Elias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig
glädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till
förargelse.
Ja, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä -- var inte född
till det namnet. Men då han en gång -- helt och hållet af misstag,
såsom det visade sig -- var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget
och domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat
kalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.
Hvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man
om hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid
handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande
skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar
senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.
Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma,
funnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant,
några trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös
papphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att
meddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.
Där var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i
boden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om
saken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof
att taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska
hvar hans mor i tiden hört hemma.
Elias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och
inropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att
hålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så
att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte
på honom -- det var som att piska en sågbock.
Först när han blef större, började han duga att se efter småbarnen,
till hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra
hjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i
vall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De
hade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om
han själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem.
Med dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga
taget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland
hästar, kalfvar och kor.
Inne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor
och tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga
husfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen
kunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon
närmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller
annat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då
kunde han också vara så ovettig som trots den bäste.
Det roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom
att slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna.
Men så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde
det mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till
ovett.
I skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där
ansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af
pastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det
nödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han
Elias vara för dum att släppas fram till nådebordet.
Det kvittade nu Elias tämligen lika. Han hade haft alltför mycket att
utstå af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltför dunkla
begrepp om de timliga och eviga fördelarna af rätten till nattvardens
undfående, att lägga motgången särdeles tungt på sinnet. För honom var
det viktigaste -- noga taget det enda viktiga -- att han nu i viss mån
blifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten
gjort klar för sig -- att han icke mera behöfde arbeta för ingenting
hos dem, som tagit honom om händer af kommunen. Nu kunde han begära lön
och söka tjänst hvar han själf ville.
Hans senaste fosterfar blef väl betydligt förvånad, då Elias en vacker
dag inemot städslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den
förändrade ställningen. Men då han väl visste att han omöjligt kunde få
en bättre körkarl, eller en, som ordentligare skötte de sysslor han
öfverhufvudtaget kunde sköta, så sväljde han förvåningen och bjöd Elias
hälften af en vanlig dränglön. Och Elias, som alldeles icke kände sig
hågad att lämna en gård, där han kände hvartenda kreatur sedan
födelsen, antog anbudet utan vidare.
På det hela kunde det också vara tämligen likgiltigt huru mycket hans
lön utgjorde, då han i alla fall aldrig använde mera än en obetydande
del däraf. Att röka hade han aldrig lärt; öl, brännvin eller annat i
den vägen hade ingen någonsin bedt honom smaka på, och till kläder
behöfde han mycket litet, då han så godt som aldrig lämnade hemknutarna
annat än på arbetskörslor. Och vid årsslutet lämnade han regelbundet
allt hvad han hade innestående i husbondens förvar -- till längre fram,
sade han.
Därmed skulle han väl fortsatt till dödedag, såvida icke husbonden
åtagit sig släpningsarbete vid den nya järnvägen och användt Elias
såsom körare. Sådana körslor gingo vanligen illa åt hästarna, men det
hade ingen fara när Elias körde. Han skulle hällre spänt sig själf för
kärran än begärt för mycket af sin häst.
Det blef ett fullkomligt nytt lif för Elias, som aldrig förut kommit i
beröring med så många främmande människor. Där fans folk från alla
möjliga aflägsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hört nämnas,
karlar, som vandrat kring hela landet, sett både Vasa och Helsingfors.
En hade till och med varit i Petersburg, där han sade att kejsaren
bodde.
De begrepp Elias förut hyst om världens utsträckning undergingo inom
kort en radikal förändring. Och nästan lika mycket förändrades hans
åsikter om hvad en duktig karl med någon tur kunde uträtta i världen --
om han nu öfverhufvudtaget tänkt några tankar åt det hållet. Många af
de yngre männen uttalade sig ju som om nära nog ingenting varit
omöjligt -- isynnerhet de två Härmä-borna, som funnos i hopen.
De rent af skrämde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt
ingenting att bara bli hemmansbonde! -- det sade de att flera af deras
bekanta gjort. Och den ene förklarade att han ämnade blifva herreman!
Han skulle köpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst
femtio kor, påstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de
behagade, men så snart han skrapat ihop till resan, ämnade han fara
till Amerika. Där förtjänade man sina tio mark om dagen -- och med det
kunde väl en karl komma sig till en egendom!
-- Är det långt dit? frågade Elias.
De sade att man slet ut sex par stöfvelsulor på vägen -- så långt var
det. Och skrattade.
