och
byggt upp trifsamma byar i den forna vildmarken, där numera på sin höjd
några få hundratal, helt fredliga rödskinn finnas kvar. Endast längst i
norr och nordost, upp emot gränsen till Kanada, äro skogarna i
Minnesota ännu i det närmaste orörda. Timmerhuggarne tränga visst
årligen allt längre in i vildmarkens hjärta, men ännu ha de icke helt
rådt på den. Ännu äro skogarna där borta fulla af vildt och
vattendragen af fisk. Endast de, som förut hade sin enda utkomst af
jakten och fisket, ha försvunnit. Och därför står skogen där uppe ändå
mera öde och tyst och hemlighetsfull än fordom, då de närmaste
nybyggena ännu voro många dagsresor borta åt söder.
Under sommaren händer det väl som oftast att stadsbor tränga ett stycke
in i ödemarken for att under en eller annan vecka ofreda de vilda
djuren och lefva gränsmarkslif på lek. Men de nå aldrig mycket långt åt
norr. Strömmar, kärr och sjöar och skogen själf hålla dem tillbaka.
Leken begynner så otroligt fort likna allvar, om man tvingar sig fram
litet längre in i ödebygden.
Det är på vintern odlingen tager sina fjät allt längre in mot den
jungfruliga skogens hjärta, med dånande yxhugg och brakande af fällda
skogsjättar, som lämnat ungdomsåren bakom sig redan då de första
nybyggarne stego i land på kusten ettusen mil längre åt öster och slogo
de första slagen i kulturens kamp mot vildmarken. Då kölden lagt broar
öfver strömmar, sjöar och kärr och snön byggt väg genom den stiglösa
bygden infinna sig timmerhuggarne i skaror och slå upp sina vinterläger
icke långt innanför utkanten af den orörda storskogen. Och då de på
våren draga därifrån har storskogens gräns flyttats ett stycke längre
åt norr.
Inom längre eller kortare tid därefter komma sedan nybyggarne, men de
ha ännu styft arbete innan den första sådden kan anförtros åt jorden.
Den grofva timmerskogen är fälld, men stubbarna stå kvar och mellan dem
vanligen annan skog så tät, att både eld och yxa måste tagas till hjälp
för att reda åkern. Det är ett vida hårdare arbete än den simpla
plöjningen ute på prärin, men mödans lön är fullt lika osäker. Hvad
torkan gör ute på slätterna det uträttar ofta frosten i skogsbygden,
isynnerhet de första åren, då det är svårast att passa på rätta tiden
för sådden och rödjningarna ännu äro för små att bli fullt delaktiga af
ljus och värme.
Skogen erbjuder virke och bränsle i öfverflöd, så att mycket litet till
en början behöfver utgifvas för hus och redskap. Men sedan de första,
svåraste åren gått förbi, skrider skogsnybygget icke lika hastigt
framåt som den nya gården på slätten. I skogen kommer en duktig karl
lättare i gång utan stort annat kapital än sina egna armar, medan han
på prärin nödvändigt behöfver något att börja med. Men öfveralt äro de
första åren liktydiga med hårdt arbete och svåra umbäranden, långt från
hemland, vänner och mänskligt umgänge -- från allt med ett ord, som
annars i någon mån lindrar lifvets möda.
På prärin.
-- Gud ske lof! där är ändtligen en gård!
Men i stället för att skynda på sina steg i den djupa snön stannar
Thomas Anttila för att pusta en smula och därjämte för att taga i
närmare ögnasikte den skorsten, som sticker upp ur sluttningen till
vänster. Det är den, som ingifver honom tanken att han anländt till en
gård, ty något annat spår af människor eller mänskligt arbete står där
icke att upptäcka.
-- Gårdar fins det ju visst här i landet af alla möjliga slag, anmärker
Anttilas följeslagare, i det också han stannar för att betrakta
skorstenen, som är ytterst konstlöst hopfogad af fyra brädstumpar. --
Men om det också är en gård, så bor där ingen. De skulle nog ha eld i
en sådan köld.
-- Må vara, medger Thomas och sätter sig i rörelse åt skorstenen till
-- men vi kunna åtminstone ligga där i natt. Det är i alla fall bättre
än snön.
Den andre, som är Anttilas son, följer efter utan att svara något på
anmärkningen, mot hvars riktighet där ju noga taget icke häller fins
något att invända. Honom är det för öfrigt fullständigt likgiltigt hvar
de finna tak öfver hufvudet, ja, i det närmaste likgiltigt om de finna
något tak alls. Så ytterligt utled är han redan på Amerika, ehuru det
icke är mera än ett par månader sedan han anlände dit med den
fribiljett hans far skickat honom.
Fadren däremot -- Thomas Anttila -- hade redan i två år arbetat i
guldlandet. Men han hade icke lyckats spara ihop mera än jämt och nätt
tillräckligt till en biljett för sonen, hvilken han lämnat så godt som
vind för våg, då han själf reste hemifrån. Och nu hade de dåliga
tiderna kommit också i Amerika!
Sonen hade knappast hunnit ut till Nebraska, där Thomas Anttila
arbetade, innan arbetet tagit slut. Bolaget, som tagit itu med ett
stort öfvervattningsföretag där borta, hade gått öfverända. Och därmed
hade naturligtvis alla förhoppningar på en farm i den för odling
öppnade trakten likaledes ramlat. De hade icke ens kunnat få ut sin
fulla arbetslön, och någon annan förtjänst i den näjden var det
omöjligt att tänka på, då en sådan mängd arbetare på en gång blifvit
lediga. Det enda de kunde göra var att begifva sig på väg för att söka
arbete i någon annan del af landet. Så långt som till Omaha hade
bolaget transporterat dem, som ville vända sig österut, men därifrån
måste de taga sig fram på egen hand.
Thomas Anttila och hans son hade vandrat uppåt längs Iowa gränsen och
hade arbetat där och hvar hos farmare, hvilka ännu icke slutat sin
tröskning, eller voro på efterkälken med andra höstsysslor. Men någon
förtjänst att tala om hade det ej kunnat blifva af sådant.
Det var orsaken hvarför Thomas till sist beslutat att med så få omvägar
som möjligt sträfva upp till Minnesota, där han förut en gång funnit
lönande vinterarbete i skogarna. Och hans son hade själffallet följt
med. Han hade haft mera än nog af att arbeta en dag på en farm, ett par
på en annan och däremellan ofta tillbringa tre eller fyra på de
eländiga vägarna, som icke voro en smula bättre än de uslaste byvägar
hemma. Men till och med de voro att föredraga framför att trampa i
knädjup snö utan minsta tillstymmelse till väg eller stig, såsom de nu
gjort dagen lång.
Tre dagar tidigare hade de på morgonen lämnat en nybyggares jordkula,
där de haft nattkvarter, och hade samma dag på aftonen kommit fram till
en annan, af sin egare öfvergifven bostad af samma slag. Under natten
där hade snöstormen brutit ut med sådan våldsamhet att de icke kunnat
tänka på att tåga vidare, utan hade tvungits att tillbringa hela
följande dygn i den usla kojan, där det icke ens fans bränsle, så att
de kunnat hålla sig varma.
Stormen hade dragit förbi under den andra natten men därförinnan hade
den så grundligt utplånat hvarje tecken till väg, att de nu
otvifvelaktigt gått vilse. Ty enligt hvad man uppgifvit, skulle de
efter två dagars vandring bort komma till ett bebodt nybygge, icke till
ytterligare en öfvergifven jordkula såsom de nu gjort. Och kölden, som
följt på stormen, skärpte till för hvar minut, nu sedan solen sjunkit
så lågt ned. Ingen under därför att både Thomas Anttila och David, hans
son, kände sig allt utom förhoppningsfullt stämda, där de vadade fram
genom den lösa snön mot skorstenen af fyra brädstumpar.
Först försökte de helt enkelt trampa ned snön så mycket att de kunde
komma åt dörren. Men där fans alldeles för mycket för att det skulle
låtit sig göra, hvarför David med mycken möda praktiserade sig genom
drifvorna upp till skorstenen och sökte bryta lös ett par brädlappar
att använda som spadar. Medan han höll på därmed tyckte han sig höra
något ljud inifrån jordkulan.