Elias förstod att de drefvo gäck med honom -- men det var han van vid.
Och prat var det väl också att man förtjänade tio mark om dagen -- --
fast de ju hade nämt ett par, tre bekanta, som farit dit med två toma
händer och köpt gårdar, då de kommo tillbaka -- --
Och då han tänkte efter, kom han ihåg att också husbonden några gånger
talat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika -- --
Någonting låg där nog i alla fall under Härmä-bornas tal -- -- --
Han, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsägare -- det
var ju bara barnslighet att tänka på sådant. Men emellanåt när han såg
hemmansbönderna komma till kyrkan i sina nya fjäderkärror, med blanka
selor på hästarna, som voro runda som fulla hafresäckar -- ja, då hände
det nog att han tänkte på huru roligt det skulle vara att köra en sådan
där trind och blank häst, som vore ens egen.
Därför lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid
sina pipor efter maten språkade om Amerika och om de trakter däraf, där
man förtjänade mest. Någon gång frågade han till och med själf om ett
eller annat, men då skrattade de alltid, sade att Möykkä-släkten inte
var efterfrågad i det landet och frågade om han hade sex par stöflar
för resan.
Låt dem skratta! tänkte Elias -- de sluta väl om jag värkligen reser
och sedan kommer tillbaka med en hop pengar!
Hela sommaren och hösten fortsatte han att fundera på hvad han hörde om
Amerika, som jämt var på tal bland arbetarne. Den ena Härmä-karlen hade
värkligen rest och den andre väntade blott på att få ihop pengar till
biljett. Om han inte supit så mycket, så skulle han nog också redan
varit på väg, men efter hvar likvid var han full, och så måste han
vänta igen.
Han var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om
det förlofvade landet, såväl upplysningar af värde som åtskilligt annat
--- när han var på skämtsamt humör. Och ju mera Elias hörde om
utsikterna i Amerika, desto bestämdare blef hans föresats att göra det
stora försöket.
Så småningom uppgjorde han en riktig plan på grund af de anvisningar
han erhållit. Och då den första november stod för dörren, öfverraskade
han husbonden med en anhållan om sina innestående besparingar för de år
han haft lön.
-- Huru mycket tror du det är? frågade husbonden försiktigt.
Ja, det visste Elias inte.
-- Nå, huru mycket är det du vill ha ut? och hvar till behöfver du det?
-- Två hundra femtio behöfver jag -- -- för att resa till Amerika.
Om Elias sagt att han ämnade bli ordförande i kommunalnämden, eller
guvernör öfver Vasa län, skulle husbonden knappast känt sig mera
förbluffad. Men han hämtade sig snart och upplyste den tillärnade
Amerikafararen om att han icke så där utan vidare kunde lämna sin
tjänst.
-- Du hade bort säga upp dig vid städslingstiden, förklarade han.
-- Inte frågade ni ju häller om jag ville bli kvar, eller bjöd städsel,
invände Elias saktmodigt.
Och då kände sig husbonden ännu mera förbluffad, men på samma gång
starkt frästad att svära -- -- när man inte längre kunde vara säker ens
med ett sådant fån! -- Men högt frågade han om Elias vore nöjd med två
hundra femtio mark i likvid för de föregående åren.
Elias klådde sig grundligt i hufvudet, försökte fundera ut huru mycket
det kunde göra för åtta år -- och sade till sist att han skulle tänka
på det till aftonen och räkna efter.
En timme tidigare skulle det gjort fullkomligt lika mycket intryck på
husbonden om han hört en af sina kalfvar säga sig ämna tänka på ett
räkneexempel. Men efter Elias uppträdande nu senast kände han sig så
förbryllad, att han om en stund sökte upp honom och sade sig ha räknat
ihop att det blef omkring två hundra åttio.
-- Inte lär det bli vinst för mig på det sättet häller, tviflade Elias.
Men då han alls icke lyckats reda ut sina egna hågkomster, antog han
budet samt ritade ett kors under det kvitto husbonden skref ut.
Följande dag vandrade han i väg till Vasa, betalade för en biljett till
Ishpeming i Michigan samt omhändertogs af agenten, för att i sinom tid
utan vidare hufvudbry för sig själf aflevereras på destinationsorten.