Han lyssnade ett par ögonblick, hvarunder allt var tyst där nere. Men
så hördes det igen. Det lät som gråt af ett litet barn, svagt och
ynkligt.
David Anttila ref lös hela skorstenen i ett tag och kom med fart ned
till sin far.
-- Där inne är ett barn, som gråter, sade han och började skofla snö så
det yrde om honom. -- Och ingen eld ha de, fast det är så kallt!
Thomas skakade på hufvudet och förmenade att sonen väl hört miste,
eller att det kanhända till och med var något slags varsel. Men han
hjälpte ändå med skoflandet, tills de om en stund nådde fram till
dörren, som icke ens var låst.
Först kunde de ingenting se i den djupa skymningen och gråtandet hade
också upphört. Men då David frågade om där fans någon började det på
nytt. Och då sågo de också något röra sig på sängstället vid motsatta
väggen.
De gingo fram till den gråtande och sågo att det var en liten flicka,
som halft satt och halft låg på bädden, lutad framåt öfver något de
inte genast kunde urskilja. Hon vände ansiktet mot dem.
-- Mama so sleepy, sade hon med en snyftning, som dock var halft kväfd
af rädsla och nyfikenhet i förening.
Då varsnade de en kvinnas ansikte bakom den lilla, ett ansikte så stelt
och blåblekt, att de utan vidare förstodo att kvinnan var död.
-- Mama get up! manade barnet ängsligt och strök det stela ansiktet med
sin hand. Då intet svar följde vände hon sig igen till de båda
främmande.
-- Mama cold! sade hon trohjärtadt -- Katie cold too!
-- Herre Jesus! utlät sig David och blickade rådlöst omkring sig. --
Huru länge må den lilla stackaren redan ha varit här ensam!
I kojan fans intet bränsle, men brädstumparna från skorstenen kommo väl
till pass. Inom ett par minuter hade David täljt en hop spånor från en
af dem och kort därpå flammade en brasa på härden af stenar och lera i
ett af jordkulans hörn.
-- Kom och värm dig, uppmanade David den lilla på finska, så snart
brasan tagit tillräcklig fart att sprida någon värme, och böjde sig
framåt för att lyfta henne från sängen.
-- Mama too, jollrade flickan, som väl icke förstod hans ord, men
nogsamt uppfattade det vänliga tonfallet. -- Get up mama! tillade hon
och smekte igen den döda modrens ansikte.
Men då denna förblef orörlig, sträckte hon armarna mot David.
-- So sleepy -- mama so sleepy, sade hon ängsligt och undrande och lät
honom bära sig fram till brasan.
En stund satt hon stilla på Davids knä och tryckte sig tätt upp till
honom, men inom kort blef hon orolig på nytt.
-- Hungry, förklarade hon -- Katie very hungry.
-- Hon vill ha mat, tolkade Thomas såsom den mera språkkunnige af de
två. Och därmed begynte han leta i ett litet skåp, som upptog hörnet
midt emot eldstaden, samt i några skålar och kokkärl, som stodo på en
hylla därinvid. Men letandet var fåfängt. Där fans intet som hälst
ätbart i hela bostaden, hvarför han i en skrämd hviskning meddelade
sonen sin tanke att kvinnan dött af svält.
-- Hon gaf väl de sista matbitarna åt barnet, förmodade han, alltjämt
hviskande som om han fruktat att den döda kunnat höra hans ord.
David svarade ingenting, utan gick med flickan på armen bort till sin
hoprullade filt, den han lagt ifrån sig vid dörren. Ur knytet framtog
han ett bröd, bröt ett stycke däraf för henne och satte henne ned på
bänken vid spiseln. Medan hon var sysselsatt med brödbiten, fyllde han
därpå en liten järngryta med snö och hängde den öfver elden, hvarefter
han bröt en del af brödet i små stycken och lade dem i grytan.
-- Hon behöfver någonting varmt, förklarade han sitt förehafvande för
fadren. Och så fort brödet uppmjukats tillräckligt började han mata den
lilla, som med synbart nöje på nytt kröp upp i hans famn. Men innan hon
sväljt mera än några få skedblad höll hon upp som om hon med ens
erinrat sig något.
-- Mama too eat! vädjade hon med en frågande blick ur sina stora,
gråblå ögon till den nye vännen, som visst icke förstod orden, men i
alla fall uppfattade att ett eller annat icke var som sig borde.
-- Hon vill också gifva åt sin mor, förklarade Thomas sakläget,
hviskande såsom förut. Och därpå samlade han ihop allt det bästa af sin
rådbråkade engelska för att intala barnet att modren snart skulle vakna
och då äta i sin tur. Så mycket engelska hade han aldrig förut talat på
en gång, men så hade han också tillfredsställelsen att den lilla till
slut lät förmå sig att fortsätta sin måltid. Och så snart hon slutat,
somnade hon på Davids knä. Han svepte henne varligt in i filten och
lade henne ned på bänken närmast brasan. Först därpå drog han fram sin
pipa ur bröstfickan, stoppade den betänksamt och började röka.
Fadren följde helt mekaniskt exemplet. Och så rökte de båda en stund
under obruten tystnad, David då och då blickande bort mot sängen, där
den döda kvinnans blåbleka ansikte skymtade fram hvar gång brasan
flammade till en smula. Till sist steg han upp, lade pipan ifrån sig på
spiseln och gick bort till sängstället samt täckte omsorgsfullt öfver
den döda.
-- Om man nu visste hvad man skulle göra med barnet, sade han, utan att
direkt tala till fadren, då han satt sig och fått pipan i gång på nytt.
-- Hvad skulle man väl göra med henne. Hon har nog en far, som snart
måste komma hem. Där i knuten stå ju hans stöflar.
-- Om vi bara hade mat tillräckligt att vänta, funderade David. -- Men
brödet räcker inte längre än i morgon. Hvem vet när han kommer hem.
-- Jag tänkte inte häller att vi skulle vänta, förtydligade fadren sin
mening, ehuru med en viss tveksamhet och ändå mera lågmäldt än förut.
-- Om vi ännu en gång gifva mat åt flickan på morgonen, så står hon sig
nog tills fadren kommer. Man kunde ju dessutom lämna litet bröd åt
henne.
-- Inte kunna vi lämna henne ensam här med sin döda mor, förklarade
David bestämdt. -- Ingen vet ju huru länge hon måste vara allena.
-- Långt kan väl fadren inte ha gått. Och vårt fel är det ju i alla
fall inte alls om det räcker länge innan han kommer.
-- Då vore det bättre att slå ihjäl henne genast, sade David
förtytsamt. -- Hällre än att lämna henne här, bär jag henne huru långt
som hälst.
-- Hvart bär du henne? Då man själf inte vet hvilken dag man får börja
svälta, är det inte värdt att skaffa sig andras barn på halsen.
David ansåg det synbarligen icke värdt att svara. Han bröt lös dörren
samt ett par hyllor från skåpet, friskade på den knapphändiga brasan
och kokade ännu en gryta brödvälling för fadren och sig själf. De åto
sin kvällsvard under fortsatt tystnad och omedelbart därpå lade sig
David på jordgolfvet i kojan till sådan hvila han kunde finna. Barnet
skulle icke lämnas där att svälta och frysa ihjäl, det hade han
beslutat, och mera kunde han för tillfället inte göra. Men Thomas
Anttila rökte ännu en pipa, innan han lade sig -- så nära sonen att han
kunde täcka denne med hälften af sin filt.
-- Har natten hämtat dig några andra tankar? frågade han på morgonen,
då David tändt på de sista små trästycken där funnos.
-- Nej, svarade denne kort. Hans beslut var fattadt, och därför ansåg
han onödigt att inlåta sig på vidare ordande om saken.
-- Gammal är du ju nog tillräckligt att göra som du vill, men nog har
du mycket att lära ännu, innan du kommer tillrätta i världen,
filosoferade fadren. -- Man måste kunna hjälpa sig själf, innan man
börjar hjälpa andra.
Men han vägrade dock icke sin hjälp såsom tolk, då det blef nödvändigt
att öfvertala den lilla att följa med dem. Tvärtom gjorde han sitt
allra bästa för att öfvertyga henne om att modren gått ut. Men först då
han föll på den lyckliga tanken att berätta att hon gått att möta
pappa, lät Katie lugna sig och förmå sig att lämna jordkulan, som i
alla fall var det enda hem hon kände.