* * * * *
Om Elias Möykkä rätt vetat hvad det ville säga att resa till Amerika,
är det antagligt nog att han i all sin tid skulle fortsatt att köra sin
husbondes hästar -- och att lämna sina besparingar i hans förvar. Men
därom hade Härmä-karlen icke sagt någonting, och själf kom han icke
till klarhet, innan det var for sent att vända om. Redan på Nordsjön
börjades det, med sådan köld och så hög sjö, att man alls icke kunde
vistas på däcket. Och på mellandäck var det ohyggligt.
Själf var han icke sjösjuk, men så godt som alla de andra voro det i
stället så mycket mera, både dag och natt -- -- det var ett förfärligt
elände! Men ändå värre blef det på Atlanterbåten, sedan de lämnat
Liverpool och blefvo hopfösta med alla möjliga utländingar, som icke
begrepo ett ord man sade till dem. Och lika litet kunde man tala med
skeppets eget folk. Ingen enda förstod finska.
Den enda trösten var att man kunde vistas uppe på däck i så godt som
alla väder. Fartyget var så stort och högt, att sjön endast första
dagen efter afresan stänkte öfver, men sedan blef det bättre, ehuru det
ännu gungade så, att de flesta voro sjuka.
På tredje dagen buro ett par män af besättningen upp en ung kvinna på
en madrass och lade henne ned på däcket nära intill den kabelrulle, på
hvilken Elias satt. Han hade sett henne förut på den finska ångbåten
och sedan på stationen i Liverpool. Nu såg hon nästan ut som död, där
hon låg med slutna ögon och utan att röra sig -- så hjälplös, att Elias
riktigt tyckte synd om henne.
-- Käns det bättre? frågade han därför om en stund, då hon öppnade
ögonen och riktade dem mot honom.
-- Litet bättre, tack -- -- här uppe i blåsten -- -- -- Om jag bara
kunde hålla någon mat i mig, så skulle jag snart bli bra, säga de -- --
-- Vill ni försöka äta någonting?
-- Om man kunde få en strömming riktigt saltig -- -- Men kanske också
litet kaffe skulle hjälpa -- -- inte lära de väl ha strömming!
Elias hämtade kaffe åt henne i sitt eget bleckmått, och hon sväljde
tacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund kände
hon sig så mycket bättre, att hon försökte sitta uppe, och då drog
Elias madrassen fram till tågrullen, så att hon kunde stöda ryggen mot
den.
Det var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans
skyddsling och sällskap under resten af färden. Först kände han sig väl
något skygg, då hon kryade till sig så mycket, att hon kunde röra sig
omkring och hjälpa sig själf. Men då hon allt var lika vänlig mot
honom, repade han mod att fortsättningsvis bevisa henne sådana små
tjänster han kunde.
Dagen innan de kommo fram riskerade han till och med att fråga hvart
hon ämnade sig i Amerika.
-- Jag vet inte rätt -- -- Min biljett gäller bara till New-York, där
jag skall få litet pengar på ett kontor. Kanske kunna de där säga hvad
jag hälst borde göra.
Elias tyckte det lät underligt -- han hade ju själf bestämt allting om
sin resa på förhand. Men då han icke visste hvad han skulle säga därom,
anmärkte han blott att lönerna i New-York voro lägre än i andra städer,
enligt hvad han hört sägas.
-- Nog lära de väl räcka till för mig, trodde hon -- om någon vill
hafva mig i tjänst.
-- Nå, hvarför inte er?
-- Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper -- -- men om
allt står där, så går det väl inte så lätt.
Elias bara såg undrande på henne och sade ingenting. Hon satt också
tyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det
hväsande ljudet af vågorna mot fören, och så började hon själfmant
berätta:
Att hon råkat i olycka medan hon tjänade hos handelsmannens -- -- med
bokhållaren -- -- och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan
skickade henne till hennes hemsocken -- -- och hennes föräldrar voro
ingendera i lifvet --- -- -- Så kom barnet -- -- och hon blef
pliktfälld vid tinget för att det var oäkta -- -- fastän det lefde bara
en vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut
flyttningsbetyg -- där stod det allt -- och vandrade tillbaka till
staden. Och då bokhållaren inte ville veta af henne -- sade att hon
kunde söka sig en annan, så blef hon så utom sig att hon lofvade stämma
honom -- -- --
-- Inte skulle jag väl ändå täkts göra det, slutade hon -- men han
frågade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan
-- -- och så for jag.
Elias funderade så det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktfälld
för sådant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt,
isynnerhet i ett främmande land -- -- --
Men då han frågat om de väl kunde läsa ens orlofsedel i Michigan, hade
Härmä-bon sagt att där alls inte frågades efter några papper -- -- --
-- Ni borde komma med ända till Michigan, rådde han, när han kommit så
långt i sina funderingar. -- Jag har hört att där inte frågas efter
papper och betyg.
-- Må det kosta mycket att resa dit?
-- Inte lär det vara så dyrt -- -- det var inte stor skilnad mellan
biljett till New-York och dit. Och där äro också lönerna större.
-- Om pengarna jag får bara räcka till -- -- --
-- Jag har pengar kvar, försäkrade Elias -- och dem behöfver jag inte
då jag kommer fram. Där lär man förtjäna tio mark om dagen.
-- Hvarför skulle ni gifva edra pengar åt mig, som ni alls inte känner?
-- Ja -- inte vet jag, tillstod Elias -- men -- -- men -- man måste väl
hjälpa den, som inte kan hjälpa sig själf.
Därpå hade hon intet svar till hands. Men hon kunde icke låta bli att
tänka på huru annorlunda bokhållaren talat -- Det var ändå bra stor
skilnad på människor -- -- --
-- Jag är Kristina Andersdotter, från Kauhajoki, sade hon om en stund,
som om hon ansett att Elias åtminstone borde veta så mycket om den han
ville hjälpa.
Han fattade det också som ett afgörande af saken. Den tycktes honom nu
så klar, att han utan vidare begynte meddela henne sina egna planer
samt hvad han inhämtat om Michigan. Och det var till en stor del
kunskap, hvilken i hög grad skulle förvånat Michiganborna själfva,
fastän Elias nog efter bästa förstånd sökt sofra agnarna från hvetet i
Härmä-karlens historier.
Kristina insåg nogsamt att icke på långt när allt kunde hänga riktigt
ihop, men förstod också att Elias själf talade på god tro. Och sedan
hon gjort honom några frågor angående hans eget lif, kunde hon utan
svårighet fatta huru han kommit sig till Möykkä såsom tillnamn. Men
långt ifrån att känna sig frästad att skratta åt honom, erfor hon
tvärtom en halft moderlig och helt kvinlig lust att antaga sig den
stora, starka, barnsliga karlen, som visst icke var mycket klok, men i
stället bra mycket mera godhjärtad än någon hon förut träffat.
Därför lät hon honom också efter ankomsten till New-York utan vidare
invändningar köpa biljetten till Ishpeming. Hennes egna pengar -- eller
bokhållarens -- skulle knappast räckt till för halfva vägen, och då
tyckte Elias det var bäst att hon sparade dem.
* * * * *
I Ishpeming var det emellertid ingalunda godt om vare sig arbete eller
förtjänst vid tiden för deras ankomst. Allting låg nere för tillfället,
och långt ifrån att förtjäna två dollars om dagen funnos där tvärtom
hundratal män, som mera än gärna skulle arbetat för blotta födan. Hvart
Elias än vände sig möttes han af samma svar: omöjligt att antaga några
arbetare!
Kristina Andersdotter fann däremot redan inom ett par dagar en plats.
Det är alltid ondt om kvinliga tjänstehjon där ute i västern, och
därför betalade man dem oaktadt de dåliga tiderna tre dollars i veckan
-- utom allting fritt, förstås. Och hennes papper var där ingen, som
ens frågade efter. För henne tedde sig framtiden ljus nog, och för det
ansåg hon sig uteslutande hafva att tacka Elias.
-- Det blir nog snart bättre, tröstade hon denne, då hon ett par veckor
efter deras ankomst mötte honom på gatan och han syntes mera nedslagen
än vanligt. -- Alla säga ju att det här inte kan räcka länge, och så
fort arbetet börjar, blir det nog god förtjänst.
-- Och under tiden får man tigga, invände Elias dystert -- eller
svälta, om man inte kan tigga. Och jag kan inte, fast mina pengar äro
slut.
-- Ja, men jag är skyldig för biljetten och kan börja betala nu när jag
har lön.
Det hade Elias alls icke kommit att tänka på -- kunde för ögonblicket
ej ens påminna sig hur mycket han lagt ut. Men mycket var det inte.
-- Huru länge kan det räcka? -- det är ju inte stor smula, sade han
därför.
-- Om jag betalar en och en half dollar i veckan så räcker det nog en
tid. Och när min skuld är betald, kan du låna af mig.
-- Inte lär jag börja lefva på ditt arbete!
-- Man måste väl hjälpa den som inte kan hjälpa sig själf -- var det
inte så du sade? Men ännu är det ju bara fråga om dina egna pengar.