-- Du kunde åtminstone taga modrens kofta att svepa omkring henne,
föreslog Thomas Anttila, då de voro redo att gå. Men David bara kastade
en halft skrämd blick mot den döda, medan han lindade in barnet i sin
filt.
Det blef en tung dag för de båda männen, tung isynnerhet för David, som
icke kunde låta den lilla taga ett enda steg i den djupa snön, utan bar
henne dagen i ända. Till frukost hade de endast förtärt en del
brödvälling och ingenting annat än en bit bröd hade de häller för
middagsmålet. Detta intogo de på en solig fläck, där en af de låga
åsarna i någon mån skyddade mot vinden, som icke mera var synnerligt
häftig, men genomträngande skarp -- en bitande nordväst, som kom ända
bort från ishafvet öfver kala tundror och prärier, där hvarken skog
eller bärg bröto dess udd.
Först fram på aftonen, då solen redan gått ned och kölden igen bet
genom märg och ben, kommo de fram till ett bebodt nybygge med ett
värkligt hus. Där begärde de nattkvarter och Thomas redogjorde så godt
han kunde för fyndet af den döda kvinnan, tilläggande att de tagit
barnet med sig, då de icke kunde vänta tills någon kom och tog vård om
henne. Och farmfolket i sin tur berättade, att den lillas far tre dagar
tidigare vandrat förbi på väg hem från settlementet -- byn -- dit han
begifvit sig för att skaffa föda åt sig och de sina.
De hade nog sökt öfvertala honom att stanna öfver natten, då det redan
varit sent och vädret sett hotande ut, men han hade trott sig kunna
hinna hem innan det bröt lös och gick vidare. Hustrun var sjuk och
svag, hade han sagt, och flickan ännu för liten att kunna reda sig. Han
hade väl blifvit öfverraskad af snöstormen och hade säkert frusit
ihjäl. Det var inte en af tusen, som kunde slå sig fram mot en blizzard
och han såg ingalunda särdeles stark ut. En herreman, som gifvit sig ut
till västern, men alls icke dugde till nybyggare, sade de.
De skickade likvisst bud till settlementet för att meddela hvad som
händt och bedja ett par män komma och hjälpa att leta efter den
försvunne, då de, som hämtat underrättelsen, voro alltför trötta efter
sin dagsmarsch, att gå ut på nytt. Så snart hjälparne anländt, kort
efter midnatt, begaf sig nybyggaren själf på väg med dem. Åtminstone
ett par mil måste den försvunne ha hunnit innan stormen öfvermannade
honom, och då de kommit så långt kunde dagen icke mera vara långt
borta, så att de kunde börja leta på allvar. Död var karlen utan
tvifvel, men de ville ändå ej lämna honom åt coyoterna. Om snön icke
varit så djup skulle det väl till och med redan varit för sent.
Letarne återvände först nästa eftermiddag och hämtade med sig den säck
mjöl den förolyckade burit, då han vandrade hemåt. De hade funnit honom
en knapp halfmil från jordkulan, där hustrun väntat honom till sitt
sista andetag. Om det ej varit för snöyran skulle han kunnat se sitt
eländiga hem från platsen där han stupat. En höjning af snötäcket hade
visat hvar han låg. De hade fört honom till jordkulan, där de lagt
honom jämte hustrun, hvarpå de spikat fast dörren och täppt till
skorstensöppningen. Längre fram, då marken tinat, skulle de gräfva en
graf för dem.
Men papper eller annat, som kunnat lämna någon upplysning om hvem de
båda döda varit, eller hvarifrån de flyttat ut till västern, hade icke
funnits i kojan. De hade förgäfves sökt genom hvar vinkel och vrå. De
få af grannarne, som öfverhufvudtaget råkat i beröring med mannen under
de aderton månader han bott där i trakten, hade aldrig kallat honom
annat än "gentleman Jack". Han hade aldrig meddelat vidare om sig själf
än att han var hemma från de östra staterna, hvilket för öfrigt hvem
som hälst kunde både höra och se. Om hustrun visste de ännu mindre,
endast att hon icke föreföll att tillhöra samma klass som mannen. De
hade alltid trott, att det var för hennes skull han lämnat sin
hemtrakt. Men ingen visste ens om han hade några släktingar eller
vänner, som skulle brytt sig om att få veta hvar och huru han slutat.