Med en och en half dollar i veckan skulle Elias kanske nödtorfteligen
kunnat hålla kropp och själ till hopa -- om där ej funnits så många
andra, som svälte. Men han kunde omöjligt se dem kasta hungriga blickar
på hvar munsbit han sväljde, utan att dela med sig så långt det räckte.
Och därför voro hans pengar slut långt innan veckan var förbi.
-- Nå, huru går det? frågade Kristina hoppfullt, då han följande måndag
infann sig för att lyfta den andra afbetalningen.
Han menade tro på att det väl kunnat gå bättre, och då gjorde hon några
flera frågor, så att hon snart fick reda på sammanhanget. --- Oj, du
karlstackare! utlät hon sig -- det här duger inte alls. Nu skall jag
gifva dig tjugufem cents hvar dag, så du får mat åtminstone en gång om
dagen, om du också delar med dig -- -- Du skulle ju skänka bort fast
byxorna om någon begärde dem!
-- Inte lära de börja begära mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig
blick på plagget i fråga.
-- Det är din lycka, sade Kristina tröstande.
Därefter gick det visst något bättre med det dagliga brödet, ehuru
Elias ingalunda tilltog i välmåga på den diet han förde. Men värre var
det med hans garderob.
Han hade icke hämtat med till Amerika mera än ett par skjortor utöfver
de kläder han gick och stod i, och de hade allt utom förbättrats däraf
att han både gått, stått och sofvit i dem sedan han kom till
guldlandet. Illa slitna voro de förut och numera rifna därtill, medan
håret fått växa vildt, så att han börjat se ut som en trashank af
värsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt särskildt
märke därtill eller åtminstone icke betraktade honom med mindre vänliga
blickar än förut.
De svältande arbetarne i staden begynte emellertid småningom tröttna på
de ständigt ouppfyllda löftena om understödsarbete, om öppnande på nytt
af en del grufvor o.s.v. Deras tålamod var på upphällningen, och för
att visa det plundrade de några bagarbutiker, slogo in fönstren hos ett
par medlemmar af stadsstyrelsen och ställde till annat ofog, så att den
burgna befolkningen började bli rädd för dem. Och ingalunda minst rädd
var Kristinas husbonde, som både bodde tämligen aflägset och af naturen
var väl försiktigt anlagd.
-- Ni får sluta att taga emot den där sluskiga karlen, sade han en
eftermiddag, då han såg Elias begifva sig därifrån. -- Han kommer ännu
en vacker natt hit med några andra dylika herrar och plundrar ut hela
huset!
Kristina nästan skrattade högt åt tanken på Elias Möykkä såsom röfvare
-- han, som inte skulle kunnat vara hårdhändt med en katt engång! Men
då husbonden alldeles icke lät räsonnera med sig, fattade hon att han
värkligen var så rädd, att han kunde göra det obehagligt för dem. Och
därför mötte hon Elias följande dag på gatan samt förständigade honom
att framgent komma först sent på aftonen, när husbondfolket gått till
sängs.
Han såg värkligen ruskig ut, tänkte hon, då hon såg honom gå nedåt
gatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna åt honom där ute, men
han behöfde så väl komma in i värmen en stund.
Då han infann sig, släppte hon honom med största försiktighet in i
köket och förklarade hviskande hvarför det icke mera gick an att han
kom på dagen.
-- Och det är sannt att du ser farlig ut, slutade hon. -- Men jag skall
klippa dig och lappa din rock åtminstone.
Elias lät henne beskedligt göra som hon ville.
-- Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon förnöjd, då
hårklippningen var slutförd -- -- Du skulle nog behöfva någon, som tog
vård om dig -- -- -- Om det inte vore för den där tingsresan, så kunde
vi gifta oss när här blir bättre tider! tillade hon halft skämtsamt. --
Se så, tag nu rocken af dig!
Elias lydde -- men det gick långsamt -- -- Månne hon värkligen skulle
kunna tänka på att gifta sig med honom -- -- -- Men kanske hon också
dref gäck med honom -- som alla andra -- -- --
-- Din tingsresa skulle väl inte betyda så mycket, sade han pröfvande,
i det han räckte henne sin rock -- -- men inte lär väl en sådan som jag
duga åt dig -- -- --?
Han såg henne rätt i ögonen, och hon fattade med ens att han menade det
på fullaste allvar.
-- Duga? -- som om inte hvilken flicka som hälst kunde vara glad att få
en så god man som du är! -- -- Ah, Herre Gud! om bara allt det där inte
händt -- -- och det står i prästbetyget till evig skam!
Hon brast i gråt. Och Elias -- ja, han skulle säkert tagit henne i
famnen och kysst henne, om han förstått sig på sådana konster. Men det
förstod han icke, och därför strök han henne blott varligt öfver axeln.
-- Inte behöfva vi bry oss om det som händt förut, tröstade han -- och
strunt i prästbetyget, om du bara vill gifta dig in i Möykkä-släkten!
Mera sade de icke, men hon grät så ymniga tårar öfver hans trasiga
rock, att Elias glömde alla tankar på möjligheten att hon skämtat. Och
när de värsta hålen voro hopsydda, drog han rocken på och gick, utan
annat afsked än:
-- Det köpet står, om du inte ryggar.
-- Din skjorta borde också lappas, sade hon i dörren -- men det får
vara till en annan gång. Och gaf honom en så hjärtlig knuff i ryggen,
att Elias smågrinade för sig själf ända till nästa hörn.
Men nästa morgon var hennes husbonde så ursinnig, att han lofvade köra
bort henne och dessutom anmäla henne hos polisen som ett lättfärdigt
stycke, ifall hon ännu en gång tog emot besök nattetid. Sådant ämnade
han icke tåla i sitt hus!
Hade det icke varit för Elias, så skulle Kristina hälst gått genast.
Men om de tänkte sådant om henne, kunde hon icke räkna på en annan
plats i hast, så att hon inte skulle kunna hjälpa honom. -- -- Och blef
hon anmäld för polisen, så måste hon till slut ändå visa sina papper!
-- -- Där var ingenting annat att göra än att träffa Elias på gatan och
sticka pengarna åt honom -- en gång måste väl eländet taga slut!
Ett par veckor fortgick det på så sätt. Kristina mötte Elias hvar afton
under några minuter utanför huset och såg för öfrigt alls icke till
honom.
Men en afton, då det var mera än vanligt bittert kallt och blåsten
därtill trängde genom märg och ben, hade hon icke hjärta att se honom
stå där och skaka af köld.
-- Kom in, sade hon resolut. -- De må nu anmäla mig eller göra hvad som
hälst, om de märka det, men du tar döden på dig, om du inte får värma
dig.
De smögo så tyst och sakta de någonsin kunde genom förstugan in i
köket. Allt gick väl.
-- Kläd nu skjortan af dig, hviskade Kristina -- så går jag upp i mitt
rum på vinden och lappar den. Här vågar jag inte tända ljus, men du kan
sitta här i värmen under tiden.
Hon drog själf kängorna af fötterna för att icke höras i trappan.
-- Var nu alldeles stilla, varnade hon ännu en gång, innan hon smög sig
ut. -- Det vore ändå en förfärlig skam att komma i polisen -- -- --
På en lång stund rörde Elias icke så mycket som ett finger. Men så
sträckte han litet på det ena benet, som började domna -- och stötte
till eldtången i spiselhörnet. Den föll naturligtvis, med ett brak, som
bragte honom på fötterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod
väl en half minut orörlig. Så hörde han en dörr öppnas ofvanför och
skyndade på tå ut i förstugan.
-- Hvem är där? frågade en hög, skrämd röst i trappan.
Elias stannade, rätt framför glasdörren till gatan och snön därute, men
svarade ingenting.
-- Svara eller skjuter jag! hotade rösten. -- Jag räknar till tre --
Ett -- Två --
Elias teg.
-- Tre!
Ett skott smällde och Elias kände det som om ett skarpt piskrapp
träffat hans ben. Men han stod orörlig och nästa ögonblick smällde ett
skott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned från vinden.
Då rörde han sig, vände sig halft åt dörren, men föll framstupa, med
ansiktet mot golfvet.
-- Herre Jesus välsigne! skrek Kristina, i det hon rusade förbi
husbonden.
Han följde, tände gasen och sökte -- själf blek af skrämsel -- hjälpa
henne att lyfta upp den fallne. Men då de vände honom, insågo de genast
att det icke tjänade till någonting. Den lappade rocken stod öppen
öfver hans bara bröst, så de kunde se att kulan gått rätt genom
hjärtat.
* * * * *
Det spilldes icke många ord på Elias Möykkä, när underrättelsen om
slutet nådde hans förra husbondfolk.
-- Han var ju för dum att lefva -- isynnerhet i främmande land! var
allt hvad värdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.