Frågan gällde därför endast hvad man nu borde företaga sig med barnet,
men därvidlag voro goda råd dyra. Från settlementet hade de få
farmarne också infunnit sig för att höra nyheterna och deltaga i
öfverläggningen, men bland dem fans ingen, som kunnat eller velat
antaga sig henne. De voro själfva allesamman mera eller mindre
nybyggare och funno det svårt nog att reda sig med sina egna familjer.
Det enda de kunde göra eller föreslå var att föra henne till
hufvudorten i grefskapet, där dess sheriff bodde. Han finge se till att
hon kom in på fattighuset, ifall ingen där kunde eller ville åtaga sig
henne. Därom enade de sig snart alla.
Under öfverläggningen satt Katie helt tyst på Davids knä, betraktande
med undrande blickar de många männen, som alla rökte och alla hade
något att säga, men tillbakavisande alla försök af de tillstädeskomna
kvinnorna att göra sig till vänner med henne.
Hon endast tryckte sig närmare till sin beskyddare så snart någon
närmade sig och han lade hvar gång varligt sin grofva hand på hennes
hufvud, likasom för att försäkra att ingen skulle göra henne något för
när, så länge hon var hos honom. Han skulle ingalunda själf kunnat
förklara hvad han kände för det främmande barnet. Minst af allt skulle
det väl fallit honom in, att det var ingenting annat än hennes
fullständiga hjälplöshet, som drog honom till henne.
Därför visste han icke häller hvad det var, som rörde sig inom honom,
då rådplägningen ändtligen var slut och fadren meddelade honom dess
resultat. Han visste blott, att han kände sig förbittrad mot hela
sällskapet som om de förorättat honom personligen.
-- Jaså! sade han -- jaså, till fattighuset? annat ha de inte kunnat
hitta på? Och hvem bryr sig väl om den lilla stackaren på fattighuset?
Då är det nog bättre att hon följer med oss.
-- Följer med oss? upprepade fadren vresigt. -- Nu har du väl blifvit
alldeles galen. Jag åtminstone vill ingenting mera ha att göra med
henne.
-- Kanske kan jag också komma till rätta ensam, invände David lugnt --
likasom i går.
-- Säg åt dem, att om de gifva mig arbete för ett par veckor, så att
jag kan rusta ut barnstackaren och få ihop vägkost, så tar jag henne
med till Minnesota och sörjer för henne.
-- Jaså, till fattighuset ville de skicka dig, vände han sig igen till
den lilla och strök henne öfver håret -- då kommer du väl ändå hällre
med mig?
Katie förstod intet annat af hans ord och åtbörder än att hon funnit en
vän hon kunde lita på. Men så mycket bättre förstodo de, som hade att
bestämma öfver hennes öde, att de blifvit kvitt ett obehagligt ansvar
-- det vill säga, när Thomas Anttila efter många invändningar lät förmå
sig att ändtligen meddela dem sonens vansinniga beslut. Men då voro de
så mycket vänligare i stället, ty så alldeles säkert var det sist och
slutligen ändå icke att sheriffen utan vidare skulle tagit hand om den
öfvergifna.
Det räckte därför icke häller länge innan så många bidrag lämnats af de
närvarande, både till den lillas utrustning och till vägkosten, att de
mera än väl kunde reda sig på vandringen till Minnesota. Allt hvad
David själf behöfde göra var att förfärdiga en kälke med så breda
medar, att de icke skuro in i snön samt med sido- och ryggstöd för
Katie.
Redan den andra dagen begaf han sig på väg så fort solen gått upp, med
kälkrepet bundet kring lifvet, så att han knappast alls kände vikten af
sin skyddsling och den rikliga matsäcken. Och Thomas Anttila följde
med. Trots alla invändningar rörande Katie hade han ingenting emot att
hälst för några dagar slippa brödbekymren. Och till Minnesota ville ju
också han.